# Barnen ifrån Frostmofjället

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnen-ifran-frostmofjallet-9828/index.md

"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så tungsamt -- just som jag, som rå for de."

"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du få int gråte, Ante."

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot aftonen klarnade.

_________________________________________________________________

NIONDE KAPITLET. "MILLMASTE TANA."

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte, utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor.

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt!

Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" -- "Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han. Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen. Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta brödkant åt en så'n här liten en.

"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland! Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren, och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan. Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud, eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är kallt."

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla kroppen."

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara. Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle "dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."

"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon pratar så lustigt."

"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon kan vara, skall kunna prata."

"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."

"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka till henne."

"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"

"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så ropade hon gång på gång "Uj Yla".

"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."

"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns beskrifningar.

"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda. Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned: "Millmaste tana."

"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att jag blef skogsman."

"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa, du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det är rakt som mening i det."

"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."

"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort så med."

Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej sjungit sen han var liten pojke.

_________________________________________________________________

TIONDE KAPITLET. EN SÅ FIN LITEN STINTA.

En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att folk skulle tröttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som ögon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan vidare betänkande måste följa henne.

Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården. Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte henne upp till sig och kysste henne.

"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt omslöto henne.

Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg och öfvergifvenbet.

Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma med sin päls. "Uj Yla"!

Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.

Hon sträckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder, hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."

Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka henne, och klappa henne, de med.

"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.

_________________________________________________________________

ELFTE KAPITLET. SMÅSTINTORNA BÄGGE.

När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. Och så voro småstintorna åter tillsammans.

Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten, och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i fråga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd under renhuden där.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera, blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.

Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren. Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --. Så sjöngo småstintorna ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem, se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför hon ville ge mannen denna anblick.

De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens sång.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt. "Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds ängelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar lika lätt för två."

"Säger du det. Gud vet ändå --!"

Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade hans hustru berättat.

"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.

Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande. Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få stanna.

_________________________________________________________________

TOLFTE KAPITLET. ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."

"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak", sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där, som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."

"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "

"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det "farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen."

"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante förskräckt och bedröfvad.

"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon, -- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."

"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å", misstänkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de bra å på sitt vis."

"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante. Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han gjorde de?"

"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer att reda sej och gå fram med heder."

"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.

"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si här ska ni få si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen. De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på folk. Hon satte sig på kälken.

"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till stjälkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa, lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till slut! 'Ja' sa jag."

"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.

"Här ska du få si' sa hon."

"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och int mins de'."

"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.

"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom -- för då kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade Anna-Lisa.

"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de! Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."

"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".

"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."

"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt. "Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur du ska få tid med sånt göra."

"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."

"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.

"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga färdighet i att påta.

"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."