Part 2

Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Under tiden hade modern i hemmet varit sysselsatt med förberedelser för julen. I dag skulle hon företaga en grundlig rengöring, och då passade det just bra, att Frits var borta. Hela förmiddagen skurade och fejade hon det lilla hemmet, så att det riktigt sken af trefnad. Äfven efter middagen fortfor hon med sitt arbete, och när hon ordnat Annas kuddar och ställt in maten i ugnen åt sin gosse, började hon skura alla kökskärlen. Hon var så ifrigt sysselsatt med sitt arbete, att hon ej gaf akt på huru det småningom börjat snöa och att det tycktes arta sig till att bli yrväder.

Plötsligt hörde hon klockan slå fyra, och då började hon bli orolig. Frits hade ju ej kommit hem, och det var redan ganska mörkt. Nordanvinden tjöt omkring den lilla stugan och dref sin vilda lek med snöflingorna.

Modern gick in i rummet och fann Anna redan vaken. "Tänk, mor", ropade hon, "jag drömde, att Frits gaf mig så mycket penningar, att jag kunde få resa till en skicklig läkare, men när han lämnade mig dem, tyckte jag, att hans händer voro kalla såsom is och hans ansikte hvitt som på en död."

"Åh, kära barn, drömmen är såsom strömmen", sade modern och smekte Annas feberheta kind. "Men hvart kan Frits ha tagit vägen?" fortfor hon oroligt. "Om jakten varat så länge, tycker jag han borde gått hem ändå; han kan förkyla sig, om han står så där och ser på."

"Jag måste väl då tala om hans hemlighet för dig, så att du inte må oroa dig allför mycket, lilla mor", svarade Anna. "Ser du, han följde i dag med de andra gossarne för att liksom de förtjäna en slant genom att drifva upp harar. Han ville öfverraska dig, förstår du, ty han tänkte att under vintern förtjäna så mycket penningar, att jag skulle få komma till staden och söka läkare för min sjuka fot. Jag såg, huru lycklig han var åt den tanken, och jag ville icke förstöra hans glädje."

"En sådan pojke!" sade modern rörd. "Då har väl jakten varat längre än han beräknat, men strax efter fem är han nog här", sade hon, betydligt lättare om hjärtat. Därpå skyndade hon att taga fram strumpor och tofflor och ställa dem vid spiseln, så att hennes gosse skulle få byta om så fort han komme hem.

Så gick nästan ännu en timme, men Frits kom ändå icke. Fru Henriksson beslöt sig nu för att gå till fru Toll för att höra, om hennes gosse kommit hem, men då hörde hon sorl af röster på landsvägen. Det var den första gruppen af gossar som kom, och Karl Toll var med ibland dem.

Hon öppnade förstugdörren, och på hennes rop kom Karl springande. "Hvar är Frits?" frågade hon med darrande röst.

"Han kommer nog snart i sällskap med de andra", svarade Karl. "Jag frågade efter honom, men då fick jag höra, att inspektorn bedt honom följa med in i köket för att värma sig, och eftersom mor bad mig skynda mig hem, så gick jag, bara jag fått min betalning."

Fru Henriksson sade ingenting, och med en brådskande hälsning skyndade gossen bort för att hinna upp de andra.

Nu blef den stackars modern verkligt ängslig. Hon satte sig vid fönstret och stirrade ut i skymningen på de grupper af gossar och män, som gingo förbi. Men när den ena kvarten efter den andra förgick utan att Frits kom hem, kunde hon ej längre uthärda denna ångest. Hon sprang så lätt klädd som hon var ut i vinterkylan. Det var nu nästan mörkt, vinden svepte omkring den lilla stugan, såsom om han ville störta omkull henne, och snön yrde, så att fru Henriksson knappt kunde finna vägen till grannens.

Men då hon kommit dit, måste Karl utförligt berätta, vid hvilken tid jakten slutat och när han sist sett Frits. Karl, som nu själf var orolig för sin vän, erbjöd sig att gå ut i byn för att hos de andra kamraterna söka få underrättelse om Frits.

Fru Henriksson antog med tacksamhet detta anbud, men hon ville själf också följa med. Husen i byn lågo något spridda, och därför gick en god timme, innan fru Henriksson och Karl hunnit fråga alla som varit med på jakten, om de sett Frits. Men allt var förgäfves, ingen hade sett honom, ingen hade mött honom på vägen.

Slutligen kom hon till skolläraren. Denne var själf mycket orolig öfver gossen, som i hela byn var så afhållen för sitt friska, glada väsen. Emellertid lofvade han den förtviflade modern att genast söka få några karlar med sig ut för att söka.

De voro snart redo, och skolläraren tog äfven sin hund med sig. Han gick ännu en gång fram till fru Henriksson och försökte lugna henne. Han förstod, att arbete skulle vara det bästa medel att förkorta den långa väntanstiden, och därför gaf han henne det rådet att gå hem och koka en varm soppa samt styra om att hon hade varma filtar i beredskap för att värma upp gossen, om de funno honom.

"Ja, _om_ ni finna honom!" Den stackars modern upprepade dessa ord om och om igen, liksom om allting då vore godt och väl--_huru_ de skulle finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".

Snart dog ljudet af deras steg bort, och då först steg fru Henriksson upp och gick hem.

Stormen hade nu saktat sig något, men det fortfor att snöa. Den ångestfulla modern sände en brinnande bön upp till Gud om sin gosses lif.

Då hon kom hem, möttes hon af Annas ängsliga fråga: "Hvar är Frits? Har ingen sett honom?"

Modern sjönk ner på en stol bredvid sängen och berättade om sitt fruktlösa sökande. Anna slog armarna om moderns hals och försökte trösta henne, fastän hon själf var djupt bedröfvad. "Mor", sade hon slutligen, då denna icke ville lyssna till hennes trösteord, "skulle du inte värma upp hans säng och hålla yllefiltar i beredskap?"

Då ändtligen ryckte den stackars modern upp sig ur sin overksamma sorg och skyndade ut för att värma och ställa allt i ordning. Emellanåt öppnade hon dock förstugdörren för att spana och lyssna.

Anna låg med högröda kinder och värkande hufvud och gaf ångestfullt akt på hvarje buller utifrån. Men den ena kvarten gick efter den andra och ingenting hördes af.

Plötsligt skällde Karo, och Anna for förskräckt upp, men så blef allting tyst igen. "Det var väl en kråka, som retade honom", tänkte hon och lyssnade åter.

Ännu några timmar förgingo. Klockan var nu tio, men ingen hade tänkt på någon kvällsmat. Modern hade för länge sedan slutat sina förberedelser och satt bredvid Annas säng med hennes feberheta hand i sin. Hon bad tyst, på samma gång hon lyssnade efter hvarje ljud.

Plötsligt börjar Karo tjuta, högljudda och klagande tjut, som småningom öfvergå till ett sakta gnällande. Strax därefter höras steg på gården, men intet ord talas--allt är dödstyst. Stegen närma sig huset, och modern, som gripes af en förfärlig aning, springer upp för att skynda ut. Men i samma ögonblick öppnas dörren utifrån, och med ett rop af förtviflan störtar den stackars modern ned på golfvet.

Fyra män träda in genom dörren. Dessa bära en bår af grenar, hvilka täckas af en kappa. De sätta långsamt ned båren på golfvet och taga af sig hufvudbonaden, djupt gripna af dödens majestät, som de fört med sig in i det lilla hemmet.

Modern reser sig långsamt upp och stirrar under tystnad på de fyra männen. Men så falla hennes blickar åter på båren och med ett förnyadt rop slår hon kappan åt sidan och kastar sig på knä bredvid sin gosses stelnade kropp.

Där ligger Frits liksom sofvande med hufvudet hvilande på den grönskande bädden. Den krampaktigt slutna handen är fast tryckt mot bröstet, och i det ljusa, lockiga håret ligger ännu snö. Men öfver det bleka ansiktet och de halföppna läpparne hvilar ett lyckligt leende. Vid denna anblick störta ändtligen de förlösande tårarna ur moderns ögon.

"Frits, min älskade gosse!" snyftar hon och betäcker med kyssar och tårar den hvita pannan, på hvilken döden redan tryckt sin stämpel.

Anna hade vid moderns hjärtslitande rop farit upp i sängen. Hon stirrade med slöa blickar på männen, som kommo med båren. Därpå sjönk hon utan ett ljud tillbaka mot kudden--en välgörande vanmakt beröfvade henne för en stund medvetandet af den sorgliga verkligheten.

(Forts.)

Brefväxling med de små.

Lösning af prisuppgifterna i Barnavännen 1904.

N:o 1. _Skalbagge, luften, humlor._ Uppgiften rätt löst af 217 barn.

N:o 2. _Australien, aster, last, list, Erna, aula, Eli, Ural._ Uppgiften rätt löst af 230 barn.

N:o 3.

+---+---+---+---+ | L | I | M | A | +---+---+---+---+ | I | S | A | R | +---+---+---+---+ | M | A | I | N | +---+---+---+---+ | A | R | N | O | +---+---+---+---+

Uppgiften rätt löst af 239 barn.

N:o 4. Mitt första _krus_, mitt andra _bär_, mitt hela _krusbär_. Uppgiften rätt löst af 227 barn.

N:o 5. _Holland._ Uppgiften rätt löst af 230 barn. /*

N:o 6. Mitt första _dagg_, mitt andra _mask_, mitt hela _daggmask_.

Uppgiften rätt löst af 223 barn.

N:o 7. Mitt första _ro_, mitt andra _sen_, mitt tredje _doft_, mitt hela _rosendoft_.

Uppgiften rätt löst af 34 barn.

N:o 8. Mitt första _tro_, mitt andra _fast_, mitt hela _trofast_.

Uppgiften rätt löst af 232 barn.

N:o 9. _Fyris, Uppsala, Uman, Venern, Åmål, Tidan, Örebro, Öregrund._

Uppgiften rätt löst af 120 barn.

N:o 10. Mitt första _en_, mitt andra _vig_, mitt hela _envig_.

Uppgiften rätt löst af 170 barn.

N:o 11. Mitt första _fjäll_, mitt andra _sjö_, mitt hela _fjällsjö_.

Uppgiften rätt löst af 161 barn.

N:o 12.

+---+ | P | +---+---+---+ | R | E | N | +---+---+---+---+---+ | N | O | R | G | E | +---+---+---+---+---+---+---+ | P | E | R | S | I | E | N | +---+---+---+---+---+---+---+ | D | V | I | N | A | +---+---+---+---+---+ | L | E | A | +---+---+---+ | N | +---+

Uppgiften rätt löst af 138 barn.

N:o 13. _Laban_ 1 Mos 31. _Nabal_ 1 Sam. 25.

Uppgiften rätt löst af 192 barn. */

Prenumerationen fortfar!

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 15-21 Maj 1905.

M. 15. Rom. 13: 12-14. _Ljusets barn._ T. 16. v. 13 a. _Kristi ankomst är nära._ O. 17. v. 13 b. _Vi skola kläda oss att värdigt mottaga honom._ T. 18. v. 14 a. _Ljusets barn skola kläda sig i ljusets dräkt._ F. 19. v. 14 b. _sky och undfly synd och last._ L. 20. v. 15. _samt ikläda oss Kristus._ S. 21. Upp. 7: 13-14. _Den himmelska dräkten._

_Söndagsskoltext för den 21 Maj._

Rom. 13: 12-14.

_Minnesvers_: Efes. 5: 18. Och dricken eder icke druckna af vin, hvaraf tygellöshet kommer, utan uppfyllens med Anden.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 21 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 25 Maj. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

En underbar tro.

Det förefaller oss underbart, att vi ej inom Israels område finna en sådan tro och sådan uthållig bön, som hos den hedniska kvinna, som vår text omtalar. Hon var en kananeiska, afkomling af den afgudadyrkande urbefolkningen, som särskildt talrikt förekom i Tyri och Sidons områden. Likväl hade äfven hit ryktet om Jesu verksamhet trängt, och säkert fanns det äfven här hjärtan, som voro mottagliga för evangelium.

