Part 3

"Ni störa mig inte, barn", sade han vänligt. "Prata så mycket ni vilja. Om ni äro snälla, så få ni i morgon bittida gå i land och stanna där hela dagen. Vi måste förse oss med vatten. Se, sådana vackra träd! Samma källa, som ger friskhet åt deras kronor, skall också vederkvicka våra törstiga strupar."

"Åh, vatten!" jublade Edesius. "Vi skola då åter en gång få dricka af hjärtans lust. Kanske finns det också frukter därborta--citroner, oranger och dadlar?"

"Och märkvärdiga djur, som leka under träden!" ropade Frumentius icke mindre intresserad, "och vackra fåglar på trädens grenar och sällsynta blommor rundt omkring!"

"Och musslor på stranden!" menade Edesius.

"Ja, allt detta skola ni få se", bekräftade Metropius, "och ännu många andra Guds under. Dock få ni aldrig glömma, hvad jag lofvade eder moder, när hon gaf er tillåtelse att följa mig på denna resa. Jag lofvade henne nämligen att själf hvarje dag gifva er någon undervisning och strängt hålla eder till att samvetsgrant lära edra läxor, antingen vi befinna oss på land eller på skeppet."

"Det skola vi visst inte glömma, onkel", svarade gossarne gladt, "vi skola vara mycket samvetsgranna."

Därpå satte de sig till bords och åto sin kvällsmat vid en mycket glad sinnesstämning. Sedan var tiden inne att gå till hvila, hvarföre de bådo sin aftonbön och lågo snart försänkta i en lugn sömn.

Den följande morgonen uppfyllde i hvarje afseende hvad de väntat sig af honom.

Aldrig upplefde två reslystna gossar en skönare dag än dessa båda bröder från Tyrus trehundra år efter Jesu Kristi födelse. De samlade musslor och genomströfvade den härliga skogen. De hjälpte matroserna rulla de tomma faten till randen af den flödande källan och bestormade onkeln med frågor öfver allt som oväntadt kom dem för ögonen. Men de glömde ej heller sina plikter.

"Jag tog böckerna med mig och gömde dem bakom stenen där", sade Frumentius. "Vi skola nu söka upp en lugn plats, där vi kunna lära oss våra läxor. Då blir onkel glad, när han får höra att vi själfva tänkt på det!"

Edesius hade kanske velat leka en stund till, ehuru han väl icke då kunde ana, att han aldrig mer skulle få roa sig och leka så obekymradt och barnsligt som nu. Men han lydde brodern, liksom han alltid brukade göra. Tillsammans gingo de nu bort till skogen och snart hade de funnit ett präktigt träd, under hvars breda, skuggrika grenar de i allsköns ro kunde läsa sina läxor. Så sutto de ganska länge och till slut upprepade de för hvarandra hvad de läst för att öfvertyga sig om att det satt fast i minnet.

Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden sjöngo dem till sömns.

Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan återfick han fattningen.

"Skynda dig bort, Edesius", hviskade han åt brodern. "Det är vildar--fort--rädda dig, medan det är tid!"

Dock--det var redan för sent. De voro redan omringade. Grymma, svarta ansikten blickade ned på dem, och råa händer grepo de späda gestalterna. Spjut och piskor tycktes hota att göra ett hastigt slut på deras lif.

Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen.

"Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.

Men det tunga gisslet, som en af barbarerna redan lyft för att slå till, föll icke ned på deras hufvud. En annan vilde hade stött dem åt sidan och en tredje hade fattat ett kraftigt tag om Edesius' långa, blonda lockar för att sedan, då den lille sakta jämrade sig, med ett rått skratt slunga honom ifrån sig.

Sedan följde en kort stunds tystnad, kvalfulla minuter, hvilka syntes gossarne långa som år. Men då man lämnade dem vid lif, vågade de ändtligen se sig omkring med skygga blickar. De funno sig omgifna af en mängd brokigt utstyrda, till tänderna beväpnade män, och med fasa sågo de spår af friskt blod på deras vapen och kläder.

