Part 16

"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem. Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."

"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla flicka.

"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små, små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"

"Och lagård och kor och getter å?"

Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.

"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka ut med oss i vagn."

"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska ängslig och jämmerlig stämma.

"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter", fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.

"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag skulle få geta dom åt kungen."

"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf och hälsa fint och vackert på honom."

"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."

"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf, Sylvia å jag."

Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan förtroliga "Sylvia och jag".

"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn. "Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme, där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat, som du säkert tycker är storbra."

Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen, mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det bäst att ge barnet annat att tänka på.

_________________________________________________________________

TRETTIONIONDE KAPITLET. ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.

Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom själf och hans syskon.

Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i bygderna, rörande och förunderlig som den var.

Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på prästbordsskogen.

Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och hans hustru kände öfver att äga barnen.

"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt."

"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.

"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf sytt för hälgdag eller hvardag."

Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga berättas.

"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre, hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"

"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus förefallande göromål."

"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan förnärmade Maglena.

"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och --

Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla färdigheter.

"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"

Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.

"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.

"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."

"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro, getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.

"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"

"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som våran."

Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga efter hvad den andra geten hette.

"Den andra kallas för Hvitkläppa."

"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg. De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren ladugårdsdejas säkra min.

"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn och ligga i en liten vagga."

"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".

Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.

Prästfrun skyndade sig att tillägga:

"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."

"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"

"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke. Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"

Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af hänförelse.

Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.

"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."

"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"

"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en storbondgård."

"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt Maglena full af förväntan.

"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --"

"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena och gjorde ett hoppande af ifver.

"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en piga, som också spann."

"De va' Brita de."

"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten getpiga."

"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång och de är en rolig och gladelig visa. "

"Ja just den var det!"

"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"

"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och vaken i tankarna.

"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också, jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var lust åt det."

"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela när han hade hälsan innan han dödde."

"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."

"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke utan en viss saknad i stämman.

"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla den ena fölungen Ante och den andra Månke."

"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.

"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där tre i bondgården."

Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.

"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."

"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"

"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke märkvärdigt!"

"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.

"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken", fortfor frun.

"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.

"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du väl Ante", föll Maglena in.

"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de va vi som kom dit."

"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur va' de han hette, för riktigt folk?"

Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så mycke märkvärdigt att tala om.

Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu stickor.

"Ladd-Pelle hette han."

"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra hungriga."

"Farligt", suckade Maglena.

"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes allvarliga stämma.

"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.

"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."

Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om sån't, som var att riktigt rädas för.

"En get hade de haft med."

"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.

"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat spisen."

"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.

"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i stugan, så där var rent farligt i förstone."

"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å Gullspira, kom ihåg de stinta?"

"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int undras jag på de int."

"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.

"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"

"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i fönstret."

"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han fick följe med oss första da'n."

"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra, förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."

"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.

Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.

"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han har hört det här förut, han."

Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.

Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!

"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --."

"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"

"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där de ännu ha präktiga getter."

"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira, och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."

"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa, om han int sett våran Gullspira."

"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom, godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än ta vägen."

"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."

Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.

"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun, "eller får Ante komma ner till oss."

Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes förut leende, lyckostrålande, anlete.

"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."

"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid. Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in i den famn, som öppnade sig emot henne.

Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.

_________________________________________________________________

End of file.

End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff