Part 3

»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du, härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»

Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det varit blott en dröm.

»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var bara en dröm.

När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, och när hon själf steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade fönstret och mot den vackra, blåa vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje och lust med hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin förr.

Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne med förvåning, och läraren--ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan han fått rösten klar, gjorde han Elsa nästan hjärtängslig genom att säga att hon--just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot i en af körerna.--

Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom hem, satt lärkan på trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på henne, som om hon velat säga: »Var det inte det jag sade, att det skulle gå att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?»

Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och sjöng så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i tonen.

----

Krig.

Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om någonting som hände för länge sedan--det var bara ett nöje att läsa om de stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi att kriget är någonting fasansfullt.

»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt lämna det han äger.

Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?

Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet annat medel vi heller. Låt oss då--alla söndagsskolebarn i hela vårt land, i hela världen--låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver människorna! Hjälp både små och stora, amen.»

* * *

Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få.

I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.

Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till mannen som hade löken.

»Är detta hela din frukost», frågade de.

»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.»

»Hvad åt du i morse då?»

»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»

»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»

»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»

Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till kvällsmat.

Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.

Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.

----

Brefväxling med de små.

Prisuppgift N:o 1.

Om _mitt första_ klang sången i julenatt Ifrån himmeln af änglarnas skara. För den stormfyllda jorden en härlig skatt Till oss, arma, den skulle ju vara.

Och _mitt andra_ jag såg uti sommarens tid Uppå susande vingar sig höja. Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid För din tanke i folkdräkt ses dröja.

Och _mitt hela_ det var ju en nordisk brud, Men en brud uti drottningakrona. Och när nordiska land stod i vårfager skrud, Hon vigdes att folken försona.

----

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 12-18 Juni 1905.

M. 12. Apg. 8: 26-38. FILIPPUS OCH ETIOPIERN.

T. 13. v. 26. _Filippus i öknen_.

O. 14. v. 27-28. _Etiopiern närmar sig_.

T. 15. v. 29-31. _Mötet mellan de två männen_.

F. 16. v. 32-33. _Hvad etiopiern hade läst_.

L. 17. v. 34-35. _Filippus undervisar_.

S. 18. v. 36-38. _Etiopiern tror och varder döpt_.

_Söndagsskoltext för den 18 Juni._

Apg. 8: 26-38.

_Minnesvers_: Jerem. 29: 13, 14 a.

BARNAVÄNNEN ------------------------------------------------------------------------- N:o 24 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg. 15 Juni.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905 -------------------------------------------------------------------------

_Filippus och etiopiern._

Apg. 8: 26-38.

Pingstens Helige Ande hade uppfyllt den unga församlingen i Jerusalem med segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och heligt nit att tända himmelsk eld i människornas hjärtan.

Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus sammanträffade med drottning Kandaces af Etiopien finansminister.

Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd Filippus att bege sig af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och Egypten.

Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var att lyda Gud, och denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste lifserfarenhet. Öknen skulle varda en ljuflig lustgård, ty här skulle han få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den eviga lifskällan.

Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma doftar och ingen fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma sig. Först komma väpnade ryttare på hvita arabiska hästar, så en präktig vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter den förnäme etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till Jerusalem och där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen hade han ännu icke funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå fram till sin längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig skrift profetian om den lidande Messias.

Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit ut i öknen, och genom en Andens maning närmar han sig vagnen och hör etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten Esaias bok. Efter att höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om att han, diakonen, gjorde det.

Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet kärare ressällskap kunde han önskat sig, och därför beder han honom stiga upp och taga plats bredvid honom i vagnen. Hofmannen tillstår helt öppet, att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en sådan som vill lära. Fråga äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och med innerlig tillfredsställelse undervisa dig.

Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten skrifvit, enligt Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden till försoning för vår synd och att han nu var uppstånden för att bringa oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. Filippi predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få vara med i vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och vinnande talade han om Jesus, att där föddes tro i hofmannens hjärta och en djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och en sann kristen. Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen och vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet.

Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela hans fosterland. Han var en man, som visste hvad han ville, full af hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att tusenden af Etiopiens folk genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus.

Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus skulle vinna många själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu hafva dessa två älskliga människor för längesedan återfunnit hvarandra i det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi böra lära af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse själfva gå på Guds vägar och söka att få många med oss.

_J. B. G._

----

Hvad vänlighet förmådde.

Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som alla andra varnades för--en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var död.

Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder.

"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag har fått ett sår i hufvudet."

"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.

"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En karl kastade sten på mig.--Aj!"

"Hvarför kastade han sten på dig då?"

"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.

"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?"

"Jag tog ett äpple under ett af hans träd."

Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. Han såg, att det blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att rinna.

"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", sade han.

"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade gossen.

"Men du har väl något tillhåll i alla fall?"

"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också."

"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt hufvud, eller ock får du tvätta det själf och binda om en ren näsduk."

"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon--"

"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting om du inte får någonting om, bara du tvättar dig."

Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i sitt rum.

Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens besök--hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom, trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och såg på henne.

"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.

Han satte sig.

"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"

"Jag kan inte bli snäll."

"Hvarför det?"

"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."

"Men kan du inte försöka?"

"Jag vet inte."

"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?"

"Ja--kanhända."

Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed försiktigt gossens hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, tofviga håret från såret och såg då, att det verkligen ej var något farligt sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök hon håret tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat.

Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var öfverdraget med smuts, var det till och med ett vackert ansikte.

"Hvad heter du, min gosse?"

"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne."

"Nej, jag menar ditt dopnamn."

"Hvad för något?"

"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?"

"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok."

"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva af förbandet, skall det snart vara läkt. Är du hungrig?"

"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag."

Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade hon honom med en forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, smutsiga kläder utan endast på det glänsande håret, som hon hade strukit vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet med de strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker.

Janne hade nu slutat äta och reste sig upp.

"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du få komma hit och få mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta."

"Tack, jag vill gärna komma."

"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull försöka bli en snäll gosse?"

John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat sig öfver att han inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva gjort, men fru Walther förstod, att han funderade huru han skulle svara för att vara uppriktig.

"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade han till sist och såg henne trohjärtadt in i ögonen.

"Vill du försöka i alla fall?"

"Ja, det vill jag."

Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade ingenting, men hon kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet--hon såg den lysa ur hans ögon.

(Forts.)

----

Tre generationer.

Med teckning.

_Det är en glädje att dem se, De äro präktiga alla tre; Men farfar, jag tror han år bäst ändå, Jag kan inte hjälpa jag tänker så._

_Han ser så mildt på gossen ner, Hans vackra öga vänligt ler. Ej bitter han blifvit i lifvets strid, I ögat bor kärlek, på pannan frid._

_Jag tror han sagt dem båda två: "På Herrens väg I skolen gå! Då kan man väl böjas i lifvets strid, Men aldrig man mister sin barnafrid._

_Till lösen 'Uppåt, framåt' tag! Då går det hemåt hvarje dag. Och fortare går det, än mången tror, Att ung blifver gammal och liten stor."_ _ANNA H--M PREINITZ._

----

Ett farligt djur

eller den amerikanske bison.

Med teckning.

I forna tider lefde i vår världsdel tvenne oxarter, den ene var uroxen, den andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos jämväl i vårt land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit skelett af dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera ingenstädes. Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. Men i Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske bisonoxen eller buffeln, och huru han ser ut visar vår teckning.

Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men år efter år har han försvunnit från den ena staten efter den andra. Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att utrota honom. På de stora stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men den tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans släktingar i Europa.

Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver manken två meter i höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. Pälsen är långhårig och lurfvig, gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden.

Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom tusentals af dem tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. Om vintern draga de i stora hjordar inåt skogarna. Vanligen gå de en efter en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en bestämd väg i rak riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande människor användas och äro kända under namn af "_buffelvägarna_".

Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, vissnade växter, bark och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. Under sommaren har han ett rikt bord dukadt öfverallt på de stora grässlätterna.

I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting visenten. Försök att tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att öfvervinna sin skygghet för människan.

Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som för indianerna. Han har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är präktig och de vackra hornen äro icke att förakta.

Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där han synes trifvas godt och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt fria lif på prärien.

_J. B. G._

----

Skyddsängeln.

_Af Ad. Gründler._ (Forts. fr. n:o 22.)

Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt veck i hennes panna.

Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta möjligt?

Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning.

Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att hon skulle nödgas skicka bort sin gosse--långt bort i en främmande omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen börja ett nytt lifsskede--ute i världen.

Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.

Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han mot lilla Maria.

Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!"

Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."

Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"