# Barnavännen, 1905-06 Illustrerad Veckotidning för de Små ## Part 4 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnavannen-1905-06-illustrerad-veckotidning-for-de-sma-48656/index.md "Jo, för att jag aldrig har sett någon.--Du brukade säga för oss, när vi voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så--öppnade jag ögonen alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte ängeln flyga därifrån." "Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det." "Ja, men jag _kan_ inte tro det, mamma." (Forts.) ---- _Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text? Veckan 19-25 Juni 1905. M. 19. Apg. 12: 5-17. PETRUS BEFRIAS UR FÄNGELSET. T. 20. v. 5-6. _Petrus sofver i fängelset._ O. 21. v. 7-8. _En ängel väcker och löser honom._ T. 22. v. 9-10. _Ängeln för honom ur fängelset._ F. 23. v. 11-12. _Petrus söker upp den troende församlingen._ L. 24. v. 13-16. _Församlingen blir förbryllad af den oväntade bönhörelsen._ S. 25. v. 17. _Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem._ _Söndagsskoltext för den 25 Juni._ Apg. 12: 5-17. _Minnesvers_: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. BARNAVÄNNEN ------------------------------------------------------------------------- N:o 25 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. 22 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 ------------------------------------------------------------------------- _Förbönen och Guds hjälp._ Apg. 12: 5-17. Det var sent på aftonen i staden Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet till mångas frälsning. Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och Gud hör deras böner. Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock--på en vink af ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om, skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så att man ej kunde märka att den blifvit öppnad. Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit. Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad judarnes folk har väntat." Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta! _Fr. E._ ---- Hvad vänlighet förmådde. (Forts. fr. föreg. n:r.) Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt henne. "Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade han. "Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon. Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga gossen med. Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde honom mycket. Han hade nu också en annan källa till glädje--hans hustru hade skänkt honom en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden. * * * Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till västern, och då hade han farit till guldminorna. Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ. Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef bättre dag för dag. Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke? En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke dödats hade tagits tillfånga. Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne. Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem till dem. Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann vän eller rättare--låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu med mig hem." De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad honom välsigna sin sons räddare. Och deras Filip kom, frisk och stark--en kraftig, ofördärfvad man. Med honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon och krusigt hår. "Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?" Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda händer, "är det John Ammerton?" "Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig." Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn. Utan er godhet hade jag varit förlorad." Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se--en ren och strålande diamant." Doktorn kysste sin fru på pannan--i hans ögon glänste tårar. (Slut.) ---- Röfvare. _Stackars lilla fågelmor!-- Hit till norden glad du for, byggde här ett litet näste, högt i trädet du det fäste, och du var så glad och nöjd, allt var jubel blott och fröjd, och du tänkte: "Ingen fara kan för bo och ägg här vara"._ _Sommarfröjden nu är slut, glädjesången sjungits ut, liten fågel blott kan klaga öfver röfvare, som taga hemmets lycka, frid och ro bort från litet fågelbo. Ty ett litet fågelhjärta, det kan också känna smärta._ _ELLA._ ---- I solvarm sommar. Här ser då hvar och en, att barnen ha sommarlof, och att solen skiner och att ljumma fläktar smeka. Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark fästning med vallar och torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i vinden. Det blir allt en bussig fästning när allt blir färdigt, ty början är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta arbete under fristunderna från sommararbetet. På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af dem äro 'till häst'. Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina bröders starka skuldror. Hela sällskapet får sig präktiga fotbad under leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han som lärt sig åtskilliga kneippkurer af dessa eller andra små. Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare och andra ha spänt sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och munterhet lyser ur allas ögon. Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å dessa teckningar. Ty så mycket har jag sett af barnen i lek och arbete, att jag vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro flitiga och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka till i både arbete och lek! önskar Barnavännens. _Farbror._ ---- Skyddsängeln. Af _Ad. Gründler._ (Forts. fr. föreg. n:r.) Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller, min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, min stackars Kristel?" "Ack, jo, visst tror jag det, mor--det står ju i bibeln. Men jag menar bara, att _nu_ finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta, att far blef öfverkörd och krossad af tåget?" "Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart--"det gifves många gåtor, hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den förfärliga olyckan." Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har _du_ någonsin sett en ängel, mor?" frågade han. "Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty den är din bästa skyddsängel." "Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan bättre." "Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan och plikttrohet--allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din lefnadsväg--sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få blifva goda änglar för dig." Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och därinunder orden: "Guds änglar från vår barndomsdag Oss skydda och bevara." Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig omkring hennes barn ute i världen--ett trofast modershjärtas oaflåtliga bön. * * * Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla halmhatt, när tåget satte sig i rörelse. I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget, lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt. Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet. Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar, köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få någonting att dricka. Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där. Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom på kaffe. Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande--i sanning icke någon änglauppenbarelse. Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och förklarade, att nu vore han snart framme. Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel stod ensam med sin kappsäck på stationen. Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.--Om ändå mor varit med!--Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld. Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: "Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda gossar framför honom. "Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. Huru kunde ni få reda på mig?" "Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, "här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du." Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann icke något ord till svar. "Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med." Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han. Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot de andra. "Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett fientligt läger. Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort. "Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer." (Forts.) ---- _Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text? Veckan 26 Juni-2 Juli 1905. M. 26. 1 Petri 1: 14-25. FÖRMANINGSORD. T. 27. v. 14-16. _Maning till helighet_, O. 28. v. 17. _till sann gudsfruktan._ T. 29. v. 18-19. _Vi äro dyrt återlösta_, F. 30. v. 20-21. _böra därför äga tro och hopp till Gud._ L. 1. v. 22-23. _vi böra älska hvarandra._ S. 2. v. 24-25. _och hålla oss stadigt till Guds ord._ _Söndagsskoltext för den 2 Juli._ 1 Petri 1: 14-19. _Minnesvers_: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. BARNAVÄNNEN ------------------------------------------------------------------------- N:o 26 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. 29 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 ------------------------------------------------------------------------- _Förmaningsord_ till lydnad för Gud. 1 Petr. 1: 14-19. Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och väl i lifvets alla förhållanden. Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan.