Part 2

Detta namn bevaras ännu i kärleksfullt minne af den kristna kyrkan i Abessinien, hvilken alltid betraktat honom såsom sin grundläggare. Denna kyrka har under århundradenas lopp funnits till, ehuru hon just nu lefver under stort betryck.

Så kunde Gud i forna dagar använda två kristna gossar att tända evangelii ljus i en del af de svartes världsdel.

(Slut).

Mården i hönshuset.

Med teckning.

Till våra vackraste och på samma gång skadligaste rofdjur höra helt säkert mårdarne. De finnas utbredda öfver stora sträckor af jorden och äro lika talrika i Europa som i Asien och Amerika.

Sitt hemvist väljer mården i täta löf-och barrskogar, där han förekommer desto talrikare, ju ensligare och mörkare dessa äro. Till bostad väljer han ihåliga träd, öfvergifna roffågelbon och bergskrefvor.

Skogsmården, som förekommer i vårt land, är omkring en meter lång och tre decimeter hög. Hans päls är vackert brun men öfvergår på sina ställen till gult; nosen är gulröd. Håren äro glänsande och mjuka samt sitta mycket tätt. Stenmården, som icke finnes i Sverige, har strupe och bringa hvita samt gröfre och glesare päls.

Mården hör till de smidigaste och vigaste af alla rofdjur. Den långa, smärta kroppen sätter honom i stånd att tränga igenom de minsta hål och springor. Han är en röfvare af äkta sort, djärf och blodtörstig. Han har ett fint väderkorn, skarp syn och hörsel. Under dagen hvilar han i lugn och ro på sin bädd, men redan i kvällningen är han ute på ströftåg och förföljer då alla djur, som han tror sig om att besegra. Från haren och ända ned till den minsta råtta går intet djur säkert för honom. Till och med den vige, snabbe och uthållige ekorren måste utmattad gifva sig i hans våld. Sakta och ljudlöst smyger han sig öfver skogshönsen, vare sig de hvila på marken eller i trädens toppar. Vattensorkar och vattenfåglar söker han upp i deras eget element, ty han är också en duktig simmare. På detta sätt blir mården en riktig förbannelse för alla små djur och fåglar, som hafva svårt att rädda sig undan denne fiende, som kan slingra sig fram öfver allt likt en orm.

Om födan börjar tryta i skogen, blir han dristigare och smyger sig då fram till människoboningarna, skaffar sig tillträde till hönshusen och anställer där en gruflig förödelse. Han håller också till godo med trädgårdens frukter och plockar åt sig både äpplen, päron och plommon från trädens grenar.

Huru mården far fram, när han kommer in i ett hönshus, visar oss vår teckning. Den där afbildade mården är en stenmård.

_J. B. G._

Erik och Anton.

Med teckning.

Erik och Anton voro grannar och därtill kusiner samt kamrater i arbete och lek. De sutto på samma skolbänk och täflade om att vinna lärarens förtroende och föräldrarnas glada gillande. Flitiga, pigga och rödblommiga voro de båda.

Men de voro mycket olika till sinnelaget. Anton var en lugn och trygg gosse, godmodig och eftergifven. Erik däremot var ett litet brushufvud, som alltför lätt tog till knytnäfven i vredesmod. Det sättet att göra upp mellanhafvanden använde han visserligen icke mot Anton, men han tyckte, att denne var alldeles för eftergifven, ja, rent af feg gentemot otrefliga kamrater, som denne aldrig ville slåss med.

I synnerhet var det en kamrat, som Erik inte alls kunde tåla och som ingen i klassen tänkte högt om, emedan han aldrig kunde sina läxor och alltid använde fula ord emot kamraterna. Erik tyckte, att Anton borde ha gifvit Kalle smörj mer än en gång, när denne kallade honom för lärarens "gullgris" och "ögontjänare", för det att Anton redde sina uppgifter med glans.

Men Anton tyckte synd om Kalle, ty han visste, att denne fick oförståndigt med stryk i hemmet.