Särskildt hade den kananeiska kvinnan fått lida mycket för sitt barns skull. Hade det varit sjukt i vanlig mening, vore det redan nöd nog, men fruktansvärdare var, att barnet var besatt af en ond ande. Så räkna vi ju också det för något vida värre, när ett älskligt barns själ fördärfvas genom syndens makt, än om det blott vore fråga om lekamlig sjukdom. Må vi blott rätt få ögonen upp för huru den onda andemakten kan förföra och fördärfva för tid och evighet en människa, som är köpt med Jesu blod. Huru mången moder har icke i bitter nöd för denna orsak bedit om hjälp.

Älskade barn, om du har en sådan moder som denna med sin underbara tro på bönhörelse, då vet jag, att du skall få erfara Jesu hjälp och Jesu välsignelse.

Vid detta tillfälle hade Jesus dragit sig undan den allmänna nyfikenheten, så att kananeiskan måste säkert söka länge och väl, innan hon fann det föremål, som hon sökte. Likväl möttes hon af en ny missräkning, då hon föll ned vid hans fötter. Herren Jesus svarar henne icke ett ord, och då han svarar, tyckes svaret innebära idel nej på hennes bön. Här visar sig nu kvinnans stora tro, hon håller ut i alla dessa prof, hon låter icke fråntaga sig hoppet om bönhörelse. Säger Kristus: Det är icke tillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det för hundarne, så finner hon anledning att säga: Ja, Herre, ty hundarne äta af de smulor, som falla från deras herrars bord. O, hvilken ödmjukhet! Hon vill gärna kallas en hund, allenast hon får rätt till smulorna. Men en sådan tro och en sådan ödmjukhet får icke endast smulorna. Kananeiskan har för visso barnarätt, och hennes stora tro gör henne större än många af Guds egendomsfolk. Så svarar då Kristus: "O kvinna, din tro är stor, ske dig som du vill!" Hon hade i trosvarm bön kämpat för sitt barn och detta barn blir räddadt. Föreställen eder med hvilken glädje hon sluter sin dotter i sin famn, då den onde anden är utdrifven. Föreställen er också, huru från den stunden Jesus hade i detta hus vunnit älskande hjärtan, som framgent ville vara hans lärjungar. Men om du i denna berättelse känner igen din egen, om äfven du har en bedjande moder, då önskar jag, att äfven du en dag måtte upplefva frälsningens saliga stund. Ty för dig, för din själ bedes nu om frälsning, och blir du frälst, så blir det fröjd för ett älskande modershjärta och fröjd i Guds himmel.

_Fr. E._

Den bäska drycken.

"Jag kan inte taga den, mamma, jag vet, att jag inte kan", ropade Betty.

"Men du har ännu inte försökt det, min flicka", sade modern.

"Hvad skall det tjäna till? Jag vet ju ändå, att jag inte kan."

Betty var sjuk och hennes mamma hade skickat bud efter doktorn. Denne föreskref en medicin, som den lilla flickan ogärna ville taga in, ty den var bäsk. Men på hennes upprepade vägran hade modern blott ett svar: "Jag vill, att du skall försöka taga den".

"Hvad tjänar det till att försöka, när jag vet, att jag inte kan svälja den?"

"Därför att den är hälsosam. Hvem har vunnit något, som inte har försökt någonting, min flicka?"

"Är medicinen god, mamma?"

"Nej, det är den inte. Jag vill inte tala en osanning för mitt barn."

"Skulle det vara en osanning?" frågade Betty förvånad, ty hon hade aldrig tänkt sig saken från den sidan.

"Allt som icke är sträng sanning är osanning, och du vet, att lögnen är vederstygglig för vår himmelske fader. Läkemedlet är obehagligt, men doktorn tror, att det skall göra dig godt. Därför vill jag att du skall vara modig och taga det genast. Här är koppen. När jag säger tre, skall du tömma dess innehåll. Nu--ett--två--tre."--Och innan modern sagt det sista ordet, var koppen tom.

"Den var ändå inte så bäsk som jag trodde, mamma", sade Betty.

