Part 5

Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina barn: "Varen helige, såsom jag är helig".

Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.

Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller ofullkomlighets skull.

Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds himmel.

Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig dit upp till klarhet och stor härlighet.

_J. B. G._

----

Eva.

"Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.

"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.

"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"

"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte blifva lika god och kärleksfull som hon var."

Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef farmor kallad Eva?"

"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta det?"

Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma", sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"

"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.

"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit i hennes ställe", sade fadern.

"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag--ja, jag skulle inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."

"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. "Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick--hon skulle få blifva stammoder åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare."

Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon kunde glömma, att hon hette Eva.

Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och äpplen, som hon skulle få på hösten.

"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan körsbär."

"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.

Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få smaka dem."

Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och--mycket riktigt--bären blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många andra saker än på körsbären.

Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva.

"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en dag.

"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen skall taga bort dem."

(Forts.)

----

En kindergarten

eller en blomstergård för små barn.

Med teckning.

Den här lilla gruppen af barn är icke samlad i ett hem och inte heller i en skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt emellan hemmet och skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård.

Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening kunna besöka en skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att kunna vara syskon och allesammans den där kvinnans barn, som sitter där med handarbetet till höger å teckningen.

Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och leka och tala om sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja, det är just detta barnen få lära sig i en kindergarten.

Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera lärarinnor taga där hand om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de små lära sig att vara goda, vänliga och tålmodiga mot hvarann, de få lära sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy och virka små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan berättar för dem och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt för sådana små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar.

På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader och tillfällen att vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta, får mor hvila sig litet i sitt uppfostringsarbete, och både mor och barn få lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den blomstergård där de små barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma blickar och i närheten af hennes älskande hjärta.

_J. B. G._

----

Jesus, Mästare!

_"Jesus, Mästare, barnavän, Lisar du smärtan? Har du glädje och tröst att ge Sörjande hjärtan? Helar du såren? Torkar du tåren?_

_Jesus, Mästare, barnavän, Ändtligt vi funnit Rätta vägen, och vid din fot Målet vi hunnit. Trötta vi digna. Herre, välsigna!"_

_Så de bådo, och vid hans fot Barnet de lade. Jesu blick blef så varm och ljus, Huldrikt han sade: "Jag öfver arma Vill mig förbarma"._

_Och när solen i väster sjönk, Gick där en skara Hemåt med jubel och tack och sång. Men på den bara Marken han dignat, Han, som välsignat._ _ANNA H--M PREINITZ._

----

Karl och Greta.

Med teckning.

Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens ljus och som rosornas doft.

Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade kungen gifvit deras lärare.

I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att blifva goda människor.

Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan. Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta sätt.

Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra en synd.

Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken och sommarglädje.

Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.

Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, han fick ingen lust mer att vara elak och ond.

_J. B. G._

----

Skyddsängeln.

Af _Ad. Gründler._ (Forts. fr. föreg. n:r.)

Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser.

Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både läsning, räkning och skrifning.

Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.

Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum.

När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de många gossarne därnere:

"När allt omkring mig hvilar, till dig min ande ilar O, Gud, och lofvar dig. När världens larm försvinner och jag mig ensam finner, Är du, barmhärtige, när mig.

När mörker jorden höljer och all dess prakt fördöljer Jag till ditt rike ser. Jag ser det kring de dina af nåd och sanning skina Uti ett ljus, som ej går ner."

Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.

Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.

Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller--var de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han nyss tillsammans med sina kamrater bedit?

Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen.

"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag förstod, att du kände hemlängtan."

Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."

Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.

"Inte?--Hvarför grät du då?"

"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma."

"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du önskar det--eller hur?"

"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad heter du då?"

"Steffen heter jag.--Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt Steffke."

"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"

"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.--Men godnatt nu, Kristel, sof godt."

Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den natten med tårar i ögonen--den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt.

Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel--och det gjorde han hvarje dag--så läste han där på första bladet de ord, som hans mor skrifvit:

"Guds änglar från vår barndomsdag Oss skydda och bevara."

Och då tänkte han alltid på Steffen.

Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det är mera värdt än all yttre skönhet.

Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta honom.

"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem."

"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore icke värd att äga ett sådant."

"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."

I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, "det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda aldrig glömma."

En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.

Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.

(Forts.)

----

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 3-9 Juli 1905.

M. 3. 1 Petri 5: 5-11. ÖDMJUKHET OCH VAKSAMHET.

T. 4. v. 5. _Ödmjukhet är de ungas prydnad._

O. 5. v. 6. _Ödmjukhetens välsignelse._

T. 6. v. 7. _Ödmjukheten fostrar en frimodig ande._

F. 7. v. 8. _Vaksamhet är nödvändig._

L. 8. v. 9. _Ståndaktigheten likaså._

S. 9. v. 10-11 _Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden._

_Söndagsskoltext för den 9 Juli._

1 Petr. 5: 5-11.

_Minnesvers_: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.