En dag slogo gossarne boll på den höga åbrinken. Lärarne hade en gång för alla förbjudit dem att gå ned till vattnet, som där nedanför hade ett väldigt djup. Men den gången skulle Kalle visa sig duktig. Han hade letat upp några flata stenar och ropade till kamraterna, att han skulle gå ner och kasta "flatgås". Han brydde sig visst inte om lärarens förbud.

Knappt hade han emellertid kommit ner och kastat sin första sten, förrän ett gällt skrik ljöd därnerifrån. De flesta kamraterna blefvo mållösa af häpnad, andra sprungo in till läraren, men Anton, som anat hur det skulle gå med Kalle, hade på en omväg nästan nått olycksplatsen, när nödropet hördes. Kalle försvann i djupet och kom upp om en stund, Anton var då på pass. Med ena handen höll han om en trädstam, och med den andra fattade han Kalle först i håret, sedan i kragen och höll honom öfver vattnet, till dess läraren och flera andra kommo till.

Följande dag och ännu flera var Kalle borta från skolan. Han hade varit mycket nära döden, det visste han och alla kamraterna. Läraren besökte honom hvarje dag, och de båda hade mycket att samtala om. Men när Kalle åter satt frisk och kry på skolbänken, var det han som kunde sina uppgifter.

Lille Erik, som nu med beundran såg upp till kusin Anton, hade äfven han fått sig en god läxa. Han var inte mera så häftig, och han hade lärt sig förstå, att Antons sätt att hämnas oförrätter hade en vida kraftigare verkan än knytnäfven.

_J. B. G._

Hans Christian Andersen.

Med porträtt och teckning.

Den 2 april 1805 föddes på den danska ön Fyen en liten gosse, som vid dopet kallades Hans Christian. Namnet Andersen ärfde den lille efter sin far, som var skomakare i staden Odense.

Föräldrarna voro således fattigt arbetsfolk, som icke kunde skänka Hans Christian några timliga skatter, men han ärfde hvad bättre var, sin fars poetiska sinnelag och sin mors blida, kärleksfulla hjärta. Med en sådan utrustning kan man komma långt här i världen.

Hans Christians far hade stor lust för läsning och denna delades snart af gossen, som med sin rika inbillningskraft förvandlade hemmets tarfliga väggar till praktfulla pelargångar och befolkade dem med sagovärldens brokiga lif. Redan som gosse skref han ett och annat sagospel och kände sig litet "stor på", när någon stadsbo gaf honom ett uppmuntrande ord, men fällde bittra tårar, när gatpojkarne pekade finger åt honom och kallade honom "komediskrifvaren".

Sedan Hans Christian konfirmerats, gick han till fots till Köpenhamn för att i den stora staden skapa sin lycka såsom skådespelare. Men härtill dugde han ej. Han grep till pennan och började skrifva böcker, som trots deras ofullkomligheter och brister dock hade så mycket innehåll, att några inflytelserika personer fattade välvilja för honom och beredde honom tillfälle att besöka lärdomsskolan i Slagelse. Här fick han nu inhämta grunderna för den allmänbildning, som han dittills saknat, och år 1828 blef han student.

Såväl under skoltiden som under studenttiden skref Andersen åtskilligt, som väckte uppmärksamhet och ingaf förhoppning. År 1835 utgaf han ett första häfte sagor och äfventyr, och dessa följdes sedan af nya, som öfversattes till alla möjliga språk och gjorde Hans Christian Andersen känd och älskad snart sagdt öfver hela jorden.

Sina sagor och äfventyr skref han naturligtvis för barn och ungdom, men de lästes med lika intresse af alla åldrar. Nog minnes jag än, huru jag som gosse läste och log åt Lill-Klas och Stor-Klas, huru jag fällde tårar vid den "Lilla Sjöjungfruns" öde, och huru jag gjorde stora ögon och funderade, när jag läst "Dykungens dotter". En älsklig saga är ock "Världens skönaste ros", som vi här nedan återgifva i något förkortad form.

Andersen dog den 4 augusti 1875. I Rosenborgs slottspark i Köpenhamn ha danskarne rest en vacker minnesvård åt nordens störste och snillrikaste sagoberättare. Han sitter där blid och stilla, omgifven af några små, som med spänd uppmärksamhet lyssna till de underbara orden.

Världens skönaste ros.

Det var en mäktig drottning, i hvilkens trädgård växte de skönaste blommor från världens alla länder, men isynnerhet var det rosorna hon älskade. Därför växte rosor i trädgården och äfven inne i slottets salar, där de slingrade sig omkring pelare och fönsterkarmar ända upp åt taket.

Men nu rådde sorg och bedröfvelse här inne, ty drottningen låg på sin sjuksäng, och läkarne sade, att hon skulle dö.

"Det finns dock en räddning för henne", sade den visaste af dem. "Skaffa henne världens skönaste ros, uttrycket för den renaste kärlek, kommer den för hennes ögon så dör hon icke."

Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke.

Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek."

"Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.

"Ja, en långt skönare", sade en kvinna. Jag såg den på drottningens kinder, då hon den långa natten bar sitt sjuka barn på sina armar. Och hon grät och bad till Gud för det såsom en moder beder i ångestens timma."

"Helig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros. Dock--den är det icke."

"Nej, världens skönaste ros såg jag framför Herrens altare", sade den fromme biskopen. De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var uttrycket af den renaste kärlek."

"Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt världens skönaste ros."

Då trädde drottningens lille son in i rummet. Han bar en stor bok med sammetsband och silfverknäppen.

"Moder", sade den lille, "o, hör, hvad jag har läst". Och barnet läste ur boken om honom, som utgaf sig i korsets död för att frälsa människorna. "Större kärlek finnes icke."

Och det flög ett rosenskimmer öfver drottningens kind, hennes ögon blefvo så stora och klara, ty hon såg från bokens blad höja sig världens skönaste ros, bilden af den, som spirade upp ur Kristi blod på korsets träd.

"Jag ser den!" sade hon. "Aldrig dör den, som skådar denna ros, den skönaste på jorden."

Söndagsskoltext för den 23 April.

Mark. 16: 1-8.

_Minnesvers_: Rom. 4: 25. Han har blifvit utgifven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 16 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 20 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

För oss.

"Jesus, vår Herre, har blifvit utgifven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull." Rom. 4: 25.

Då Jesus i vårt minnesord kallas "vår Herre", så angifves därmed, att Jesus och vi höra tillsammans. Han är vår, och vi äro hans. Han har blifvit så nära förbunden med oss därigenom, att den himmelske Fadern har utgifvit honom åt oss till vår frälsare.

När Gud såg, huru vi människor sleto ondt och ledo nöd för syndens skull och icke själfva kunde hjälpa oss, då drogs hans hjärta i ömhet och kärlek så till oss, att han utgaf sin son för oss.

Hvad det innebär, att Gud utgaf sin son för oss, det ana vi, när vi på långfredagen följa honom genom alla lidanden, genom all smälek till Golgata, och där se honom dö på korset den bittraste död.

Hvarför blef han törnekrönt och naglad fast vid korset? Det var för oss han led så. Han blef så utgifven för våra synders skull. Han blef försoningen för våra synder och icke allenast för våra utan ock för hela världens.

När vi nu känna sorg och förskräckelse för våra synder, då få vi genast gå fram till Jesus och med stor tillförsikt säga honom allt och bedja honom om förbarmande och förlåtelse. Han är då trofast och barmhärtig, så att han förlåter oss synderna och renar våra hjärtan och samveten från synd och skuld samt skänker oss förlåtelse och frid.

Ty han är uppväckt för att göra oss rättfärdiga. Följa vi kvinnorna och apostlarne till grafven i Josefs örtagård, så få vi med dem lyssna till fridsbudskapet från änglarnas mun. Jesus är uppstånden, det är påskens stora, härliga budskap, som bådar frigörelse, frälsning och lif för oss och all världen.

Hvem af oss har ej känt sig bunden af synd, svaghet och brist? Den ene längtar efter frigörelse från den synden, en annan från någon annan synd. Vår uppståndne Herre och frälsare förlossar och frigör hvar och en, som i tron kommer till honom med en sådan längtan i hjärtat och en sådan bön på läpparna. Vi måste riktigt minnas, att Jesus har uppstått för att rättfärdiggöra oss.

