Part 3

Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen, vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.

"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod redan några steg närmare gröttallriken.

"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att vänta på svar var han ute.

"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra hemma", ifrade Maglena.

"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.

"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte fram handen efter något att sopa med.

Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.

En hade väl aldrig sett slik liten en piga.

Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.

Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.

Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med i sällskapet.

Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.

Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga "tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka.

"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?"

"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."

"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade Maglena stolt.

"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf och skrämsam.

"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt geten! Kluck, kluck --"

Det lät som om mannen skrattade.

"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, -- eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg ifrån med ens, om ni har fler."

"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam blick upp emot de plirande ögonen.

"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"

"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss. Det vardt liksom varmt åf na!"

"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest ängslades för, du", föll Maglena in.

"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."

"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".

"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.

"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att bju på."

Månke gick storbelåten till dörren.

"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."

In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen. Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.

"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som en ändå dragi na hela dan."

Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.

"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."

De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.

"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog getens smala nos emot sin tunna kind.

"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen, som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.

"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten mer och mer syntes bli verklighet.

Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.

Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så mycket de ville äta.

Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste bordsbönen inför en sådan anrättning.

Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla ha gått."

"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.

"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver. Var så go, Gullspira!"

Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.

Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.

Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet.

Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten.

Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå för bå folk och fä."

Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med eldgnistorna.

Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i halmen och lägga sig till ro för natten.

Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras hufvuden emot getens varma ragg.

"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.

Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante höll honom tillbaka.

"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "

"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."

Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket dricksglas.

"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."

Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha, som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".

"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"

"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa. Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på brännvinet.

Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit anklagad för ett brott.

"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"

"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten. Jag just som trår efter sällskap åt min sup."

Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop tänderna och steg tillbaka.

"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert att int bli nån supare."

"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!

Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig om hvarken henne eller barnen.

Tårarna kommo honom i ögonen.

"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att svara för å."

Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen, som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.

Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och svettpärlor rullade ner från hans panna.

"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det sa' Ladd-Pelle och jag med!"

Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen. Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om dem.

Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och knusande öfverlägsen hållning.

_________________________________________________________________

FJÄRDE KAPITLET. UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.

Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf som i förnöjelse.

Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till saltströmmingen.

Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen, han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar, så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af honom.

"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny dotta."

"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som riktigt nog fick en smackande kyss.

"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.

"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt." -- (Ingenting alls).

"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."

Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta, så somna hon."

"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana. Millmaste tana."

Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången: "Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt människoförstånd.

Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".

"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon, som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.

"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."

Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det så vara månde.

Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt småstintorna.

Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på matanordningarna i spisen.

Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande ort.

Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se hvad man hade framför sig, knappt se handen.

Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig fram till folkboningar.

I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.

Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig, fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut ens en hund.

Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.

Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.

Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han skrattat för sig själf.

Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad, ögonen med armen, som han höll upp framför sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"

Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur hågad han var på getkött, vargen.

Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.

Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.

Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.

Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där inne i stugan.

Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen. Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina, granna Gullspira.

"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"

Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."

_________________________________________________________________

FEMTE KAPITLET. ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.

Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.

Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i kunten.

Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.

Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen allena.

Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem, färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än arbetade.

Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli. Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen, kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te småänglarna här."

Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt rummet, småmysande.

"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af fönsterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande, 'Millmaste tana'.

Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i grytan, skrattade och skrålade:

"Näcken han spelar på böljan blå."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då den liksom angick honom själf.

"Ante han var en hurtiger dräng, flitiger som en myra, rask var han som den raskaste karl, stark var han väl som fyra."

Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.

"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag då int ville följa dom."