Part 1

Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.

"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first published in 1907. The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and died in 1908. The first printed edition is illustrated with six paintings by Vicken von Post, who died in 1950. The paintings are thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on the first printed edition of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set (É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/

_________________________________________________________________

Laura Fitinghoff

Barnen ifrån Frostmofjället

En barnberättelse för små och stora

A.-B. Ljus' Förlag Stockholm

Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

Professor John Berg, den själsstore, outtröttlige människovännen, tillägnas denna bok af författarinnan.

_________________________________________________________________

Innehåll / Table of Contents

Företal Nödår och barkbröd Kap. 1. Sju små värnlösa Kap. 2. Med vargspår i sikte Kap. 3. Glasögonkarlen Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute Kap. 5. Alle man till verket Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam Kap. 7. Skingrade Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen Kap. 9. "Millmaste Tana" Kap. 10. En så fin liten stinta Kap. 11. Småstintorna, bägge Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor Kap. 13. I den dödas ställe Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa Kap. 15. Det spökar på isen Kap. 16. I Röfvarekula Kap. 17. "Kasken" Kap. 18. Bröllopsgården Kap. 19. På flykt Kap. 20. Eld Kap. 21. I egen, grön stuga Kap. 22. Husbond och matmor Kap. 23. Undanjagade Kap. 24. Ett oförmodadt återseende Kap. 25. Lappkåta och renskjuts Kap. 25. Åter på egen hand Kap. 26. "Bruden" Kap. 27. Illa ute, i val och kval Kap. 28. Månke och Gullspira Kap. 29. När Månke vardt ensam Kap. 30. Ute i bärskog Kap. 31. I strid med Bjänntasse Kap. 32. Uppe i fäbodarna Kap. 33. Gräl, och allt väl Kap. 34. Åter på predikstol Kap. 35. Annat att tänka på Kap. 36. Åter ett sändebud från mor Kap. 37. Indianer Kap. 38. Maglena Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan

_________________________________________________________________

FÖRETAL.

Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna, hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten. När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga "upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets- eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp, eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma hvarandra.

Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade, billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig. Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.

Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och fattighus är hvad som väntar dem.

"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor, hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven i de fattigaste hemmen.

Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande, långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets" inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna, där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.

Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur "nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen. Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga, inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i fäbodar.

"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram, äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras" och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida brist på sådan helig gåfva.

Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt, eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.

Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok "En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".

Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.

Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.

Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna, trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.

Furuliden Stocksund 20 april 1907.

Författarinnan.

_________________________________________________________________

NÖDÅR OCH BARKBRÖD.

Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man skall lefva af, liten.

Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt, och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af det.

Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora, granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner i varm, torr sandjord.

Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna, djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart till sköna, saftiga åkerbär.

De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande jordskorpan.

Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven inne i småstugor och fattigmanshem.

Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen, som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga som brutna, fast vid det gröna, korta strået.

Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli som en lös lervälling.

Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras, under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen äga ej mer den klara glansen.

När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i hjärtat att se dem.

_________________________________________________________________

FÖRSTA KAPITLET SJU SMÅ VÄRNLÖSA.

Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.

Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen. En dag bars han hem död.

Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig själf.

När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta penningsumma, som kommunen ville bestå.

"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i spisen.

"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god mot er och bryr sig om er."

"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."

"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. Men Gullspira --."

"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"

-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"

Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.

Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att finna barnen, var den tom.

Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.

Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är väl snart här, bå' ungar och get."

Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna, Brita-Cajsa och Anna-Märta.

De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.

"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.

"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira, granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält ihjäl."

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten, kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med vänstra handen.

"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).

"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte året -- och du Månke på sjunde."

"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk ibland å."

"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit. Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "

Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig intill dem med sin ludna, varma päls.

"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.

"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."

"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.

"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."

Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet, och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.

"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här. Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."

"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som for iväg med dej, det sa Kalle å."

Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät som om hon hickat.

"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och drog, med kälkrepet öfver axeln.

"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?

"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."

"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --

"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."

"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."

"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen. -- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."

"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur schalöppningen.

Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.

"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har. Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en storbonde tjugu och mer."

"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."

Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.

Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på systern.

"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."

"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du ska bli så grann!"

Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt, med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken, med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme och fyllning.

Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas härliga tillvaro.

"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.