Och hvem har ej känt sorg och bedröfvelse öfver svagheter och brister, som liksom gå igen, när vi trodde oss hafva för alltid öfvervunnit dem? Vi måste då minnas, att Jesus lefver för oss och manar godt och beder för oss samt är städse redo att frälsa oss och skänka oss kraft till nya segrar öfver oss själfva och våra brister.

Äfven den yngste af oss har måhända sett döden på nära håll. Än ryckte han ifrån oss en liten bror eller syster, än vår far eller mor. Och stundom voro vi själfva så nedbrutna af sjukdom, att det var blott ett steg mellan oss och döden. Huru tröstlöst och jämmerligt vore det icke ställdt för oss, om vi icke ägde en uppstånden och lefvande frälsare, som genom sin död öfvervunnit döden och framburit lif och oförgänglighet i ljuset!

Därför är Jesus också vårt lif. Den som tror på honom lefver, om han än dör. Hos Jesus återfinna vi alla, som gått ur tiden in i evigheten såsom hans, om vi själfva dö i tron, och om vi här på jorden burit hans uppståndelselif i våra hjärtan.

Det för oss allra viktigaste blir således: lefver jag det nya lifvet i tron på min frälsare? Han har blifvit utgifven i korsets död för dina synder, han har uppstått från döden för att göra dig rättfärdig. Får han också för hvarje dag frigöra och frälsa dig? Får han för hvarje dag skänka dig lif och rättfärdighet?

_J. B. G._

Den lilla fridstifterskan.

Det var lördagsafton, och lilla Eva Carlberg satt vid lampan och läste på sitt bibelspråk, som hon nästa morgon skulle läsa upp för sin far. Det låg liksom helgdagsstämning öfver det hemtrefliga rummet, och Eva satt och blickade tankfull in i brasan, medan hon sakta upprepade sina bibelverser. Dessa voro hämtade från begynnelsen af Jesu härliga bergspredikan, och Evas tankar dröjde isynnerhet vid detta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn". Matt. 5: 9.

Medan hon långsamt upprepade dessa ord och i sitt stilla sinne undrade, om detta 'salig' kunde tillämpas på henne, rycktes dörren hastigt upp, och en liten flicka med lekande, bruna ögon och ett krusigt hår, som icke lät sig slätas ut af någon kam, rusade in och släpade en klumpig hundvalp efter sig.

"Se, Eva, är han inte söt?" frågade hon och drog valpen fram till Eva, för att hon bättre skulle kunna se honom.

Sant att säga var den lille hunden ingalunda någon skönhet, ty han befann sig just i den ledsamma ålder, då benen synas vara för stora och klumpiga för att passa till kroppen.

Eva log litet åt systerns ifver. "Bob blir nog med tiden en vacker hund", sade hon vänligt. "Men tror du, Betty, att mamma tycker om att du tagit honom med dig in hit?" fortfor hon. "Du vet ju, hur mycken förtret och huru många upptåg han kan göra."

"Åh, jag skall nog se efter honom, så att han inte gör något dumt streck", svarade Betty vårdslöst. Därpå satte hon sig på mattan och började gifva Bob den första lektionen i konsten att "sitta".

Eva började åter läsa i sin bibel. "Men, Betty, har du lärt dig dina bibelspråk?" frågade hon.

"Nej, det har jag glömt", svarade Betty och sprang upp. "Hvar är min bibel, Eva?"

"Det vet jag inte. Du hade den ju själf sist", svarade systern, och den tanklösa lilla Betty började ifrigt leta efter den saknade boken. Men allt hennes sökande var fruktlöst. Till sist tog hon en vackert inbunden bibel ur det fodral, hvari den låg på bordet. "Här är Theodors bibel, den får jag nog låna", sade den lilla flickan och slog sig åter ned framför kakelugnen.

"Nej, Betty, tag inte den; du vet, huru rädd Theodor är om sin bibel, och huru ledsen han skulle bli, om den skadades på något sätt", sade Eva.