Men ännu tycktes man icke hafva för afsikt att döda dem. Ja, Frumentius tyckte till och med, att de svarta ansiktena uttryckte mer förvåning än fiendskap, och ett tyst hopp började smyga sig in i hans själ. Då lade sig plötsligt en stor, stark hand på hans axel och vände honom mot skogen, medan den andra handen befallande visade honom framåt. Gossarne förstodo väl, att man tänkte föra dem inåt landet, och för dem fanns ingen annan utväg än att lyda.

Under den tröttande vandring, som nu följde, vågade de blott sällan hviska några ord till hvarandra. Vågade de hoppas, att Metropius och hans folk finge kännedom om deras bortröfvande och kunde skynda till deras hjälp?

Edesius hängde sig fast vid detta hopp, som brodern icke kunde dela, men ändock ej i förtid ville beröfva honom. Blodet, som de nyss sett märken efter, hade fyllt den förståndige gossens hjärta med en mörk aning, hvilken snart skulle bekräfta sig på ett sorgligt sätt.

En ny skara vildar slöt sig nämligen till dem, och dessa dansade och skreko i segerjubel, några klädda i de dödade matrosernas kläder, medan andra svingade annat af de röfvade föremålen omkring sina hufvud. De stackars gossarnes fasa nådde sin höjd, när de fingo se den pälsbrämade kappan, som deras onkel burit, på den störste och starkaste vildens arm. Denne tycktes med stor belåtenhet visa henne för den första skarans anförare.

Denne släpade nu fram de förskrämda små fångarne, och Frumentius tänkte icke annat, än att han skulle utlämna dem till deras onkels mördare och få kappan i utbyte. Då han kände en gränslös fasa för den sist komne anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.

Gossarne såväl som kappan voro bestämda för en höfding, åt hvilken hans krigare ville gifva det bästa af det byte, som de vunnit i striden mot främlingarne.

(Forts.)

Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 20-26 Mars 1905.

M. 20. Mark. 12: 1-12. _Liknelsen om vingårdsmännen._ T. 21. v. 1. _Vingården ordnas._ O. 22. v. 2. _Vingårdens herre begär frukt._ T. 23. v. 3-8. _Vingårdsmännens brottslighet._ F. 24. v. 9. _deras straff._ L. 25. v. 10-11. _Byggningsmännen och hörnstenen._ S. 26. v. 12. _Judarne hata Jesus._

Söndagsskoltext för den 26 Mars.

Mark. 12: 1-12.

_Minnesvers_: 1 Petr. 2:6. Därför heter det ock i skriften: "Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den, som tror på honom, skall icke komma på skam":

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 12 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 23 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Hvar är frukten?

Mark. 12: 1-12.

I våra textord framställer Jesus judafolket under bilden af en vingård, som Gud planterat. Denna plantering skedde genom en rad af stora gärningar, såsom då han frälste dem ur Egyptens träldom, då han på Sinai gaf dem sin härliga lag, och då han insatte dem i Kanaans land. På dessa stora händelser syftar liknelsens ord om att vingårdens herre "satte stängsel", "gräfde en press" och "byggde ett torn". Härmed vill Jesus säga, att allt hvad som kunde göras för att ett folk skulle kunna utveckla sig i rättfärdighet, frid och lycka, det hade Gud gjort för judafolket.

Från den tid, då Israel såsom en nation bosatt sig i Kanaans land, borde folket i tacksamhet och trohet hembära Gud de lifvets frukter, som i någon mån svarade mot den nåd, de tagit emot af honom. Men annat lärer oss Israels historia, annat lära oss Jesu ord i liknelsen. I stället för att med kärlek och hänförelse lyda Guds vilja och genom ett heligt lif inverka lyftande och förädlande på de kringboende hednafolken, börjar judafolket i stället lefva såsom hedningar. I stället för att med kärlek och hänförelse taga emot Herrens tjänare profeterna och följa dem på Herrens vägar, börja vingårdsmännen, det är Israels andlige ledare och öfrige styresmän, försmäda, hudflänga, skymfa och döda dem. Och när slutligen Gud i stor nåd sände sin enfödde son till världens frälsning, så gjorde de på samma sätt med honom. De skymfade, hudflängde och korsfäste härlighetens herre.

Detta brott rågade måttet af Israels syndaskuld. Guds dom måste följa på denna oerhörda förblindelse, denna förfärande brottslighet. Gud fördref och fördärfvade dessa skenhelige präster och ämbetsmän. Landet härjades år 70 af romerska härar, Jerusalem intogs och grusades, folket dödades eller släpades bort i fångenskap, och än i dag lefva judarne strödda likt agnar för vind kring jordens alla land, såsom en förfärande illustration till det ordet: Gud låter icke gäcka sig. Hvad en människa sår, det får hon skörda.

Men af judafolket blefvo några frälsta undan fördärf och dom. Det var Jesu apostlar och lärjungar. Genom dem blef Guds rike och dess alla förmåner burna ut till hednafolken, som genom evangelium förvandlas från hedningar till kristna. Till dessa folk höra äfven vi, som bygga och bo i gamla Sverige. Nu är det till oss Herren kommer och söker frukt.

Vi hafva af Gud mottagit en myckenhet af välgärningar. Vi hafva Guds ord i rik omväxling förkunnadt ibland oss. Det förkunnas för lärda och olärda, för fattiga och för rika, för äldre och för barnen i hemmen och i söndagsskolorna. Vi äga den kristna civilisationens ljus ibland oss och lefva i lugna och ordnade förhållanden. Vi äga skolor, där vi få lära oss så mycket godt och nyttigt, som gäller vårt tids-och evighetslif.

Hvar är frukten? Lyder du det af Guds vilja, som du förstått och lärt dig? Följer du dina föräldrars och lärares goda råd och handledning? Nyttjar du din tid rätt för att lära dig och tillägna dig hvad du kan få lära dig i skolan, så att du kan blifva en kraftig, arbetssam och nyttig medlem i det jordiska samhället? Följer du de rena och heliga intryck Guds ord ger dig, så att du må bli ett älskligt och godt barn, en prydnad för Kristi församling?

Se, dessa frågor ställas till oss från Herren, ty han söker frukt i vårt lif. Tänk allvarligt på dessa frågor, och om du märker, att du icke håller profvet inför dem, bed då Gud om förlåtelse och om nåd och kraft att börja ett nytt lif ifrån denna dag.

Härvid må du för all del icke glömma bort, att Jesus Kristus din frälsare räcker dig sin hand för att bistå och hjälpa dig. Bed honom om hjälp och frälsning! Bed många gånger och bed mycket om samma sak, ty därigenom beredes ditt eget hjärta att taga emot hans hjälp. Då skall du kunna bära frukt i allt godt verk. Du skall varda ett godt och älskligt barn, ett ordentligt och flitigt barn, ja, ett lyckligt och saligt Guds barn.

_J. B. G._

Duktiga pojkar.

Det var tidigt på morgonen. Maria Vik höll just på att sätta fram frukosten åt sig och sina barn. Stackars Maria, det var mer än fyra år sedan hennes man drunknade och lämnade henne ensam med sina tre gossar. Per och Nils voro nu så stora, att de gingo i skolan, ja, Per skulle i höst få flytta upp i sista klassen, men den minste, lille Olle, hängde henne ännu i kjolarne hvarhelst hon vände sig. Per och Nils voro redan uppe, men Olle låg kvar i den varma sängen. Det var så kallt och regnigt, tyckte Maria, att han kunde gärna ligga stilla. För egen del hade hon haft stor lust att göra så med, ty hon kände sig så trött och utsläpad, men hon måste upp. Hon hade lagt deras kläder i blöt i går, och de måste tvättas. Hon hade icke råd att taga någon hjälpgumma, och af gossarne kunde hon ej hafva stor hjälp, då det gällde att tvätta.

