Part 3

Anna var nästan alltid tålig och vänlig, fastän hon ofta hade svår värk i sin fot. Då måste hon ligga stilla i sängen, ehuru hon annars, när smärtorna ej voro så svåra, brukade ligga ofvanpå soffan eller sitta i soffhörnet med foten bäddad på en kudde framför henne.

Syskonen höllo mycket af hvarandra, och under de första veckorna af Annas sjukdom gafs det ingen mera tålmodig och kärleksfull vårdare än Frits. Han gick aldrig ut ifrån henne, den annars så liflige gossen, och när han hörde, att hon borde komma under behandling af en kirurg och på samma gång förstod, att hans mor icke kunde åstadkomma de penningar, som behöfdes för detta ändamål, hade han blott en enda tanke, den att förtjäna penningar, mycket penningar, så att hans kära Anni, som han kallade henne, skulle snart bli frisk. Ty de slantar, som han förtjänt under sommaren och hösten genom att plocka svamp och bär, de förslogo ej långt att betala läkare med, det förstod han.

Dessa tankar plågade den annars så lefnadsglade gossen så mycket, att han en lång tid gick tyst och missmodig omkring i hemmet. Dock--det var ej hans sak att länge grubbla öfver sådana omöjliga saker. När han därför icke såg någon utsikt att få sin varma önskan uppfylld och därtill Annas fot för en tid tycktes bli bättre, så trädde tankarna åter i bakgrunden, och han började såsom förr leka med sina kamrater och glädja sig åt julen, som väntade, när terminen var slut.

Så blef han då småningom åter samme glade, hurtige gosse som förut, och stundom hade hans mor svårt att tämja hans ysterhet. Intet träd var så högt, att han ej försökte klättra upp till dess topp, och vid brottningar med gossarne i byn var han alltid den främste. De blånader han fick och hålen i byxorna buro vittnesbörd därom.

Men fastän han ständigt var redo till hvarjehanda upptåg--alltid när han kom till systerns bädd var han såsom förvandlad. Då kunde man knappt känna igen honom, så stilla satt han bredvid henne och sökte efterkomma hvarje hennes önskan. Han talade om berättelser, som han hört i skolan eller sjöng med sin klara, friska röst en sång för henne. Och Anna tyckte särdeles mycket om sång. Det lyckades honom därför ofta att genom sin sång skingra hennes tankar, så att hon för en stund glömde plågorna i sin sjuka fot.

Det var en gråkall decemberdag en vecka före jul. Vinden svepte omkring den lilla stugan och kastade liksom på lek stora hopar af snö på hennes väggar. Fru Henriksson satt vid fönstret sysselsatt med sin sömnad, och Anna, som på natten ej kunnat sofva för värk, låg nu tyst med slutna ögon i bädden.

Då rycktes dörren hastigt upp, och Frits rusade in med skolväskan svängande i den högra handen. Mössan flög med fart på närmaste stol och med blossande kinder och strålande ögon ropade han: "Tänk, mor, jag har fått bästa betyget i hela klassen, och herr Wester sade, att far skulle gladt sig mycket, om han nu lefvat."

Och utan att vänta på svar fortfor han jublande: "Hurra, i dag ha vi fått skollof, och vet du Anni, vi ha lärt oss en ny sång till jul, jag skall sjunga den för dig i skymningen.--Men din fot är ju sämre i dag, är det så?" fortfor han plötsligt med sänkt röst under det han på tåspetsarne närmade sig hennes säng.

(Forts.)

Prenumerationen fortfar!

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 24-30 April 1905.

M. 24. Mark. 16: 9-16. Jesus uppenbarar sig för de sina. T. 25. v. 9. _Uppenbarelsen för Maria Magdalena_. O. 26. v. 10-11 _Lärjungarnes otro_. T. 27. Luk. 24: 34. _Uppenbarelsen för Simon Petrus_. F. 28. Mark. 16: 12-13. _Uppenbarelsen för Cleopas och Lukas_. L. 29. v. 14. _Uppenbarelsen i lärjungakretsen_. S 30. v. 15-16. _Missionsbudet_.

_Söndagsskoltext för den 30 April_.

Mark. 16: 9-16.

_Minnesvers_: Joh. 14: 19 c. Jag lefver, och I skolen lefva.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 17 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 27 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Herren uppenbarar sig för de sina.

Mark. 16: 9-16.

Vi hafva läst om Jesu uppståndelse och därvid sett, att Jesus åter blifvit lefvande. Men vi märka snart, att det är en stor skillnad mellan Jesu lif före och efter uppståndelsen. Förut lefde han midt ibland sina lärjungar såsom en annan människa, men efter uppståndelsen tillhörde han egentligen den osynliga världen. Han uppenbarade sig dock gång på gång för lärjungarne, för att sedan åter försvinna. Förut var han utsatt för fiendernas förföljelse, nu kunde ingen mänsklig makt gripa honom, hans kropp var odödlig liksom hans ande.

Maria Magdalena var den första, som fick mottaga en uppenbarelse af frälsaren. Det var på själfva påskdagsmorgonen, då hon hade kommit till grafven för att söka den döde. Hon trodde först, att det var trädgårdsmästaren, som vårdade olivplanteringen, men vid ljudet af den kära stämman känner hon genast igen sin Mästare. Vi kunna föreställa oss hennes glädje, då hon skyndade till lärjungarne och talade om för dem att Jesus verkligen lefde. "De fingo höra, att han lefde och hade blifvit sedd af henne." Underligt nog hade lärjungarne så alldeles glömt bort Jesu förutsägelse, att de ej trodde, att Jesus var uppstånden.

Men Jesus älskade sina felande, klentrogna lärjungar och ville därför gifva dem ett nytt vittnesbörd om sin uppståndelse. Samma dag på eftermiddagen gingo två lärjungar ut på landet till en by, som hette Emmaus. Under det att de samtalade med hvarandra, nalkades Jesus och gick med dem. De kände icke igen honom, säkerligen mest därför att de voro så upptagna med sin sorg och saknad, att de ej närmare gåfvo akt på hans utseende. Emellertid talade Herren så skönt och anderikt till dessa två vandrare, att deras hjärtan blefvo tröstade. Till sist går han med dem in i ett hus och sätter sig till bords med dem. Under det att han välsignar maten, som framsatts på bordet, igenkännes hans kära drag af de två lärjungarne. Nu visste de säkert, att han lefde och så, midt i deras glädje däröfver, försvann Jesus ur deras åsyn. I sin glädje skynda lärjungarne tillbaka till Jerusalem, oaktadt natten redan brutit in, för att förkunna det glada budskapet för de öfriga. Dessa voro emellertid i den sena aftonstunden samlade inom slutna dörrar. Till en början ville de icke tro vittnesbördet från dessa två, men till sist försvann allt tvifvel: ty just under det de talade härom, stod Jesus midt ibland dem, sägande: _Frid vare eder!_

Lika verkligt som då är Jesus ännu hos oss. Vare sig att vi behöfva tröst såsom Maria eller sällskap såsom lärjungarne på vägen till Emmaus, så är Jesus den bäste tröstaren och det bästa sällskapet. Osynlig är han, men dock nära oss hvarje ögonblick af vårt lif. Är det icke vår stora, saliga förmån att få dagligen umgås med honom? Huru skola vi göra detta? Genom att tala med honom om allt och genom att höra honom själf tala till oss i ordet. Ja, det kommer en dag, då vi skola se honom såsom han är, men till dess låtom oss alltid trösta oss med hans osynliga närvaro.

_Fr. E._

Den lilla fridstifterskan.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Följande morgon satt Teodor tvär och mörk vid frukostbordet och ville knappt svara, när man talade till honom. Lilla Betty, som annars alltid brukade hålla målron uppe, som man säger, hon satt med nedslagna ögon och sväljde oupphörligt tårarna, som ville tränga sig fram.