"Åh, huru skulle den kunna skadas? Jag skall nog vara aktsam om den", sade Betty otåligt, och Eva sade intet mera. Det blef åter tyst i rummet, utom när Betty litet emellan afbröt sin läsning. Men plötsligt sprang hon upp. Hon skulle gå ut i skafferiet för att hämta litet bröd åt hundvalpen.

I detsamma hördes modern ropa: "Eva, kom och hjälp mig litet, så är du snäll!" Och Eva lämnade genast rummet.

Då hon om en stund kom tillbaka, möttes hon af en underlig syn. Betty med eldgaffeln i handen jagade rundt omkring rummet efter Bob, som mästerligt förstod att komma undan och att tränga in sin kropp på de mest oåtkomliga ställen, medan det hela tiden såg ut, som om alltsammans var den muntraste lek. Det såg så lustigt ut, att Eva höll på att brista i skratt. Men hon blef strax allvarsam, då hon fick syn på sin lilla systers förskräckta utseende och upphettade ansikte.

"Men Betty, hvad är det?" frågade hon.

I stället för svar höll Betty upp broderns bibel. Den hade sönderrifna blad, och bandet bar outplånliga märken efter Bobs skarpa tänder. "Se, hvad Bob har gjort!" snyftade hon. "Hvad skall Theodor säga?"

I detsamma öppnades dörren, och en storväxt gosse på femton år kom in. Han stannade i dörren, när han såg systrarnas bedröfvade ansikten.

"Hvad står på här?" frågade han, men fick i detsamma ögat på sin vackra bibel, som låg på bordet, sönderrifven och förstörd. "Hvem har gjort det?" frågade han, medan vredens rodnad steg upp i hans ansikte.

"Theodor, det var mitt fel", snyftade Betty, medan heta tårar strömmade ned utför hennes kinder. "Jag tog med mig Bob hit in, fast Eva sade, att jag inte skulle göra det. Jag trodde, att jag skulle kunna se efter honom, men så gick jag ut bara ett par minuter, och så----"

"Och så har han grundligt förstört min dyrbara bibel", utbrast Theodor. "Hvem har gifvit dig lof att röra min bibel? Jag tog in den hit bara för att få ett omslag om den. Det förlåter jag dig aldrig, Betty, hör du--aldrig!"

"O, jag är så ledsen!" snyftade stackars lilla Betty, men Theodor hörde det icke. Han hade allaredan lämnat rummet och slagit igen dörren efter sig med en väldig smäll.

"Gråt inte så mycket, lilla Betty!" tröstade Eva och gaf sin lilla syster en kyss. "Du har burit dig mycket tanklöst åt, men nu kan det ju inte ändras för denna gång. Theodors vrede skall nog lägga sig; när han kommer ned igen, skall han nog förlåta dig."

Betty torkade sina tårar, men hela kvällen hotade de att bryta fram igen vid minsta anledning. Just då hon skulle gå och lägga sig, kom Theodor in. Hon närmade sig honom darrande, för att få den vanliga godnattkyssen, men han vände henne ryggen.

Detta var mera än den lifliga lilla flickan kunde bära. De länge återhållna tårarna bröto oemotståndligt fram, och hon sprang utan att säga ett ord in i hennes och Evas gemensamma rum, kastade i en fart af sig kläderna, drog täcket öfver hufvudet och grät sig till sömns.

(Forts.)

Vid Jesu kors.

Med teckning.

_Kring Golgata breder nu aftonen ut sin stillhet, sin ro och sin frid. Vår Frälsares lidande ändtligt är slut, han kämpat sin smärtfyllda strid. Han druckit den kalk, som hans Fader fyllt i, vår skuld han försonat--han köpte oss fri.

Han köpte oss fri genom gränslösa kval, som ogärningsman blef han dömd. Hans väg förde ner genom dödsskuggans dal, af Gud han sig trodde förglömd. Han lidandesvägen för oss har gått fram, han dog för vår skuld uppå korsträdets stam.

De händer, som han i förbarmande sträckt att hjälpa ur sjukdom och nöd en fattig och lidande människosläkt, som kärleken städs' honom bjöd, de naglats vid korset.--Vid smälek och hån han blödt för all världen, Guds enfödde son.

