Part 2

Det var själfva midsommaraftonen 1905 vi med den lilla hjulångaren Haparanda anlände till Neder Kalix kyrkoby vid tiotiden på kvällen, och här började redan den rad af öfverraskningar, som sedan följde oss under den månadslånga färden i dessa midnattssolens bygder.

När vi sydsvenskar läsa om Lappland och Västerbotten eller på kartan betrakta dessa våra två nordligaste landskap, se vi sjöar och floder och järnvägar och ett och annat ortnamn på de stora vidderna och tänka då, att här finnes bara obygder, träsk, mossar, lappkåtor med smått lappfolk i underliga kläder och med sina långhornade renar. I öfrigt ha vi en ganska barnslig och dunkel föreställning om dessa trakter. Vi ha alls ingen aning om att här finnas en mängd vackra städer och stora, folkrika byar och samhällen, hvars invånare äro svenskar såsom vi och lefva ungefär samma lif som vi, odla en rik och bördig jord, drifva handel och köpenskap, idka handtverk och bergsbruk samt bygga sig präktiga bostäder i en natur, som än är leende och mild, än storartadt skön, än vild och ogästvänlig, men nästan alltid vacker. Jag har rest genom en del af dessa bygder med öppna ögon och pennan i hand, och nu är det min mening att taga alla Barnavännens läsare med mig och i ord och bild söka visa eder hvad jag sett och hört och lära eder känna det goda, gästvänliga folket däruppe.

Redan vid Kalixälfvens mynning förvånades man öfver den rika växtligheten. På en ö vid inloppet låg Nordanskärs badort, väl den nordligaste på jorden, invuxen i präktiga björk- och furudungar. Inkomna i själfva älfven påmindes vi lifligt om Stockholms skärgård. På dess södra strand lågo slottslika villor och gårdar inbäddade i löf och grönska. Och på den norra jämväl en rad af villor, hus och gårdar omgifna af furuskog och björk i vacker förening, och slutpunkten i den härliga taflan var den på en udde i älfven liggande Kalix kyrka och "kyrkstaden".

Här stannade vår ångbåt, och här skulle vår missionsverksamhet börja. Vi möttes af vänner och till och med bekanta. Våra vänner sedan många år John Hedberg och hans fru, som en tid varit Uppsalabor, hälsade oss jämte andra välkomna, och så togos vi omhänder af våra respektive värdar. Vår värd var patron P. A. Svanberg, som på egen ångbåt förde oss till sitt hem Filipsborg, en af de förr nämnda slottslika, flaggprydda villorna på älfvens södra strand. Här fingo vi nu hvila ut i ett gästfritt och godt hem efter den tre dagars långa resan från Uppsala, och här fingo vi se det sköna skådespelet af en natt utan skymning. När vi klockan _half ett_ gingo till hvila, måste vi med rullgardinen söka stänga ute den strålande morgonsolen.

Följande dag som var midsommardagen, stod Kalix floddal som en fager brud smyckad till högtids. Björk och al och rönn voro fullöfvade. Hägg och rönn blommade. Ängarna prunkade i alnshögt gräs, det var annat det än Upplands och dess skärgårds brunbrända tegar. I Filipsborgs köksträdgård voro växterna af en sådan frodighet, att jag väl aldrig sett maken, och dock hade vi blott sju mil till polcirkeln.

Så följdes vi åt öfver älfven vi och vårt värdfolk för att komma till Kalix missionshus, där möten skulle hållas under helgen. Distriktföreståndaren Säfström från Boden, jag och missionär Walldén, som under hela resan höllo troget tillsammans, predikade på förmiddagen, Gullberg från Luleå och Walldén på eftermiddagen. Mycket folk hade samlats från Kalix, Öfver Kalix, Haparanda och Luleå. Det var en ljuflig S:t Hans dag omkring Herrens ord.

På söndagen talade jag till söndagsskolans barn. Det hade kommit en rätt stor skara, och det kändes riktigt ljufligt att tala och att sjunga för dem, och de sågo också glada ut på "Barnavännens farbror". Måtte Jesus själf, den himmelske barnavännen, få i rikt mått välsigna små och stora i det kära Kalix!

På midsommardagen voro vi alla på middag i John Hedbergs hem och här kom värden med strålande min och visade oss ett rågstånd, som var af nästan manshöjd. Det var från hans egen åker. På söndagsmiddagen voro vi alla på middag å Filipsborg. Från den öfre verandan här hade vi en den skönaste utsikt öfver älfven och dess vackra stränder, öfver byar och gårdar och öfver kyrkstaden med sin gamla kyrka och klockstapel samt öfver skogklädda berg i fjärran.

Trakten kring Kalix kyrka och omkring älfmynningen är mycket tätt befolkad. Här finnes icke blott folkskola utan jämväl en talrikt besökt privatskola eller ett läroverk för gossar och flickor. Den har ett härligt läge på den höga älfbrinken å norra stranden. Frisk luft mättad med doften af nysprucket björklöf och tallbarr tränger in till de små genom de höga öppna fönstren under vår och försommar, och i denna härliga luft få de leka ute under fristunderna. Men när vintern kommer då är här vinter på rama allvaret med meterhöga snödrifvor och det härligaste skidföre. Då förstå ni att leken ser ut på ett helt annat sätt än å vår här bredvid stående teckning. Jag hälsade på lärarinnorna. De voro så förtjusta i sina gossar och flickor, och det var ju jag också, förstån I. Ty många af barnen hade jag framför mig på barnmötet.

På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga. Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen. Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan. De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "_Här dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. +. 1885 restes vården_". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.

Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste stad vid kusten.

(Forts.)

----

Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg n:r.)

Och en vacker morgon,--en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda", hette det.

Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn--alla--och de stodo där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans, som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.

"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.

Plötsligt trädde ägaren till godset ut på verandan, åtföljd af ett ombud från regeringen. Han såg mycket nedslagen ut. Ty för honom betydde negrernas frigifvande hans fullständiga ruin.

En skrifvelse från regeringen lästes upp, och sedan talade den forne husbonden några korta ord:

"Ni äro fria, alldeles fria", sade han. "Från i dag äro ni blott skyldiga att aflägga räkenskap för Gud, för ert fosterland och edert samvete. Farväl!"

Knappt hade dessa ord förklingat, förrän en obeskriflig rörelse uppstod bland de svarta. De skreko, de gräto och jublade, de omfamnade hvarandra. De föllo på sina ansikten och snyftade högt. För några ögonblick sedan voro de slafvar--nu voro de fria medborgare i ett fritt land!

Det var en obeskriflig anblick.

Äfven Bookers mor hade hjärtligt kysst sina tre små. "Nu resa vi till far", hviskade hon till dem. Hon hade i flera år varit skild från sin make--han var slaf, hon slafvinna, skilda från hvarandra hundratals mil.

Många af negrerna beslöto sig för att stanna som arbetare på plantagen, och detta antogs med glädje af deras husbonde, ty denne, som nu fick betala en liten lön till hvar och en af dem, såg sig därigenom i stånd att fortsätta med sin bomullsplantering, hvilken var hans enda inkomstkälla.

Några familjer utvandrade, däribland också Bookers moder med sina barn. De hade lastat alla sina tillhörigheter på en liten dragkärra, hvilken de omväxlande sköto, medan de andra marscherade bredvid. Blott den lille Booker, som var liten och vek, fick ibland, då tröttheten alldeles öfverväldigade honom, sätta sig ofvanpå kärran och åka ett stycke. Om nätterna sofvo de vanligtvis i öfvergifna negerhyddor, hvilka efter befrielsen funnos i stort antal.

En kväll, när Bookers mamma gjort upp eld i en sådan hydda för att tillreda kvällsmaten, föll en stor orm ner från eldstaden, till barnens stora förskräckelse. Men modern hade sinnesnärvaro nog att med sin träsko trampa sönder hans hufvud.

Och dock--trots resans besvärligheter hade aldrig världen synts dem så skön som nu. Himmeln var mera blå, solen mera strålande än vanligt, menade de. Blommorna doftade så ljufligt, och trädens kronor tycktes dem hviska det enda ordet: "Frihet! frihet!"

Kort efter sedan den lilla familjen lyckligt kommit fram till Malden, så hette den plats, där fadern arbetade i saltgrufvorna, förfärdigade mor de första hufvudbonaderna åt sina kära små. Det var naturligtvis en stor glädje, ty såsom slafvar fingo de aldrig hafva hufvudet betäckt. Vid samma tid lät också regeringen kungöra, att negrerna skulle få välja familjenamn. Listor med olika namn sändes till dem; nu skulle de få välja något af dessa. Namnet Washington, den mannens namn, som befriat förenta staterna från Englands öfverhöghet, stod också där.

När lille Booker hörde detta, blef han ifrig. "Pappa, mamma", sade han, "låt oss få heta Washington--ack gör det!"

Föräldrarna biföllo villigt, och så fanns det då ännu en familj med namnet Washington i landet.

Men de så plötsligt frigifna negrerna i Amerika hade det ej så lätt till en början. Tanklösa, okunniga barn, såsom de flesta af dem voro, hade de aldrig lärt känna lifvets verkliga ansvar. Och nu måste de på en gång föra ett själfständigt lif, de skulle vara fria medborgare, omsorgsfulla familjefäder, men det föll sig mycket svårt för dem. Och så härskade mycken nedslagenhet, mycken fattigdom och många gäckade förhoppningar ibland dem. Ja, saltgrufvorna vid Malden voro för många ibland dem en mycket mera hopplös plats än de förra bomullsplantagerna. Det var svårt för dem att förtjäna det dagliga brödet, och äfven barnen måste bära sin del af bördan.

(Forts.)

----

Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 2.

nab, ne, par, de, bos, li, on, a, ad, pep, sten, les, e, ri, pli, ri, o, o, nau, a.

Af ofvan anförda stafvelser, skola bildas åtta ord. Dessa äro:

1. En stad i Grekland. 2. En stjärnbild. 3. En öfverstepräst. 4. En ö i Ägäiska hafvet. 5. Ett nordsjöbad. 6. En krydda. 7. Namnet på en kvinna ur Greklands mytologi. 8. En biflod till Donau.

Om dessa ord ställas under hvarandra i ofvan bestämda följd, bilda deras begynnelsebokstäfver lästa nedifrån uppåt namnet på en af Europas store eröfrare; slutbokstäfverna lästa likaledes nedifrån uppåt, bilda namnet på en liten historisk ort.

Prisuppgift n:r 3.

Väl tusende gånger jag lånat mitt namn Åt konstnärers drömmande skara. Om bort ur det namnet och just ur dess midt Du tager två bokstäfver bara, Då får du ett namn på ett underbart bröd Som frälsat mång tusen från hungrens död. Hvad månde för _två namn_ det vara?

----

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 14-20 Aug. 1905.

M. 14. Upp. 3: 14-22. _Varningsord till den ljumme._

T. 15. v. 14-16. _Jesus hotar att skilja den ljumme från sig._

O. 16. v. 17. _Den ljumme tycker sig vara rik, han ser icke sin uselhet._

T. 17. v. 18. _Den ljumme måste till Jesus för att frälsas på nytt._

F. 18 v. 19. _Han har eljes att vänta dom och straff._

L. 19. v. 20. _Jesus står utanför hjärtedörren och klappar._

S. 20. v. 21-22. _Den som öfvervinner ljumhet och all synd, skall krönas med lifvets krona._

_Söndagsskoltext för den 20 Aug._

Uppenb. 3: 14-22.

_Minnesvers_: Gal. 6: 3. Ty om någon tycker sig något vara, ändock han intet är, så bedrager han sig själf.

BARNAVÄNNEN ------------------------------------------------------------------------- N:o 33 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg. 17 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 -------------------------------------------------------------------------

_Varningsord till den ljumme._

Upp. 3: 14-22.

När Guds öga skådar ned på jorden och ser människorna här nere, då ser han en syn, som väl månde smärta honom. Han ser så många, många människor, som väl taga emot hans gåfvor och åtnjuta hans fadersomsorger, men det oaktadt äro kalla och likgiltiga för honom själf. Aldrig går en tacksägelse eller ett lof från deras hjärtan upp till honom, den kärleksrike förbarmaren. Aldrig fråga de efter hans vilja utan följa blott driften af sina egna begärelser. Aldrig fråga de efter den frälsare, han sändt dem, utan de fika i stället efter hvad denna jorden tillhör. De söka glömma det eviga och det himmelska, glömma att sörja för sina odödliga själar och fråga bara efter hvad de skola äta och dricka samt kläda och roa sig med. De äro kalla, ja, iskalla för Gud och den han har sändt, Jesus Kristus.

Men han får också se ett annat slag människor, som under sin barndom och sin ungdom älskade sin frälsare varmt, men så småningom börjat kallna i sin kärlek till honom och fattat kärlek till denna världen. De vilja ännu höra Gud till, men de hafva blifvit ljumma i sin kärlek till honom, de hafva blifvit ljumma i ordets betraktande, ljumma i sina böner, ljumma i arbetet för Herren och hans verk på jorden, ljumma i striden mot synden, ljumma i sin kärlek till sina bröder. Detta är någonting förfärligt. Måtte ingen af Barnavännens läsare vara eller blifva en sådan ljum själ! Ty frälsaren hotar den ljumme med att kasta bort honom såsom en oduglig sten i den himmelska tempelbyggnaden.

