Part 14

Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.

Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"

"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan stämma. Det var en barnröst.

Maglena reste sig på stenen.

"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen, med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om kullen.

Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till så riktigt herrskap.

Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.

Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från ett skeppsvrak kommit på torra landet.

Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.

Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.

Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af att smaka blod.

"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."

"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon. Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."

En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.

"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.

Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne.

En ko hördes råma vildt och skälfvande.

När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.

Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan, stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de voro gifta nu.

Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid), men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var bara för Saras skull.

Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den gungande myrens många lömska undervattendrag.

Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen.

Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja.

Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.

Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af Sara.

Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo där uppe vid störes.

Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med armarna i långsam takt och sjöngo:

"Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."

Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.

De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.

"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och som var vacker och lättsjungen.

Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort till ledet.

Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.

"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.

"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.

"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora ögon.

"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och färgade hennes fötter och ben gråa.

"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen svan", fortsatte hon.

"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg ut som den grannaste docka.

"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."

"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen.

"Kullen tova",

sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.

"Tolf män i skoga. Tolf män äro de. Tolf svärd bära de. Mig vilja de bortlocka. Kullen to o-va."

"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.

De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de sammanslutna armarna och händerna:

"Ptro, vall. Ptro, vall. På skallebofall. Där är getter, där är fä. Där är små flickor och gossar, att leka me."

Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och gossar", som man kunde "leka" med.

De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera lust att gråta än att ge sig i dans.

Elsa kom springande och räddade dem.

"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"

Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.

Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var varma, ljusa sommarnatten.

Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.

Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i natten.

Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant ifråga.

Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de mjölkat.

_________________________________________________________________

TRETTIOTREDJE KAPITLET. GRAL OCH ALLT VÄL.

Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i "öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna störes tomt på folk.

Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.

Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten, långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter Gullstjärna han med.

Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå i särskild inhägnad om da- garna.

Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om man så var femton man stark.

Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.

Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda ställe.

Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande solskensafton.

"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon flätade.

"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha' den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.

"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.

Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."

Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe till skorpor, som man haft med hemifrån.

"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man känner om ett strykjärn fräser hett.

"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.

Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."

Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor, kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.

Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen att hon velat kasta den all världens väg.

"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man vill ha själf --."

"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.

"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag, som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."

"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia.

Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".

De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.

Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, släpande med halfslutna ögon:

"På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad om sommarens fägring en gång, och rosornas kalkar och blommornas blad sig bugade djupt vid hans sång."

"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne i mjölkboden."

"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot systern.

"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det är kväll."

"Han såg endast henne",

fortsatte Viva.

"Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",

gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen och ytterst illa till mods.

Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida så att det lyste som sol om dem.

Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.

De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.

"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.

"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."

"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan gråt i rösten.

"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen. Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de". Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret medan han afgaf sin förklaring.

"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl", fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."

"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa nästan förebrående.

"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse, vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.

"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.

"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).

"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd bestämdt.

"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.

"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit. Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."

"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.

"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela, som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.

"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd och tveksam.

"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil härifrån!"

"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.

Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.

"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd smörgås ut i dörren, till Maglena.

"De var ingenting. Jag bara sa' så."

"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin smörgås slog sig ned bredvid Maglena.

"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.

"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i för kyrka", hviskade Sylvia.

I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta Lena, säg för mig, bara för mig!"

Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i förening.

"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.

"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.

"Hur såg kyrkan ut?"

"Grön inni, me blått tak."

"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia, plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"

"Nää, de va bara Ante."

Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.

"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har predikat förut i dag för Maglena."

Ante rodnade upp öfver öronen.

"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi varit vakna."

"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med strålande goda ögon.

"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting. Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.

Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd att ge sig af.

"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu före så komma vi."

Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare reste sig opp och tog vägen ut.

_________________________________________________________________

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. ÅTER PÅ PREDIKSTOL.

Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med grönhvitskimrande mossa.

"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen långt innan fäbodarna byggdes.

"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i skogen ha redan börjat, de."

"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark, ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså, alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop, en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.

"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god, Gud är god."

Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken, deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga, så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på allvar varit tagen af Antes ord.

Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.

Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i bänken.

"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."

Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.

"Ante då! Hva' du är fjaskig!"

Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt uttryck. Han började predika.

"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha' han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han oss fast."

En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.

Ante förnam detta klagande ljud.