# Barnen ifrån Frostmofjället

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnen-ifran-frostmofjallet-9828/index.md

Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.

"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du Ante."

Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.

Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten, som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.

Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det vara.

"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt", sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de somnat. "Men ni ska få höra på roligt."

"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade getter har han, större än Gullspira.'"

"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg hotande på Maglena.

"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver myrmarken och äta myrbär. "

"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner", gnälde Per-Erik.

"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."

"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.

"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.

"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.

"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."

"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.

"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."

"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen." Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn och det luktar så att -- ja så att --"

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle vara, af stekt fläsk.

"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.

"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade Per-Erik.

"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos Sven Påls i höst."

"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla efter dom" sade Anna-Lisa gillande."

"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som månen i nytändning."

"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten. "En kunde väl få såavis."

"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte Per-Erik.

"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle hans drängar och piger" ifrade Maglena.

"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade Ante öfverlägset.

"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.

"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas hvarenda dag."

"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena. Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.

"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."

"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska vara starkt å salt!"

"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus ut ur hjärtats djup.

"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som våran var", puttrade Anna-Lisa.

"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'. Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och aldrig får vi igen så'n stuga."

_________________________________________________________________

ANDRA KAPITLET. MED VARGSPÅR I SIKTE.

Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, och därtill så grufligen tungsint.

Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant från kommunen.

Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige Fadern i himmelen.

Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade något till öfvers för dem.

Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som timmerklampar.

Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.

Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på boets omkrets länge nog.

Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre, i knippen som ett broderadt mönster.

Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!

Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter --!

Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.

Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.

"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig röst upp sången om Kanan:

"Hvad har min Jesus gjort för mig. Jo han steg ned till Kanan. Himmelska Kanan. Kom låt oss gå till Kanan";

Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde sången.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen, öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.

Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att sjunga.

Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra det hemma i lill grå stugan hos mor.

"Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."

Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång hördes.

Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp, fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna jämmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde betyda.

Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen stämde in:

"Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."

Ante hann ej längre -- -- --

"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."

Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken. Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med fötterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --! Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt utsocknes folk kunde tala det.

Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt skulle vara olikt och som oppnervändt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.

Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de hörde skallet från en byhund.

De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor, som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag, vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig storstyft. En är inte manfolk för inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och pepo dem i halsen för att få dem att skratta.

Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit vägen.

Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de utan vidare gingo dit.

Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.

Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort.

"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"

Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade betänksamt.

"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde inte kunna skada folk eller gård --."

Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten, fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan kälkstabbarna och Anna-Lisa.

"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"

Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.

"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist. "Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."

"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."

"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut från kälken.

Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig ned emot den med utbredda armar.

"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och ensammen!"

Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan. Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet, torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen hunnit in i stugan.

_________________________________________________________________

TREDJE KAPITLET. GLASÖGONKARLEN.

Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt, sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.

Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när de andra knogade iväg in.

"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.

Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.

Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja, det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem, som kommo in.

Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna.

"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla.

"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten och gled ut med hastigare fart än han kommit in.

Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.

Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.

Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis.

"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"

Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten ändå än den mindre systern.

Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken. Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla, blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra hundturkar att spisa sig mätta på.

Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.

Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar.

Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar, och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men ändå!

Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt, och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr på, måste hålla inne med.

"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör ut oss, om ni håll på så här."

Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande, halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.

Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.

"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge."

Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men inte alls ondskefull uppsyn.

"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"

Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små, om benen.

"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran är tom på bå far å -- mor --"

Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.

"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te forsla en så'n här hop tillbaks dit."

"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."

Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.

"På de vise!"

Glasögonkarlen spottade och hvisslade.

"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"

Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den grofva, dånande rösten.

"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun (oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."

"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs här --"

Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.

"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting emot sirap?"

Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade små blekansikten.

"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela socknen, då lefver man på annan dryckjom."