Men den himmelske fadern ser jämväl en liten skara, som älskar honom varmt och innerligt och ofta om dagarna tackar honom för hans stora nåd och godhet mot dem. Dessa barn hafva känt sin egen fattigdom, sin svaghet och sin synd. De hafva ingen berömmelse i sig själfva utan hela sin berömmelse i frälsaren, som förlåtit dem deras synd och klädt dem i försoningens hvita kläder.

Nu ligger där makt uppå, att vi pröfva oss inför Guds ögon, så att det blir oss klart om vi höra till de kalla, de ljumma eller de varma. Höra vi till de kalla, då behöfver en hel omskapelse ske, så att Gud får gifva oss ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Höra vi till de ljumma, så behöfva vi förnyas, och frälsaren råder oss att komma honom närmare, så att han får upplysa oss om vår fattigdom och vår nakenhet, ja, så att vi må få våra ögon öppnade genom att varda smorda med ögonsalfva. Då skola vi sedan se, hvad som är synd och villa, hvad som för bort från Gud och hvad som för oss närmare honom. Då skola vi snart varda frälsta från både köld och ljumhet och i stället varda Guds varma, glada och lyckliga barn.

Men om vi höra till de varma, så bör det vara oss angeläget att bland tidens mångahanda röster söka lyssna till Jesu röst och följa den och gå dit han vill kalla oss. Det bör vara vår innerliga önskan att städse hålla hjärtats dörrar öppna för Jesus, så att han aldrig behöfver stå därutanför och klappa, utan att han bor hos oss genom sin helige Ande och att han hjälper oss att varda segervinnare, som en gång med honom få sitta på faderns tron och regera såsom konungar i lif.

Herren hjälpe oss alla till detta härliga mål!

_J. B. G._

----

Att dikta sagor.

Med teckning.

_"Det går så långsamt att läsa än. Du får själf se, kära bror, Att fast man lärt sig, så kanske det Går ej så lätt, som man tror. Men taflor tala så bra ändå, Och sagor själf kan man hitta på._

_Jag tycker vi ska försöka nu. Tänk, om vi kunde ändå För mamma sedan berätta, du, En saga vi hittat på!" "Ja visst", sad' Kalle, "men börja nu!" "Tyst, tyst!" sad' Anna, "jag tänker ju."_

_Och sagan? Ja, jag så väl förstår Du velat lyssna till den. Men gör som Anna och Kalle, du, Försök själf dikta dig en! Då kan man få den, just som man vill, Och mamma lyssnar se'n gärna till._ _ANNA H--M PREINITZ._

Svenska bilder.

FRÅN NORRBOTTENS LÄN. HAPARANDA.

Med fyra teckningar.

När vi vaknade, sken solen klart, hafvet var så vackert, som det är en varm sommardag, när vågorna icke äro så stora, att båten rullar, utan man kan få kalla dem lekande, glittrande böljor. Båten gick nästan hela tiden inom skärs, öar och stränder voro skogklädda och sällan syntes en by eller en människoboning. Seskarön, den största af skärgårdens öar är dock odlad och bebyggd och här hafva många haparandabor sina sommarvillor. På fastlandet 11 kilometer från Haparanda ligger "staden" Salmis. Orten har sin betydelse såsom hamnplats för Haparanda. Större ångare kunna här lägga till. Här ligger Salmis nu nedlagda sågverk, som på sin tid gaf trakten lif och rörelse. Finlands kust har länge varit synlig för oss. De båda landen närma sig hastigt hvarandra, vattnet blir så grundt, att blott fyra fot djupgående ångare här kunna taga sig fram. Vi äro nu i Bottniska vikens innersta hörn. På finska sidan ligga flera stora sågverk i en rad, det största Röyttä, som på samma gång är hamnplats för den finska staden Torneå.

Vi ha nu kommit in i Torne älf. På finska sidan är stranden tätt bebyggd och på den vackra Björkön ligger finska Nedertorneå församlings kyrka, som uppbyggdes strax innan Finland skildes från Sverige 1809. Kyrkan är af sten, ståtlig och vacker och synes från sin höjd långt ut på hafvet.

Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner, bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår värd och ledsagare.

Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det inte är någon natt, där han är".--Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte, missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna gjorde sig lediga för att vara med.

För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder, att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna, hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven till tungomålet.

Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme, offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro där.

Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och anspråkslöst; det gör lifvet billigt.

Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet. Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.

Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.

På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.

Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp. O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions sånger.

(Forts.)

----

Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)