# Barnen ifrån Frostmofjället

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnen-ifran-frostmofjallet-9828/index.md

"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl till gröt, och strömming, och så kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter skurningen få det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till. "Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."

Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.

Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.

Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.

"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon skänkt bort en hel blomsterträdgård.

"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd", funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det är nog tokigt, men är så ändå."

"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int nå'n kan få bröd af de."

"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å, när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante", återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.

"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss när vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."

"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni få lära er göra laddar."

Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under gräddningen.

Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna. Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle brännas af den flammande elden.

Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma med på byk innan kvällen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju också lagas.

Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen. Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande "degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det, men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka det själfva.

Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den. Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått ersätta både mat och dryck.

_________________________________________________________________

SJÄTTE KAPITLET. GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.

Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem. Han som var bara god och rolig.

Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig dit ned.

Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk, som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl legat hemma, full under ovädersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar, fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.

När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.

Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.

Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa kängtrasorna från fötterna.

Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus skulle gå ifrån honom med barnskaran.

Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet, tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst, när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han, så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något pris kunde de släppa Gullspira.

"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle." Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli utan dem alla.

"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.

Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."

"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd att komma när en så'n Guds ängel --."

Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all glädje i lifvet flytt honom.

Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så tungsamt sinnelag.

_________________________________________________________________

SJUNDE KAPITLET. SKINGRADE.

Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.

Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i saknadens tal om Glasögonkarlen.

Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.

Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar, samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till timmerdrifning på skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.

Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat, men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från fjällen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.

"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade Månke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om jag vet --!"

Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är jag just som sint på dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint", sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så nödåre gör dom ingenting, --

"Ändå har en de bättre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata och fundera om.

"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.

"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."

"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."

"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt lite hankigt framför Brita-Cajsa.

"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj i millmaste tana."

Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur schalöppningen.

"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.

"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."

Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas mun.

"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes begärligt öppna gap.

"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te mjölke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm, skummande mjölk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.

Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg midt på vägen.

Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna, som prickade ut vägen.

"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."

Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade vara.

"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante. "Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle."

De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.

En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa och drog den tunna duken bättre om hufvudet.

"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå." Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt vägen.

Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade älfslätten.

Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.

Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen, hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.

Så lätt det i en hast blef på kälken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade Månke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för jämnan."

"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande, och smög sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.

"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare, så ska vi gå på fortare se'n."

Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar är Märta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."

"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna."

"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.

"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra så många.

"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena. "Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.

_________________________________________________________________

ÅTTONDE KAPITLET. HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt, varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas, klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt), sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna, bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han vari ända framme vi gårdarna."

"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi int såg de i snörase här."

"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten förstås. Björntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns, så han kan få stinga ihjäl 'na."

Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å."

"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."

"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara "sint" på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån klädtrasa, påstod hon ifrigt.

"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af förskräckelse in till brodern.