Den höres ej mera hans ljufliga röst, som talat hugsvalelsens ord, som bringat välsignelse, hugnad och tröst så mången bedröfvad på jord, som sagt till de fridlösa hjärtan: Haf frid! som mäktigt har ljudit vid vindarnas strid.

O, Jesu, du än till vår jord skådar ner och ser till båd' stora och små, och ännu för syndare alla du ber, som förr du vår nöd kan förstå! Oss rena från synder, o, Frälsare god, du, som för oss alla har gjutit ditt blod!_

_Ella_.

Återuppstånden.

Med teckning.

Där stod en pelargon i en liten blomkruka i ett hörn af trädgården. Ingen tycktes mera bry sig om den stackars växten. Alla bladen voro affallna och stänglarna sågo vissna och skrumpna ut äfven de. Människorna trodde, att hon ingenting dugde till vidare och själf trodde hon, att hon skulle dö.

Då kom en gosse och fick se den ömkliga växten och började tala till den. "Det var ju du, som hade så vackra, grönbruna blad förra sommaren och så härliga, stora mörkröda blomklasar. Och nu står du här bland annat skräp. Vintern har gått illa åt dig, lilla blomma, men ännu är du ju inte död. Vi skola försöka att få nytt lif och ny fägring åt dig."

Gossen tog en ny större kruka och planterade om pelargonen i god, bördig jord, plockade bort rasket och skar af de torra toppkvistarna och satte den sedan i fönstret inne hos sig. "Nu skola vi se, hvad sol och omvårdnad förmår", sade han och smekte de kala stänglarna.

Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman. Det svällde af rörelse i hennes inre, rötterna sköto nya, fina tågor i den mjuka myllan, och den ena bladknoppen visade sig efter den andra. Nej, hon var visst inte död, hon ville växa och blifva lika vacker som förut. Hon kände nu, att hon kunde det.

Och gossen vattnade och luckrade och skötte sin pelargon såsom en mor sköter sitt enda barn. Snart såg han till sin obeskrifliga glädje de vackra bladen slå ut och stora blomställningar fulla med svällande knopp höja sig från bladvecken.

Det var ännu ej midsommar, när Aina-dagen kom. Bland de många blommorna på systerns namnsdagsbord prunkade äfven en väldig pelargonklase i högröd färg. Den stod alldeles ensam i ett litet blomglas. Aina kände igen sin blomma från förra sommaren och kysste den.

"Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?"

Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg henne. Hvad hon sade till blomman, vet jag ej, men hon vårdade nu alla sina växter med den största omsorg och kärlek.

_J. B. G._

Broderskärlek.

Vid utkanten af kyrkbyn låg en liten torftig stuga. Här bodde änkan efter skollärare Henriksson, som dött för två år sedan. Den i hela socknen aktade och afhållna fru Henriksson förtjänade sitt bröd genom linnesömnad, ty hennes lilla pension räckte ej till att försörja henne och hennes två barn.

Den tolfårige Frits och hans ett par år äldre syster Anna voro snälla barn och försökte hjälpa sin mor så godt de kunde. Det var visserligen ej mycket, i synnerhet sedan Anna för några veckor sedan fallit och skadat sin fot och nu själf behöfde vård och hjälp. Den till en början helt obetydliga skadan blef allt svårare, och den gamle, hederlige doktorn, som förut haft de bästa förhoppningar, stod nu rådlös. Han ansåg, att hon borde komma till någon skicklig kirurg i hufvudstaden för att kunna bli fullkomligt återställd.

Men hvarifrån taga penningar till sådant, när man knappt har sitt dagliga bröd? Fru Henriksson grubblade dag och natt öfver den saken, men hon fann ingen utväg utan måste med tungt hjärta låta den tanken fara, åtminstone för den närmaste tiden.

Ett arbete kunde dock Anna hjälpa modern med. De strumpor, som den lefnadsfriske brodern nötte hål på, vandrade ner i Annas arbetskorg, som stod bredvid sängen, och mången gång hade Frits Annas skickliga fingrar att tacka för att risporna på hans jacka och byxor blefvo lagade, innan modern ens sett dem.