"Jaså. Ja, jag är inte förvånad, att du tycker så, ty jag visste, att det mod, som behöfdes för att taga medicinen, skulle blifva en god krydda. Betty lilla, vi glömma så lätt, att ingen plikt är så tung, att icke det allvarliga beslutet att uppfylla den gör den lättare. Du skall finna mången svårighet värre att öfvervinna än denna. Men försök att alltid vara modig och gif aldrig vika, så länge du står inför en ouppfylld plikt. Nu skall jag läsa en berättelse för dig, som kanske kan ge dig någonting att tänka på."

Betty beredde sig på att lyssna till berättelsen, men långt innan den var till ände, sof hon godt. Hennes mor lade henne på soffan, för att hon skulle få sofva i ro.

Några veckor förgingo, och Betty var lika frisk som förr. Hon hade nästan glömt tilldragelsen med medicinen, då familjen drabbades af en svår sorg, i det Bettys lilla syster dog.

Till hennes stora förvåning var modern lika lugn och stilla som förut. Hon skötte sitt arbete och talade lugnt och vänligt,--det var som om familjekretsen aldrig brutits.

"Hvarför gråter du inte mera, mamma? Är du glad för att Signe är död?" frågade Betty.

"Ack nej, inte glad, men jag försöker att vara tålig", svarade modern. Sorgens bägare innehåller en bitter dryck för mig, Betty, men vi måste ödmjukt underkasta oss Guds vilja. Vår lilla Signe är hos Herren, fri från all sorg och nöd, och vi måste tacka honom för detta. Han har icke lofvat oss bara solskensdagar här i världen; många skuggor förmörka lifvet för oss. Men om vår tros öga är klart, och hjärtat genom bönen höjer sig öfver jordens dimmor, skola vi finna en purpurfärgad guldkant på hvarje moln,--om det också är aldrig så mörkt. Hvilka pröfningar Gud än må lägga på oss,--den käre frälsaren håller oss dock vid handen, och ur hjärtats djup kunna vi säga: "Herren gaf och Herren tog, lofvadt vare Herrens namn."

Den lilla flickan med tändstickorna.

Till teckningen.

Det var rysligt kallt. Det började också bli mörkt sista aftonen på det gamla året, det var nyårsafton. I mörker och köld gick en liten flicka omkring på gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden, och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor.

På morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par träskor på fötterna. Men de voro så stora, att hon tappade dem, när hon skyndade öfver gatan undan ett par vagnar, som körde så rysligt fort. Där gick nu den lilla flickan på de nakna små fötterna och frös så förfärligt. Ingen hade på hela dagen köpt af henne eller gifvit henne en slant. Hungrig var hon och såg betryckt ut, den lilla stackarn. Snöflingorna började nu också falla och lade sig som stjärnor i hennes lockiga hår, men den ståten tänkte hon inte på. Ut genom alla fönstren lyste ljusen, det såg så varmt ut därinne i de vackra rummen, och så luktade det så rart af steken ända ut på gatan. Det var ju nyårsafton. Det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus satte hon sig och kröp i hop. De små benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös nu ändå mer, och hem tordes hon icke gå, då hon icke sålt några tändstickor och icke fått ett enda öre. Hennes far skulle slå henne. Kallt var det också där hemma. Visst var det tak öfver hufvudet, men vinden pep ändå in från alla håll, fastän det var stoppadt halm och trasor i de största springorna.

Den lillas fingrar voro nästan döda af köld. Hur en liten sticka skulle värma och göra godt. Hon tog en ur asken, "ritsch!" hvad den sprakade, hvad den brann! Det var en varm, klar låga, då hon höll handen omkring den. Det var ett underligt ljus. Flickan tyckte, att hon satt framför en stor kakelugn med blanka messingsluckor. Elden brann så härligt, värmde så godt. Nej, hvad var det?

Den lilla sträckte ut fötterna för att värma också dem, då slocknade lågan. Kakelugnen försvann,--hon satt med en liten stump af den utbrända tändstickan i handen.

