Part 3

Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så plågsam, att man knappt kunde uthärda den.

Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig. Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och äfven skrifva dem.

Men ack--bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och skrifva dem?

"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om kvällarna sade god natt till honom.

Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne, då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.

"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."

Och den lycklige gossen lät icke säga sig detta två gånger. Med stor uthållighet arbetade han för att lära sig bokstäfverna, men då han icke hade någon lärare, så behöfde han månader för att lära sig hvad han under god ledning kunnat inhämta på några timmar.

Någon tid därefter kom till Malden en ung mulatt, som kunde läsa. Så snart negrerna fingo veta detta, prenumererade de på en tidskrift, ur hvilken den unge mannen måste läsa för dem om kvällarne.

Dock--detta kunde ej tillfredsställa den törst efter kunskap, som denna tid fanns hos de stackars negrerna. Sålunda skaffade de sig en lärare. Och då de icke hade medel att betala honom, så stannade han två dagar i hvarje hydda och höll skola. Ingen var för gammal och nästan ingen för ung att deltaga i denna egendomliga undervisning. Fyra à fem års barn lärde sig bokstäfverna tillsammans med sjuttioåriga gubbar. Alla voro uppfyllda af en brinnande önskan att åtminstone en gång få läsa i sin bibel, innan döden kallade dem hädan.

Naturligtvis fanns det ingen ifrigare lärjunge än vår lille Booker. Men det var svårt för honom, ty det var knappt möjligt att eröfra en timme om dagen för skolan, emedan han nu var anställd i en kolgrufva, där arbetet var ännu mera pressande än uti saltgrufvorna. Dock--den gode Guden vakade öfver den lille negergossen, och han visste väl, hvarför denne skulle arbeta här.

En dag, när han arbetade uti en af de djupaste grufvorna, träffades hans öra af några märkvärdiga ord, uttalade af tvenne arbetare, som talade med hvarandra. Booker kröp på alla fyra dit bort, hans pulsar slogo, hans kinder brände, han måste höra, hvad de sade.

"Du säger, att man i Hampton kan få lära så mycket", sade den ene.

"Ja, visst, och så får man också lära sig ett handtverk."

"Hvem har styrt om detta?"

"Det har general Armstrong, sedan han fört kriget till slut. Han fann, att negrerna inte bara behöfde ha sin frihet, utan att de också måste lära sig någonting riktigt. Därför inrättade han i Hampton denna stora skola för dem."

Booker hörde icke mer, men det var nog för honom. I hans själ tändes en brinnande önskan att få komma i denna skola, och han fick ej mera någon ro för den tanken.

Men Hampton låg öfver åttio svenska mil från Malden--huru skulle han kunna komma dit?

Då blef en plats ledig hos generalen, som hade högsta ledningen öfver kolgrufvorna, och ingen anmälde sig till denna plats. "Fru generalskan är så elak", hette det allmänt.

Sålunda blef Booker den ende, som sökte platsen. Och där gick åter ett gammalt ordspråk i uppfyllelse: "goda tjänare göra goda husbönder". Booker kom ganska bra öfverens med sin matmor, och under de två åren han tjänade i generalens hus, lärde han mycket hvad skick och seder beträffade. Om han hade aftnarna lediga, så gick han i skolan eller ock läste han hemma ur sitt "bibliotek".

(Forts.)

----

Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:o 4.

Mina två första stafvelser bilda namnet på en af Jakobs tolf söner. Af min första och min tredje stafvelse får du tillika namnet på hans moder. Sätter du en bokstaf framför min tredje stafvelse och lägger till min fjärde visar sig en af Herrens profeter, som predikade sinnesändring i konungaborgen. Alla stafvelserna, en, två, tre och fyra bilda namnet på ett af de starkaste djur, som i bibeln nämnes såsom skapadt af Gud.

----

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 21-27 Aug. 1905.

M. 21 Upp. 21: 1-7. _Nya himlar och en ny jord._

T. 22. v. 1. _Den nya himmeln och den nya jorden framträder._

O. 23. v. 2. _Den nya staden._

T. 24. v. 3. _Gud bland sitt folk._

F. 25. v. 4. _Ingen smärta mer._

L. 26. v. 5-6 _Ingen längtan mer._

S. 27. v. 7. _Segervinnarne få ärfva allt detta._

_Söndagsskoltext för den 27 Aug._

Uppenb. 21: 1-7.

_Minnesvers_: Upp. 22: 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.

BARNAVÄNNEN ------------------------------------------------------------------------- N:o 34 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 24 årg. 24 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 -------------------------------------------------------------------------

_Nya himlar och en ny jord._

Upp. 21: 1-7.