Efter frukosten gingo flickorna in till fadern för att läsa upp sina bibelspråk. Betty kunde ej sitt och fick därför en allvarsam förebråelse för sin försumlighet. Därefter gick hela familjen för att höra Guds ord.

På hemvägen höll sig Teodor långt efter de andra och lät sig ej se förrän vid middagsbordet. Middagen var lika tung och tryckande som frukosten.

Om söndagseftermiddagarne brukade man gemensamt sjunga några sånger till orgel, men i dag var Teodor borta, och det gick därför dåligt med sången. Stackars lilla Bettys sinne var alltför tungt för att hon skulle kunna sjunga, och Eva hade icke heller mycken lust i dag. Hon sjöng, som om hennes tankar varit långt borta, och det voro de också. Ty hon hade hela dagen oupphörligt måst tänka på sitt bibelspråk, och det ljöd beständigt allt högre i hennes hjärta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!"

Ack, om hon kunde stifta frid emellan Teodor och Betty, hvilken glädje det skulle vara! Men Teodor var så uppretad, och hon kanske blott gjorde saken värre genom att tala med honom. Orden i hennes språk oroade henne dock beständigt. Hon hörde dem så tydligt, att det var nästan såsom om någon hviskat dem i hennes öra.

Ändtligen hade hon fattat sitt beslut. Så snart hon kunde, smög hon sig tyst ut ur rummet. Hon gick för ett ögonblick in i deras lilla rum och där böjde hon knä framför sängen och bad Gud om hjälp att utföra sitt beslut. Därpå gick hon uppför trappan, samlade allt sitt mod och knackade på Teodors dörr.

Intet svar.

"Teodor!"--Ännu intet svar.

"Teodor!"

"Hvem är det?" hördes ändtligen en vresig röst fråga.

"Det är bara jag, Eva", svarade hon med darrande röst. Hon önskade nästan, att hon vore långt borta.

"Nå, kom in då", ljöd det åter tvärt och ovänligt, och med klappande hjärta trädde Eva in.

Teodor satt vid fönstret med en bok i handen, men Eva såg tydligt, att han höll den upp och ned, och att han alltså icke hade läst i den utan bara fått fatt i den i hast. Han vände sig icke en gång om, då systern trädde in.

"Teodor, kom ner till oss, det är så kallt här uppe!" sade hon med bedjande stämma.

Intet svar.

Det blef tyst en stund, och Eva stod oviss om hvad hon skulle göra. Då fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade allvarligt: "Teodor, hvad jag önskade, att du ville förlåta Betty, hon är så bedröfvad öfver hvad som händt."

Teodor for upp från stolen. "Hvad angår det dig?" sade han häftigt. "Det är väl inte dig jag är ond på. Jag vill inte förlåta Betty. Om det varit din bibel, som blifvit förstörd, skulle du nog inte tala som du gör nu. Betty hade ingen rättighet att röra min bok, och jag skall lära henne att låta mina saker vara i fred en annan gång.--Nå, hvad gråter du för?"

"O, Teodor", snyftade Eva och lade sin hand på broderns axel, men tystnade plötsligt.

"Nå, än sen då?"

Tvekande och förlägen fortsatte hon: "Du bad ju 'Fader vår' i förmiddags?"

"Ja, visst gjorde jag det. Men hvad har det med denna sak att göra?"

"Bad du då inte, att Gud måtte förlåta din skuld så som du förlåter dem, som göra dig något ondt? Du vill väl inte, att Gud skall handla på detta sätt emot dig?"

