# Barnavännen, 1905-06 Illustrerad Veckotidning för de Små ## Part 2 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnavannen-1905-06-illustrerad-veckotidning-for-de-sma-48656/index.md O, hur jag smekte dessa strängars gull, o, hur jag älskade pedalens lyra, och huru var ej i poetisk yra min sagovärld af tappra hjältar full! Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn, hvad bålda riddare och blanka vapen, och tärnor, räddade ur fångenskapen af pager, blåsande i silfverhorn! Åh, hur jag frossade i fantasi'n, och huru stormande ljöd ej pedalen, och som ett féslott lyste hela salen, när månen göt sitt trolska sken därin! Då hände det en kväll, när som min håg mig omotståndligt dragit till min lyra, att husets dotter syntes kosan styra till instrumentet, hvarest gömd jag låg. Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det? I stället för den ystra dansmusiken jag hör ett sus, liksom från andens riken så känsligt ljuda ifrån ebenträt. O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog, då ut i salen lik en dufva flyger den lilla sången: "fram en suck sig smyger". O, hur den sången barnahjärtat tog! När stundom se'n jag till min lyra smög, jag mer och mer min riddarsaga glömde och i en annan värld mig ljufligt drömde, dit bönens dufva med min längtan flög. Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå jag söker upp min barndoms vackra lyra och sjunger om Guds kärlek evigt dyra, som ännu famnar stora barn och små. _Eric._ ---- Hon vann seger. Berättelse af _Anna H----m Preinitz_. Med 3 teckningar af _Elsa Hagström_. En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista. »Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma, hvarför skulle du dö ifrån mig!» Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam? Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en skymt af den vackra aftonhimmeln. --Ingen som älskar mig----jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond. Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag skall gå, ty jag har ingen annan än dig.» Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla. * * * "Här en källa rinner, Säll den henne finner Hon är djup men klar, Gömd men uppenbar. Om du där dig tvager, Hon hvar fläck borttager, Ty den källan god Är Immanuels blod." Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret: »Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?» Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne. »Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var fröken här.» »Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru detta kommer sig!» »Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så stygga saker.» Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin! Hvarför slog mor Jonsson dig?» »Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer, aldrig, aldrig.» »Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om, hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet barnahjärta. * * * Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson, men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan den dagen nu. Hvar kunde Karin vara? Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne. Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?» »Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.» Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket. Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt: »Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill, skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.» Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då tänkte du spela barmhärtiga samariten här.» Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om. Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår, att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.» »Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref, som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar af mig.» Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste pastorn hvar du var?» »Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att han talat om det för mor Jonsson.» »Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan jag tro.» »Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i flitig rörelse. När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?» Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård emot dig, jag förstår det inte.» »Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.» Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte hade varit den stackare jag är nu.» Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om». När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några själar för sin älskade Mästare. Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. »Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf och vinna hjärtan för Jesus. ---- Gult och blått--Svenskt och godt. Med teckning. Blågul fanan är I vår fosterbygd. Den oss är så kär, Gifve Gud den skygd! Blå vår himmel är, Blå den lugna vik Blåa blommor bär Sveas bygd så rik. På vårt åkerfält Täck syns blåklint stå, Där sig sammanställt Har vårt gula-blå. Blåa klockor bär Linet på sitt strå. Första sippan är Också den ju blå. Vår sitt intåg gör I vårt nordanland, Då den rikligt strör Guld med öppen hand. Tussilago slår Med sitt blyga bud: "Nu så är det vår, Se min gyllne skrud!" Vårlök öppnar snart Gula kalken sin. Vifvan skjuter fart, Står där rak och fin. Gul är vårens färg, Blå den är också. Då i dal, på berg Sveriges färger stå Under höstens tid Gula färgen rår. I den fagra lid Guldgul björken står. Blågul fana bär Detta fagra land, Den oss binder här Med sitt starka band. Må vi höja den Högt mot himlen opp! Må den svaja än, Ge oss mod och hopp! ELLA BESKOW. Blomsterförsäljerskan. Med teckning. »Tusenskön--vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?» En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?» Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?» fortfor hon. »Se, så vackra de äro!» »Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka. Du har säkert något upptåg för dig.---Hvad heter du?» frågade han och såg forskande på henne. »Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det», tillade hon. Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta mig följa med dig hem.» Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon omsorgsfullt sina buketter. »Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.» Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen. Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu gå vi hem.» Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån. Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken. »Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du redan sålt dina blommor?» »Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.» »Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»--Den blinda moderns röst darrade, och hon brast i gråt. »Ellen!--Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på hennes händer. »Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är hjälpen närmast.» Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och slutligen stannade hans blick vid den unga, bleka kvinnan samt det ofullständigt klädda barnet. »Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat finna dig förr, min enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig upphört att söka dig, fastän jag hittills aldrig kunnat finna ett spår af dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin återfinna dig.» »Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin barnsliga tillit till frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor, som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng härute. Hon har bedt mig om lof att få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att låta henne gå. Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men--nöden har ingen lag, som du vet, min bror», sade hon med ett svagt leende. Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne dig, min lilla flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första och sista gången du gått ut för att sälja blommor. Nu skola vi resa härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, där sol och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon skall kunna återfå sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.» Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina blommor på den lilla stadens gator. Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp. En presentation. Med teckning. _Den lilla Lisa har ögon blå Och mun, som beständigt vill skratta, Och hvad härnäst hon skall hitta på, Det är ej så lätt just att fatta. Nu Tello och kisse hon sammanför Att stifta vänskap, som man ju bör._ _Men kisse, den stackarn, han fräste till, Och håren sig reste på ände. Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill. Det är då ett riktigt elände. Jag skälfver i hela min stackars kropp, Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"_ _Men Tello satt där så sur och tvär, Och sade: "Så kattorna gnälla. Man kan rent få örsprång utaf det här, Och aldrig de lära sig skälla. För vänskap behöfs det väl sympati, Men vän med en tocken kan ingen bli."_ _"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog, "Det är väl ej vackert att gnälla. Men är du förståndig, du inser nog Det passar ej alltid att skälla. Du är ju min vän, det är kisse me' Och så bli vi vänner nu alla tre."_ _ANNA H--M PREINITZ._ ---- Lärkans hemlighet. Af _J. B. Cherman._ Med teckning. Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en liten by vid hafvet. När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva--en klar och vacker röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa var mycket blyg. Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas. Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra barnen. »Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.» »Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»-- Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren skulle komma. Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm. Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den fruktade läraren. Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi--allt var förbi. Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem. Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen utan vara välkommen igen till nästa pröfning. Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru skulle hon lära sig att vara frimodig? Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen. »Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du sjunga mer?» Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten var svag. »Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också du måste sjunga.» Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur buren.» Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.