Wi kunna nog i en viss mening tala om barndomens rosengårdar, emedan ju i allmänhet barndomen är människolifvets skönaste, gladaste och mest bekymmerfria tid. Och visst är det sant, att många, många små ha det outsägligt godt i sina föräldrahem. Far och mor söka blåsa bort smärtan från sina barn både i bokstaflig och figurlig mening, och hvem af eder har väl ej fått känna, att mor verkligen torkat bort tårarna från kinden?

Men här finnas också små barn, som tidigt nog få känna smärta och ingen faders- och modershand finnes det som kan hjälpa. Det finnes små, som mist både far och mor, och som hos främmande inte få den kärlek eller finna den förståelse, som hvarje barnahjärta längtar efter. Det finnes många små, som få lida af sjukdom eller kämpa med fattigdom och umbäranden. Dessa små ha redan lärt känna något af jordens nöd och lidanden och känna en längtan efter en bättre och skönare värld, en ljusare och gladare tillvaro.

Men hur det än är, så glida alla barn snart in i ungdomsåren, och ungdomen står snart midt inne i lifvets strid. Lifvet här nere ger sällan hvad vi hoppades och drömde i ungdomens vår. Lifvets verkligheter slita sönder ungdomens sköna hägringar och rifva omildt itu de rosenslöjor, hvarmed vi omgåfvo dem.

Så kommer då den tid, när vi börja längta efter något bättre än jorden och världen kan bjuda på. Den tiden kommer, då vi få fälla bittra tårar öfver våra egna synder och öfver oss själfva, och vi börja se oss om efter en frälsare, som kan rena oss från synd och skänka oss frälsning och förlåtelse, renhet och frid.

Då möter oss Herren Jesus Kristus och sträcker sin varma famn emot oss och säger: "Allt det som fattas dig, finner du hos mig. Blif min vän och min lärjunge, jag skall skänka dig af nåd allt, hvad ditt hjärta behöfver och hvad du längtar efter". Den som då lämnar sig helt åt Jesus och blir hans vän och förtrogne, hans lärjunge och efterföljare, hans lilla lamm och hans tjänare, det barnet blir ett lyckligt Guds barn och får i sin själ upptaga något af himmelens härlighet, ljus, frid, renhet och kraft.

Men en Jesu Kristi tjänare, han må vara liten eller stor, ung eller gammal, han får på allvar upptaga kampen mot all synd och all ondska i världen. Han får ock allt mer erfara den stridens nöd och lidande. Och han längtar af allt hjärta efter den nya jord, efter den nya stad, som Herren lofvat de sina, och han söker genom Guds nåd att varda allt mera passande för denna härliga värld.

I denna himmelska nya värld skall Gud vara nära sitt folk i all sin härlighet, som han ock skall skänka och förläna dem. Där skall ingen smärta vara, ingen tår skall gråtas därinne, ingen skall törsta i ouppfylld längtan, ty Herren själf skall leda oss till lifvets vattenkällor. Vi skola vara heliga och rena, fulla af ungdom och lifskraft såsom den förklarade frälsaren själf, och med honom skola vi regera såsom konungar i lif från evighet till evighet. Då hafva vi vunnit medborgarrätt i den nya himmelen och den nya jorden, som vi vänta efter Guds löfte.

Men vi, små, må bedja Gud om längtan efter denna himmel och efter denna jord, bedja om att aktas värdiga att ingå i dem, när vi en gång skola lämna denna jorden.

_J. B. G._

----

Werners tvåkrona.

Han såg så allvarsam och tankfull ut, lille Werner, där han satt vid det öppna fönstret, genom hvilket en stark doft af nyslagen klöfver och blommande rosor strömmade in. Det var en vacker sommardag. Solen lyste varm och klar från djupblå himmel, fåglarna kvittrade gladt och luften var mättad af blomsterdoft.

Hvad var det väl, som i dag gjorde Werner så tankfull, han som annars brukade vara så glad och munter?

Han var i morse ute i skogen för att plocka linnea åt sin mamma, och då mötte han mor Elsa i Grindstugan, en fattig änka, som han alltid brukade vara god vän med. I dag hade hon sett så bedröfvad ut.

"Hur är det fatt, mor Elsa?" frågade Werner.

"Jo, jag kommer just från byn, och där fick jag bref med underrättelse om att min flicka, Anna, som tjänar i stan, är sjuk och ligger och längtar att jag skall komma till henne. Men se, jag har inga penningar att resa för. Jag har varit klen hela våren och försommaren, så jag har ingenting kunnat förtjäna, och nu har jag bara några öre i portmonnän. Till stationen orkade jag nog gå, men sedan kostar biljetten fram och åter hela två kronor, och hvarifrån skall jag få dem?"

Werner lyssnade med tungt hjärta till mor Elsas berättelse. Han tyckte det var så synd om henne, hon var alltid så snäll mot honom och brukade berätta så mycket vackert för honom. Men hvad skulle han göra? Det var den tanken som gjorde honom så allvarsam.

Två kronor! Tänk, så underligt--det var ju precis den summan, som han fick af morbror Nils på sin födelsedag! Den blanka tvåkronan låg nu på bottnen af hans sparbössa, och han hade fått löfte af pappa att i nästa vecka få följa med honom till staden och för sin tvåkrona köpa den där roliga boken, som han så länge önskat sig. Tänk, om han nu inte skulle bry sig om boken utan i stället----

Nej, nej, han ville ej tänka den tanken till slut. Han hade ju så länge önskat sig boken, och nu var han så nära att få den--inte kunde han försaka den. Och inte kunde det väl vara orätt att köpa den för sina egna penningar? Ack, om någon annan ville ge mor Elsa respenningar!

Han gick ut i trädgården för att slippa de efterhängsna tankarna, men nej, han kunde ej blifva dem kvitt. "Tänk, om det vore _du_, som låge sjuk långt borta från hemmet och längtade efter din mamma!" hviskade en röst helt tyst i hans inre. Ett tänkespråk, som han lärt sig till förra söndagen, trängde sig äfven inpå honom: "Varen så till sinnes, som Jesus Kristus var!"

Hur var då Jesus till sinnes?--Han behöfde ej fundera länge, förrän han fick det klart för sig. Jesus hade ju lämnat sitt härliga hem, försakat all sin härlighet och makt och stigit ned till jorden, blifvit ett litet människobarn och till slut gifvit sitt lif i döden--allt af kärlek till honom--Werner.

Och Werner ville ju vara Jesu lärjunge. Skulle han då icke med glädje försaka sin tvåkrona för hans skull? Ja, för hans skull. Ty Jesus hade ju sagt: "Hvad I hafven gjort en af dessa mina minsta, det hafven I gjort mig". Och att mor Elsa var en af dessa "minsta", det var han säker på.----Tänk, om han skulle kila i väg med sin tvåkrona till Grindstugan med detsamma! Mor Elsa skulle då hinna resa till sin dotter redan i kväll med sista tåget.----Men boken då?----

Det var en hård strid, som utkämpades i det lilla barnahjärtat. Han kunde ju ej vinna seger i egen kraft, lille Werner, och han var nära att gifva vika, men så kom han ihåg, hvart han skulle gå för att få hjälp. Han smög sig stilla bort till den lilla täta syrenbersån, där ingen såg honom, och där föll han på knä och bad Jesus göra så att han med glädje kunde gifva sin tvåkrona åt mor Elsa.

Och Herren hörde lille Werners bön.

O, hvad mor Elsa blef glad och öfverraskad, när Werner en stund senare, röd och andfådd, trädde in i hennes lilla stuga och lämnade henne sin blanka tvåkrona! "Hvad Gud är god emot mig, gamla stackare!" sade hon och glädjetårar glänste i hennes ögon. "Nu kan jag ju resa redan i kväll. Nog har jag bedt Gud att på något sätt gifva mig penningar till resan, men aldrig trodde jag, att han skulle bönhöra mig så snart. Nu vågar jag äfven tro, att han skall höra min bön och göra min flicka frisk igen. Tack, gode Gud!"

Och den som ej var mindre glad, det var lille Werner. Då han en stund senare långsamt gick mot hemmet, tyckte han att himmelen aldrig förr varit så blå som nu, och aldrig hade blommorna vid vägkanten doftat så ljufligt eller fåglarna i trädens grenar sjungit så vackert som i dag. Han skulle ej hafva velat byta ut den fröjd som nu fyllde hans hjärta mot den allra roligaste bok i världen. Ty han erfor nu såsom aldrig förr sanningen af den himmelske barnavännens ord:

"Det är saligare att gifva än taga".

Nästan omedvetet knäppte han ihop sina händer, och i det han blickade upp mot den djupblåa sommarhimmeln, hviskade han stilla: "Tack, gode Jesus, att jag fått gå ett litet ärende åt dig!"

_K. K--n._

----

Svenska bilder.

I GRANNSTADEN TORNEÅ.

Med fem teckningar.