Blodet rusade till Teodors kinder, medan han lyssnade på systerns ord. Han svarade icke genast, och Eva stod där hälft förskräckt öfver sin egen dristighet och hälft förundrad att han icke yttrade någon vrede öfver hvad hon sagt. Hon anade icke, hur hård den strid var, som i detta ögonblick utkämpades i broderns inre. Efter allt hvad han hade sagt var det icke lätt att nu ödmjuka sig och ge efter. Nej, det kunde han icke. Och dock--om Gud skulle göra mot honom, som han hade gjort mot Betty? Evas ord fortforo att ljuda för honom, och nu föll också hans blick på hennes bedröfvade, tårfyllda ögon, och--segern var vunnen!

Teodor reste sig upp och lade sin arm om systerns hals--det hade han aldrig förr gjort--och svarade stilla: "Du har rätt, Eva; jag vill följa med dig ned till de andra."

Eva förstod, att Gud hade välsignat hennes ord, och hon blef så glad, att hennes ögon riktigt strålade. De följdes nu åt ner i hvardagsrummet, och till allas förvåning gick Teodor rakt fram till Betty, kysste henne på pannan och sade med en viss förlägenhet: "Jag var hård mot dig i går, lilla Betty, kan du förlåta mig?"

Den varmhjärtade, lilla flickan brast i tårar. "O, Teodor, jag är så bedröfvad öfver det som skedde med din bibel!" snyftade hon, och därmed voro bror och syster goda vänner.

Senare på kvällen sjöng man åter tillsammans, och nu ljöd sången helt annorlunda än förr. Nu följde den ena lofsången efter den andra från glada, tacksamma och älskande hjärtan. Och för Evas bjärta ljöd det åter--men nu icke förebrående utan med ny och rik betydelse: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!"

(Slut.)

Frukost åt gässen.

Med teckning.

Gässen kände igen Nils på långt håll. När han gick öfver ängsbacken eller öfver ängen vid sjöstranden, sträckte de fram sina långa halsar och läto höra ett förnöjdt snattrande, och de som voro honom närmast riktigt smekte honom med hufvud och hals.

Detta var ju inte heller så underligt, ty Nils var god och vänlig mot alla djur, både mot de tama på fars gård och mot dem, som lefde ett fritt lif i skog och mark. Bofinkarna hoppade in till honom på fönsterbrädet, och ekorrarna sutto långa stunder på trädens lägsta grenar och tittade på honom med sina klara, runda svarta ögon, när han satt där ute och läste öfver sina hemuppgifter under sommareftermiddagarna. Korna råmade vänligt emot honom, emedan han alltid gaf dem något godt, och hästarna gnäggade och fnyste af förnöjelse, när han räckte dem ett brödstycke.

Hvad nu särskildt gässen angår, så kom han alltid ut till dem med deras frukost redan klockan half sju hvarje morgon och ibland redan klockan sex. Då må du tro, att gässen snattrade och kommo springande emot honom och voro så glada och morgonfriska. Och Nils själf var så hjärtans glad. Det var en sann förnöjelse för honom att vara god och snäll mot djuren och mot alla varelser som Gud skapat.

_J. B. G._

Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

"Ja, Frits", sade den bleka flickan med ett matt leende. Han gör mycket ondt i dag. Doktor Verner tror, att det kommer af yrvädret.

Då böjde sig Frits ned till henne och kysste henne på pannan. "Vänta tills i kväll, så skall jag tala om någonting roligt för dig", hviskade han.

Anna smekte vänligt broderns röda kinder.

"Nå, nå, hvad ha ni för hemligheter för er nu?" frågade modern leende.

"Vid jultiden frågar man aldrig om det, lilla mor", ropade Frits och slog båda armarna omkring henne. Därpå drog han henne upp från stolen och dansade med henne rundt omkring i rummet. "Hurra, snart är det jul!" jublade han.

Slutligen lyckades modern dock befria sig från sin ostyrige gosse. "Din bråkstake", ropade hon till hälften skrattande, till hälften förtretad, "tycker du, att en gammal gumma som jag skall kunna snurra så där? Jag kan knappt andas."

Men Frits slöt hennes mun med en smällande kyss. "Ack, mor, få vi äta middag snart?" ropade han, "jag är alldeles rysligt hungrig."

