# Barnen ifrån Frostmofjället

## Part 15

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnen-ifran-frostmofjallet-9828/index.md

"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla, och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp undan björn.

Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle, där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup eller svär eller slåss.

Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje", och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva' mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Amen."

Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats. Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng i julottan i Frostmofjället.

"Hela världen fröjdes Herren Tidigt och af hjärtats grund. Kommer ifrån orter fjärran, I som stån' i hans förbund. Träden fram med lust och fröjd, sjungen Gud i himlens höjd."

_________________________________________________________________

TRETTIOFEMTE KAPITLET. ANNAT ATT TÄNKA PÅ.

Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg bragte honom på fötter.

Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället, som stod där och hörde på honom.

Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.

Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade de på fötterna.

Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn.

Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.

När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort från henne.

Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det lif och rumor bland alla barnen.

Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro henne.

Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän söndagen på kvällen.

För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som morgon.

Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade, sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets folk kommo in.

Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna stängas till för flera veckor.

När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.

Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.

Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han varit ute och getat kreaturen.

Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan öfver glödelden.

Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.

Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt bar undan löfaffall och riskvistar.

Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden. Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett sådant tarfligt sätt att duka.

Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven fram.

Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande långlurlåtar.

Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också behöfts hela dagen därtill.

_________________________________________________________________

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.

Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.

När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han sig höra ljud som af snyftande gråt.

Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade förundrad och villrådig.

Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.

"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten. Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de. Käre, käre dej Gud, ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."

Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna skuggan af en människa.

Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.

Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.

Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.

"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens lugna, milda stämma.

Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa, mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.

Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.

De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat, och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.

Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.

Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!

Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.

Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett fattadt, heligt beslut.

"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den väg som din moders böner banat ut åt dig."

Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.

"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden. Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss. Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne dig min gosse!"

Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.

Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.

Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver barnen.

_________________________________________________________________

TRETTIOSJUNDE KAPITLET. INDIANER.

Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.

Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från skogen, hade liksom flutit förbi dem.

Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar, lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans undgått dessa två.

Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.

Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade af förskräckliga, blodtörstiga indianer!

"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka, svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan, lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken, innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.

Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"

Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga skrik och vildsinta åtbörder.

En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."

Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."

Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.

Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen, som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.

De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill, som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.

Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före, lik en ungtjur, som skrider till anfall.

Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.

De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga, hämdlystna krigstjut.

Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.

Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till fäbodarna anlända gästerna.

Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.

Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet, till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.

"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får tag i er! Svara på rappe Elsa."

Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle skrämma fram barnen.

"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.

Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon lyste af skadeglädje och vild triumf.

"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på rödskinnen. Gasta på lite bättre!"

Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta, förrädiska uppmaning.

"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka (spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n, så det skall låta disk om dask om er."

Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för, har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"

I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande, att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna i öronen.

Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af tjutande odjur.

De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem, utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.

Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.

När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd indiansk offerkvällsvard.

Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem fästade vid trädstammen.

De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska, modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt onaturligt som fransk grammatik.

Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse. De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara, som lurade på dem själfva.

Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så att träd och blad skälfde.

Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.

Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra. Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande, skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea och Pelle och allihop.

Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.

_________________________________________________________________

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. MAGLENA.

Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.

Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.

Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just när Maglena kom in.

"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud, innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.

"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit och blek men mild och blid i ansiktet.

Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt slutna om det främmande, stelt blickande barnet.

"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.

Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.

"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var Rofvornas och de andra barnens mamma.

Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.

"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.

"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.

"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha lust att böja gråta.

"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.

"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste lockigt och glänsande.

Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.

Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en så stor stinta kvar i knäet.

"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.

Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon, räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till Stockholm som deras eget barn!

"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.

"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.

Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.