Från Haparanda missionshus, där vi hade vårt högkvarter hos vännerna Josefsson, företogo vi våra utfärder till omgifningarna. Naturligtvis skulle vi se den forna svensk-finska staden Torneå. Dit var ju vägen lätt, emedan en företagsam finsk man för åtskilliga år sedan byggt en lång träbro mellan de två städerna. Torneå ligger icke på den finska eller östra sidan af Torneå älf, utan på den svenska eller västra. Mellan de två städerna utbreder sig en sumpmark eller ett träsk och det är öfver detta träsk den nämnda träbron går.

Vid svenska sidan finnes ett litet anspråkslöst trähus, där en tullvaktmästare håller utkik på från Finland kommande passagerare. Midt på bron är uppfördt ett litet träskjul, och här sitter en kvinna, som fordrar 5 öre eller också 7 finska penni af hvar och en som går öfver bron. Vi lämnade våra 5 ören vid fram- och återmarschen. Vid finska ändan af bron är uppfördt ett mera prydligt vakthus och där är för säkerhetens skull en grind och dito staket, som spärrar vägen. Där satt utom den finska tulltjänstemannen äfven en rysk gendarm och bligade vänligt på oss. Här finnes därjämte en rysk platsmajor, som väl skall försvara Torneå för svenska angrepp. Han hade långt skägg, var själf mycket kort, såg bister ut, men var utan tvifvel en mycket vänlig man. Vi gingo förbi hans hem, där han satt i skjortärmarne vid de öppna fönstren. En af vårt sällskap samspråkade med honom genom fönstret och frågade om vi finge se på den rysk-katolska kyrkan. Detta beviljades så mycket mer som den stod under reparation. Det var en mycket liten kyrka, kunde lika gärna ha varit en vattenkiosk eller ett stånd, om ej det kristna korset lyst på de små kupolerna. Den var så liten, att det yttre rummet, det heliga, väl knappast rymde 30 personer stående, några sittplatser finnas ej. Det allra heligaste, det inre rummet, var ännu mindre. Dit in hade vi ej kommit, om ej helgonbilderna och all annan grannlåt varit utflyttad och en vanlig målare därinne varit sysselsatt med att omstryka tak och väggar. Någon Guds ords predikan förekommer ej i denna kyrka. Man gör korstecknet och bugar sig för helgonbilderna, lyssnar till mässan eller sången samt blir stänkt med vigvatten och får känna doften af rökelsen. Däri består deras gudstjänst.

Själfva Torneå stad förefaller att vara liten och efterblifven. Under det sista året har dock byggnadsverksamheten tagit fart, sedan det finska järnvägsnätet 1893 nått fram till Torneåälf midt emot staden, som står i förbindelse med järnvägen genom en ångfärja. Här på älfstranden voro ett större antal nybyggda hus och flera voro under uppförande. Så skulle nog det lilla Haparanda också börja växa sig stort, om det ändtligen finge järnvägen dragen till sig från Morjärf, där den nu slutar och står där undrande och spörjande, hvarför den icke kan få komma till Haparanda.

Så begåfvo vi oss till Torneå stads gamla kyrka, som varit gudstjänstlokal under många århundraden under svenska väldets tid. Kyrkan är af trä, närmast liknande Nysunds gamla kyrka i Värmland. De ryska kejsarnes porträtt prydde väggarna, men äfven de svenska konungarnes Karl den XII:s och Gustaf III:s proklamationer sutto där kvar under glas och ram, såsom de än i dag bevaras i våra gamla, icke restaurerade kyrkor.

Det var för öfrigt icke mycket att se här. Vi gingo in i en liten krambod för att köpa oss ett minne från Finland. Men här fanns mest en massa japanska artiklar. Jag frågade med förvåning, hvarför de förde en sådan myckenhet japanska saker, då ju japanerna under de sista två åren tillfogat Ryssland så många nederlag? Bodfröken svarade med en så stark betoning på hvarje ord och en så genomfinsk brytning: "Det är inte vi, som lidit de nederlagen". Med "vi" menade hon naturligtvis finnarne, som från början till slut varit emot kriget med Japan, men som af sin öfverherre Ryssland kommenderats att offra både penningar och folk till detta olyckliga krig.

Det var med vemodiga tankar vi lämnade det lilla Torneå och Finland, som för 97 år sedan genom svenske mäns oduglighet och förräderi slets från Sverige för att läggas under Ryssland. Vi gingo ned mot den bräckliga, långa träbron. Den finske tullvaktmästaren öppnade artigt sin grind för oss och den ryske gendarmen bligade vänligt på oss. Ungefär midt på bron, där gumman i sin lilla stuga fordrade 5 öre af oss för att få passera, går gränsskillnaden mellan Sverige och Finland-Ryssland. Ett stenröse här och hvar och längre norrut en stenpelare utmärker gränsen. Så voro vi åter i Sverige för att snart säga farväl till våra vänner i Haparanda och till den väna bygd vid Torneälfvens strand, hvars skönhet och bördighet gjort på oss ett så djupt intryck, och hvars betydelse för Sverige vår regering och riksdag ännu knappast beaktat.