En ny blef tänd. Den brann, den lyste, och där skenet föll på väggen, blef denna som ett flor. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukadt med en glänsande hvit duk, med fint porslin, och härligt doftade den rara steken, garnerad med sviskon och stekta äpplen. Och hvad som var ännu härligare: steken hoppade ned från bordet och kom rätt fram till henne, den fattiga flickan. Då slocknade stickan, och blott den kalla stenväggen syntes.

Hon tände en ny. Hon tyckte sig då sitta under den präktigaste julgran. Den var större och vackrare, än den hon sett hos grosshandlarns på julaftonen. Tusen ljus brunno på de gröna grenarna, som böjde sig under tyngden af äpplen och den raraste konfekt. Hon sträckte bägge händerna i vädret,--då slocknade tändstickan. Hon såg de många julljusen stiga allt högre och högre, hon såg, att de voro himmelsklara stjärnor, som gnistrade. En af dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himmeln.

"Nu dör någon", sade den lilla, ty gamla mormor, hvilken var den enda, som varit god mot henne, men nu var död, hade sagt: "När en stjärna faller, går en själ upp till Gud."

Hon tände åter en sticka. Den lyste rundt omkring, och i skenet stod den gamla mormodern så klar, så strålande, så mild och härlig.

"Mormor!" ropade den lilla, "tag mig med! Jag vet, att du är borta, när strykstickan slocknar,--borta liksom den varma kakelugnen, borta såsom steken och den stora härliga julgranen." Hon strök hastigt eld på alla stickorna i asken. Hon ville riktigt hålla mormor kvar. Och stickorna lyste med sådan glans, att det var som om solen gått upp. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor. Hon lyfte den lilla fattiga flickan upp på sin arm, och de flögo i glans och glädje så högt, så högt, att där var ingen köld, ingen hunger, ingen ängslan,--de voro hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla vintermorgonen den lilla flickan med det lockiga håret. Ett leende lekte på läpparna, hon var död, men log ändå åt de människor, hvilkas ömkan och barmhärtighet kom för sent. "Hon har velat värma sig", sade man, ty hon höll ännu de afbrända tändstickorna i handen. Men ingen visste, huru mycket vackert hon hade sett, och i hvilken glans hon följt gamla mormor in i nyårsglädjen.

Efter C. Andersen.

För våra allra minsta.

Med två teckningar.

Lillan skulle ut och åka, och hennes två bröder voro hästarna, och "stora" syster var "sällskapsdam".

"Hvar ä' tömmarna?" frågade lillan.

"Det behöfs inte töm åt oss, kan du begripa. Vi springa så snällt utan töm, mycket bättre än riktiga hästar", svarade Johan.

Och så bar det af rundt omkring byn i full fart. Johan drog, och Petter sköt på, och syster Greta sprang bredvid med ett långt spö öfver axeln. Det skulle vara piskan.

Men "hästarna" blefvo allt mera morska och ostyriga. De glömde löftet till lillan, glömde att det kunde gå henne illa. De sprungo, så att Greta inte hann följa med, de sprungo, så att vagnen stjälpte midt för den stora björken, som stod utanför trädgårdsplanket.

Hur gick det då med lillan? Det kan du väl förstå, att hon blef rysligt rädd och grät och fällde tårar och fick en blodig nästipp, så att till och med mor fällde tårar.

Men huru gick det med Johan och Petter? Ja, det säger jag inte. Men nästa gång de voro hästar åt lillan, så drogo de henne riktigt snällt.

_J. B. G._

Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Hon hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!"

Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon alldeles glömt det andra. Men när hon kom fram till sängen, fann hon Anna i lugn sömn. Vanmakten hade vikit för en välgörande slummer.

Hela byn visade fru Henriksson ett varmt deltagande i hennes stora sorg. Men man klandrade baronen, som icke föranstaltat om att drifvarne fått sig ett ordentligt middagsmål efter den ansträngande jakten, innan de anträdde hemfärden i yrvädret. Det var därför ej heller underligt, menade man, att gossen dukat under, isynnerhet som han hade tagit miste om vägen.

Några dagar därefter bäddades Frits ner i den mörka grafven. Han följdes till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns hjärta och drifva det ända in i döden.