Part 10

Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, där på kvist de gunga, kvittra Gud är god. -- Gud är god.

Själ vak upp och svara med ett glädtigt mod. Höj din lofsång klara. Sjung att Gud är god. -- Gud är god."

"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.

"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska kamma mej och jag ska kamma dej."

Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit ögonen med inte vidare rena händer.

"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som gamm'hönan hos Sven-Påls."

"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils. Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser annorlunds ut han, än du."

"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu. Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."

"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den sprattlande pojkens arm.

"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan, heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils, presis naken. Låt bli mej, hör du."

Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det yttersta försvara sitt skinn.

"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."

Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt i hufvudet.

Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till undsättning.

"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."

"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.

Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt vattensköljda.

"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.

Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla (ödla).

Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.

"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i syna. Jag har tvättat mej i bäcken."

Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.

"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag om pojkens nacke och öron.

"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."

"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.

Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så helt ge sig.

Men humöret hos henne tog upp sig igen.

Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.

Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!

"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."

Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande roligt, så måste de andra begge skratta med.

"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar. Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.

"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."

Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.

Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.

Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta själfsnyggelsetillstånd.

"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att få det rent och om möjligt slätt.

"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt ryggen på tröjan."

Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och därmed förlorat förmågan att röra sig.

Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem. "Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.

Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat "drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng, ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.

Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen af att vara både häst och dräng.

Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en husbonde rätt oundgängliga plagget.

Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås förde med på vandringen:

"Hvad nytta medför arbetsamhet?"

"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd."

"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås", fortsatte Ante i samma andetag.

"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är storbonde", invände Maglena förebrående.

"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma förmanande ton.

"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära eller det som för oss bättre och nyttigare är."

"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.

"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."

"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'", fortfor hon.

"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."

"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."

"Men vi ha nog ingenting te äta."

"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.

"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.

"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han med en suck.

"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."

Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.

Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."

Antes min klarnade.

"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."

"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar å, och lassa på kälken."

"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante småskrattande.

Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring bygden efter mat och husrum.

"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.

"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.

"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen får torka uten."

Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.

"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n sättpotatis."

"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena inifrån stugan.

"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under dörrkvisten.

"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.

"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen, men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."

Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.

"Hva ä' de?"

"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång."

"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden."

Han stod belåten och värmde sig.

Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.

På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände sig emot henne.

"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."

"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon låg och idisslade.

"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och systern.

"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade Maglena med ganska inställsam röst.

Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå så olärd hela vintern.

"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke drygt.

"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara då på rappet på andra budet?"

"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."

Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för henne.

"Hvad förbjudes i åttonde budet?"

"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."

Månkes ögon lyste triumferande.

"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka", berömde Maglena.

Månke pöste af belåtenhet.

"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som jag", tillade han öfverlägset.

Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.

"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."

"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så kan jag int minnas dom."

"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."

"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."

Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med askstekta pärer och glödstekt strömming.

Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna, händerna under kinden och boken på marken framför honom.

"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.

Katten spann och kurrade.

Gullspira idisslade.

Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att sy rosor på snart färdiga vantar.

Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården", öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.

Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.

Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske skulle dröja till sena kvällen innan han kom.

I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.

Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.

Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.

_________________________________________________________________

TJUGUTREDJE KAPITLET. UNDANJAGADE.

Ante reste sig brådskande åter opp.

"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.

"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.

"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad omkring.

"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut genom rätta dörren.

Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.

"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss."

Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter sig häller.

"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga, grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.

Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den gården de nu rymde.

Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo henne ligga där som död.

Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, vågade flyktingarna hvila.

De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.

Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt. Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret, men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja om en matbit.

"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."

"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.

"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.

"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål." Gullspira klagade icke.

Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns lite isföre kvar.

Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna hvirflade som trumpinnar.

Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.

Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.

De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till "stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.

Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.

Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.

Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.

"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där skarsnön bar på måron."

"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get, som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat med ett illjarsgladt skratt äfven han.

"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag (piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."

"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse, då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."

Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit rädda och flugit bort.

"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".

"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade af förskräckelse.

Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.

"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag kröp ner där."

"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"

"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått.

"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt (spöke), så dö nog ingen annan häller."

Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd.

"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."

"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."

"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på mej."

"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst var tjock af förskräckelse.

"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men finndrängen klef fram än en par steg."

"Gosse, jag står int ut te höra dej."

"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från mej."

"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de är då min tro. Men nu sprang du väl?"

"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar."

"Du stuli -- tagi olofvandes!"

Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.

"Ja-a han sa de."

Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i mej, må du tro."

"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i stan."

Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.

"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"

"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött om hon hört de."

"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."

"Hvad då?"

"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått slag."

"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."