Hon kände i dag gikten i alla leder och ryggen värkte. Huru väl hade hon icke behöft ligga litet längre, men hon måste upp. Hon suckade tungt, där hon satt på sängkanten, försänkt i djupa tankar.

"Den som finge slippa tvätta i dag!" sade hon för sig själf. Det kom så stilla; hon hade aldrig tänkt säga det högt, men orden undsluppo henne omedvetet. "Om Per ändå hade varit en flicka, så kunde jag haft hjälp till detta och mycket annat!" kom det strax därefter.

Dörren till kammaren stod på glänt, och därinne satt Per och räknade igenom de tal han hade till läxa.

Han blef riktigt harmsen, där han satt och hörde, hvad mor sade för sig själf. Han, en flicka!--Jo, det skulle bara fattas det. Nej, tack: flicka ville han inte vara, och som väl var, kunde han då inte heller bli det.

Men att mor kunde säga så--det var inte snällt af henne. Alldeles som om hon inte hade den ringaste nytta af honom! Bar han ändå inte hvarendaste morgon in ved åt henne? Och hvem var det väl, som bar upp vattnet den långa vägen från bäcken? Och hvem hämtade hem allt hvad hon behöfde från handelsboden? Var det kanske inte just han, Per?

Han höll på att reta upp sig allt mer och mer, men med ens slog det om, och han blef helt vek om hjärtat.

"Stackars mor är inte stark", tänkte han. "Hon släpar och arbetar från morgon till kväll för oss, och då är det inte underligt, om hon känner sig trött och nedstämd ibland."

"Bara pojkarne mina få hvad de behöfva, så är det inte så noga med mig", hade Per hört henne säga, då handlare-Lisa härom dagen var inne och bjöd ut sina varor. Mor kunde nog haft lust att köpa sig ett varmt hufvudkläde, men så fick det ändå vara till sist.

Mor tyckte nog om sina pojkar i alla fall! Men tänk, om han kunde hjälpa henne med tvätten så pojke han var! Det var ju visserligen "kvinnfolkgöra", men för en gång kunde han ju pröfva på.

Det var ingen brådska med läxorna, ty det var lördag i dag, och han skulle inte vara i skolan förrän på måndag. Per slog ihop boken med en väldig smäll, reste sig upp och gick ut till mor.

"Är du sjuk, mor?" Det kom lika oväntadt som deltagande och gjorde mor riktigt varm om hjärtat.

"Åh ja, gikten är svår i dag--men det blir väl bättre längre fram på dagen."

Per stod kvar och undrade hvad mor skulle säga om han----men så kom det:

"Hör du--mor--."

"Ja."

"Kan jag inte sköta om tvätten i stället för dig?"

"Du!"--Mor drog på munnen med ett misstroget leende, och Per förstod det godt.--"Du, Per? Nej, det kan du nog inte."

"Hvarför inte? Tror inte du, att jag kan klara värre saker än så? Låt mig visa dig, att jag kan. Visa mig bara en enda gång, huru jag skall bära mig åt, och sedan skall det gå som en dans!"

Per blef allt mera ifrig under det han talade. "Nu bär jag först upp vatten och fyller baljorna, och så gör jag upp eld under stora grytan, och sedan skall jag tvätta, så det skall stå härliga till--det skall du få se, mor!"

Mor kunde ändå inte tro, att det var Pers allvar. Men innan hon hunnit göra en enda invändning, hade Per kilat ut och ned för backen med ett ämbar i hvardera handen.

Nere vid bäcken träffade han på Nils, som höll på att profva sin vattenkvarn.

"Hej, Nils", ropade Per, "vill du vara med och tvätta kläder?"

"Hvad för något?--Tvätta kläder--jag? Är du rent galen?"

"Nej, men jag tänker tvätta i dag i stället för mor, ty hon är sjuk."

"Aldrig har jag hört på maken! Du--en pojke--tvätta kläder! Nej, tack, aldrig skall du kunna förmå mig till det. Hvad tror du storgårdspojkarne skulle säga, om de finge se dig vid tvättbaljan?"