Modern skyndade ut i köket, skämtsamt hotande honom med fingret, och snart satt den lilla familjen omkring middagsbordet, som flyttats fram till Annas säng, och man åt med god aptit sin enkla middagsmåltid.

På eftermiddagen sprang Frits ut för att kasta snöboll tillsammans med sina kamrater. Under tiden skulle Anna sofva litet och modern ordnade omsorgsfullt hennes kuddar, för att hon skulle hvila bekvämt. Sedan gick hon ut i köket till sitt arbete.

Anna sof länge, och först då modern kom in med kaffet, vaknade hon styrkt och upplifvad. Den lilla familjen satt en stund i skymningen framför brasan och samspråkade, och då brasan brunnit ner, tände modern lampan och klädde sig för att gå ut. Hon skulle gå till prästgården med ett dussin färdigsydda skjortor, som hon lofvat lämna i dag.

Syskonen voro nu allena. "Nå, Frits, din hemlighet?" sade Anna nyfiket till brodern, som satt sig alldeles bredvid hennes säng.

"Vänta litet, syster lilla, först skall du få höra min sång." Och med sin friska, klara röst började han sjunga:

"Stjärna, som lyste bland morgonens söner Klarast af alla från himmelen ned, Lys oss i natten på ensliga färden, Hän till det nyfödda barnet oss led!"

Anna låg tyst med knäppta händer och de blåa ögonen slutna. När Frits slutat sjunga och såg på henne, varsnade han, huru en tår långsamt vällde fram under ögonlocket och rullade ned för kinden. "Anni, käraste lilla Anni, du får inte gråta", ropade gossen förskräckt, "jag ville ju göra dig glad med min sång, förstår du."

"Ja, visst, Frits", sade systern leende genom tårarna, "din sång har både gladt och tröstat mig. Ser du, jag var i dag så bedröfvad för att min fot aldrig vill bli bättre, och jag tänkte på, att många människor ju äro så rika och ha ingenting som plågar dem, och jag måste ligga här för att inte vi ha råd att söka en skicklig läkare. Men det var orätt af mig, och nu när du sjöng din sång, kom jag att tänka på, huru rik jag ändå är, som har dig och mor. Och så får jag ju tala om min nöd för frälsaren, som både vill och kan hjälpa. Och då skämdes jag öfver min modlöshet."

"Men du skall bli frisk igen, ty jag vet någonting, hvarigenom jag kan förtjäna mycket penningar", ropade Frits och sprang upp från stolen. "Nu kommer min hemlighet, ser du. I dag i skolan berättade gossarne, att de skulle få vara med på jakt på herrgården, baron skall ut och jaga. Karl Toll frågade mig, om jag inte ville vara med också. De få en krona om dagen, och jakten varar högst tre timmar. Karl berättade, att han förra vintern förtjänt tio kronor på det viset. Då tänkte jag, att om jag också kunde förtjäna så mycket, kunde du kanske få komma till en läkare med din sjuka fot. Jag har tre kronor i min sparbössa förut, och jag behöfver inte låta laga mina skor ännu, fast mor trodde det, ty de ha bara ett litet hål under hvardera sulan. Tänk, Anni, hur härligt det skulle vara, om du blefve riktigt frisk, och vi kunde få följas åt i skolan igen såsom förut." Och i jubblande fröjd slog han armarna om systern.

Anna tryckte gossens lockiga hufvud mot sitt bröst. "Om du alltid är så här glad och snäll, Frits, så skall jag nog försöka vara tålig", sade hon. "Du får inte tänka på jakten; jag vill inte alls att du skall springa i snö och väta och drifva upp villebrådet åt baronen och hans gäster--du kunde fördärfva dig, och hvad skulle då mor säga?"

"Åh, hon låter mig nog få följa med de andra gossarne", sade Frits. "Jag säger ingenting om att jag tänker förtjäna penningar, det skall jag öfverraska henne med till julen."