(Forts.)

----

Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.

Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af resan.

"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf. "Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."

Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.

"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt, då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare med dig!"

När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något annat nyttigt föremål.

Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.

Ibland till fots, ibland på taket af en postvagn kom han framåt. Det var en lång, besvärlig resa.

En afton stannade postvagnen framför ett värdshus vid foten af ett högt berg. Alla de resande välkomnades vänligt, men när till slut också den unge Booker tänkte gå in, då ställde sig värden i vägen för honom. "Ut med dig", röt han, "negrer få inte komma in i mitt hus."

Stackars gosse! Det var en kall natt, och intet hus fanns i närheten. Det blef ej annat för honom än att vandra, oupphörligt vandra, hela natten ända tills morgonen.

När den modige gossen några dagar senare hunnit fram till Richmond, den första stora stad han någonsin sett, då hade han ej en enda slant kvar i sina fickor.

Hvad var nu att göra? Hvart skulle han nu gå för att icke nödgas tillbringa natten på gatan? Det var sent på aftonen, men ännu voro butikerna öppna. Booker var förfärligt hungrig. Hufvud och lemmar värkte af trötthet och mattighet, och stor var frestelsen att på något oärligt sätt skaffa sig föda. Det hade varit lätt för honom att taga ett bröd ur en bagarbod eller en korf, som hängde som skylt på en dörr.

"Åh, så hungrig jag är!" suckade den stackars gossen. "Jag ville gärna försaka all den bildning, om hvilken jag drömt, bara jag kunde få en bit bröd och en af de där stekta kycklingarna därborta."

Men beslutsamt vände han sig ifrån alla dessa läckerheter för att blifva fri från sina frestande tankar. Då märkte han, att trätrottoaren låg mycket högre än gatan. "Här kan jag få ett kryp-in för natten", sade han för sig själf, "kvickt bara!"

Ingen gaf akt på honom, och så kröp han in, lade sin röda påse under hufvudet och somnade.--

Flera år efteråt, när Booker Washington, då en firad talare, en gång uppträdde i staden Richmond och mottogs med bifallsrop af mängden, då gingo hans tankar ofrivilligt till den där trätrottoaren, under hvilken han såsom en stackars dödstrött, utsvulten gosse fann skydd under natten.

När han vaknade följande morgon, var han tämligen uthvilad, endast hungern plågade honom fortfarande. Då varsnade han vid kajen ett stort skepp, hvars last skulle lossas. Genast gick han till kaptenen, som ledde arbetet.

"Herr kapten", sade han, "får jag hjälpa till med arbetet för att få några öre till bröd?"

"Ja, visst får du det", svarade denne vänligt.

Och trots sin trötthet och den hunger, som plågade honom, arbetade Booker flera timmar och förtjänade därmed så mycket, att han kunde köpa sig ett mål mat, och aldrig i hela sitt lif hade han ätit med sådant välbehag som den gången. Huru glad var han icke nu, att han kunnat motstå frestelsen dagen förut!

(Forts.)

----

Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 5.

--- A ------- E E E ----------- E G G I I --------------- I I I L L S M --------------- N N N P S ----------- S Z Z ------- Z ---

Ofvanstående bokstäfver ordnas så, att de vågräta raderna beteckna: 1. en bokstaf. 2. ett namn på en person från gamla testamentet. 3. En flod i Frankrike. 4. En stad i Tyskland. 5. En stad vid Medelhafvet. 6. En från gamla tider känd flod. 7. En bokstaf.

Den mellersta raden bildar samma namn, antingen den läses från vänster till höger eller uppifrån nedåt.

Prisuppgift n:r 6.

Du har läst om mig och du känner mitt namn. Jag _ljög_ en gång inför Herran; Och domen kom uti dödens bleka hamn.-- Må lögnen från dig vara fjärran!

Om bort från mitt namn du en bokstaf blott tar, Då genast ett nytt ord du danar: Ett namn på en frukt så läskande och rar. Raskt efter de orden du spanar.

----

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 28 Aug.-3 Sept. 1905.

M. 28. 2 Mos. 2: 1-10. _Moses födelse och barndom._

T. 29. v. 1-2. _Moses födes och döljes i hemmet._

O. 30. v. 3-4. _Han utsättes i Nilfloden._

T. 31. v. 5-6. _Han räddas genom Faraos dotter._