Och han förstod att komma med så många skäl och talade med en sådan ifver, att Anna icke nändes förstöra hans vackra plan genom att säga, att han måste drifva upp harar mången vinter för att hon skulle kunna komma till hufvudstaden till någon berömd kirurg.

"Vi skola fråga mor, Frits, men sjung ännu en gång din sång för mig", sade hon blott.

Frits efterkom gärna hennes uppmaning och stämde med sin klara röst upp sången. Anna försökte också sjunga med, ty hon hade ett ganska fint öra och en mjuk, vacker röst.

När modern efter en stund kom hem, hörde hon redan i förstugan sina barns sång, och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.

Nästa dag var det stark köld, så att snön knarrade under foten. Frits, som redan i går lyckats erhålla sin mors samtycke, var full af ifver. Han hade knappt tid att äta sin frukost utan lämnade hälften med den anmärkningen, att han ju snart skulle komma tillbaka, och då smakade middagen så mycket bättre--nu vore han alldeles icke hungrig. Därpå gick han in till Anna för att säga henne farväl, och han var så upptagen af sin plan, att han för första gången glömde att höra efter hur det var med henne.

Anna låg ännu, ty hon hade åter haft en sömnlös natt. Hon kysste hjärtligt sin bror och bad honom vara mycket försiktig och ej gå ifrån de andra gossarne. Frits lofvade detta och rusade i väg samt slog igen dörren med en stark smäll, så att Anna förskräckt for upp.

"Vänta inte på mig med middagen", ropade Frits till modern, som förmanade honom att komma tillbaka med de andra gossarne och icke trafva i den allra djupaste snön. Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen.

De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga. Inspektoren gick med dem och visade i hvilken riktning de skulle gå samt anvisade hvar och en sin plats.

Nu kom baronen med sina gäster, och snart hördes ljudet af bjällror, ty äfven friherrinnan och hennes båda barn ville följa med och se på den muntra jakten.

Frits hade redan stått en halftimme på sin post och stampat i kölden. "Om man finge börja snart", tänkte han och slog upp sin rockkrage.

Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken, och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och nyplöjda fält--ouppligt framåt.

Frits tar med ifver del i arbetet; med allvarsam min stampar han fram genom snön och fröjdar sig, när hararna springa upp och i hastig flykt söka komma undan. Men allt trängre blir kretsen, allt oftare smälla skotten, allt talrikare falla de stackars djuren. Jakten är nära sitt slut.

Då börjar det snöa sakta, först mycket långsamt, här en liten flinga, där en annan, men småningom blir det mer, hastigt och tätt falla flingorna. Frits blir varm af den ovana ansträngningen och knäpper upp rocken för att svalka sig. Oförtröttad fortsätter han vidare, fastän pannan är fuktig af svett och han andas häftigt. Middagstiden måste för längesedan vara förbi, det känner Frits på sin knorrande mage. Han är förbi af trötthet och släpar sig med uppbjudande af alla krafter genom snön. Det är endast tanken på hans sjuka syster därhemma, som håller honom uppe. Hans skor och strumpor äro genomvåta, och nu börjar det också blåsa, så att snön slår honom i ansiktet såsom små, spetsiga isnålar.

Prenumerationen fortfar!

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 1-7 Maj 1905.

M. 1. Mark. 10: 13-16. _Jesus välsignar barnen_. T. 2. v. 13. _Modersömhet och lärjunga-oförstånd_. O. 3. v. 14. _Jesus bestraffar lärjungarne och välkomnar barnen._ T. 4. v. 15. _Guds rike öppnar sig för de små och ödmjuka._ F. 5. v. 16. _Barnens himmelrike._ L. 6. Matt. 18: 10. _Barnens skyddsvakt._ S. 7. v. 14. _Gud vill hafva alla barnen in i sitt rike._

_Söndagsskoltext för den 7 Maj_.

Mark. 10: 13-16.

_Minnesvers_: Ps. 34: 12. Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder Herrens fruktan.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.