(Forts, å sid. 94.)

En farlig strid.

Med teckning.

Bor du bland bergen, bor du vackert. Däruppe är luften ren och utsikten fri. Solen dröjer länge, innan den går ned och förgyller bergstopparne ännu en lång stund, sedan det är skumt nere i dalarna.

Ja, högt uppe på bergen finnes mycket, som lockar till en bergvandring. Alltid finnes där någon berömd grotta eller kammare, som fordom tjänat till bostad åt någon bergakonung. Om denne gå då många sägner och sagor. En säger oss, huru omåttligt rik han var, den där kungen. Han hade salar, som glimmade af pärlor och guld och så många guldslantar, att ingen kunde räkna dem. En annan talar om för oss, att han är en grym och stygg hedning, som inte kunde höra de sköna kyrkklockornas klang, när de ringde samman den kristna menigheten till bön och sång och för att lyssna till ordet om Kristus. Därför måste bergakungen flytta sin kos, och ingen har sett honom på många hundra år.

Ja, så säga sagorna. Men nutidens folk undrar hvart hans stora rikedomar tagit vägen och ungdomarne klättra bland bergen för att leta efter bergakungens salar för att se, om där kan vara någon guldslant kvar än i dag. Och det gör det visst. Där finnes både guld och silfver och andra dyrbara metaller i de svenska bergen, men de måste brytas och smältas ur dem. Och där uppe på klipporna bygger örnen sitt bo, där lägger hans maka ägg, och där hjälpes örnparet åt att mata och föda upp sina ungar.

En titt in i ett sådant bo kan vara lika intressant som att se in i bergakungens salar. Men det kan vara farligt nog, som du ser af teckningen. Ty örnen lämnar aldrig de sina i sticket och flyr. Han upptar striden på lif och död med sin fiende. Och skarpa, långa klor har han och väldiga vingepar samt en fruktansvärd näbb. Den kan sluta så denna farliga strid, att gossen där blir dragen ned i djupet af örnen.

_J. B. G._

"De få säga, hvad de vilja", svarade Per frimodigt, men inom sig krympte han riktigt ihop vid tanken på huru de då skulle göra narr af honom. "Det rör mig inte, för resten", tillade han, "bara mor kan slippa, då hon är så dålig.--Nå, Nils, vill du eller vill du inte?"

Nils ryggade tillbaka--nej, verkligen han det ville.

"Jag håller mig för god för sådant kvinnfolksgöra", sade han.

Per svarade intet utan fyllde ämbaren och skyndade sig hem.

Då allt var i ordning, gick han in efter mor. "Låt mig nu bara en gång få se, huru man skall bära sig åt", sade han.

Mor tog ett plagg och började tvätta och Per såg uppmärksamt på.

"Så, nu kan jag det, låt mig försöka nu, och gå sedan in och lägg dig en stund till."

Mor hade nog sina egna tankar om huru det skulle gå med tvätten i Pers händer, men hon följde dock hans uppmaning och gick. I dörren måste hon dock än en gång vända sig om och se på sin käre gosse. Där stod han böjd öfver baljan och gned och sköljde, så att vattnet stänkte omkring honom. Hon lade sig på sängen vid sidan af sin lille Olle, som somnat in på nytt. Så rik hon ändå var, som hade en sådan gosse! Både gikten och ryggvärken lade sig för den tanken, så lycklig gjorde den henne.

Det kändes icke så litet tafatt för Per i början. Han kunde icke få det rätta taget, plagget gled undan, och så började det svida i fingertopparne.

Men--pyttsan--inte fick det betyda något. Så mycket karl var han väl, att han icke frågade efter, om det sved litet i skinnet. Han gned och sköljde och höll det tvättade plagget pröfvande upp mot dagern. Ja, verkligen, satt där inte ändå kvar en mörk fläck.

Litet mer såpa, och så ner i baljan igen. Nu måtte den väl vara borta ändå.

Så där ja--han vred, så att vattnet forsade mellan fingrarna--nu ner i grytan med plagget.

I detsamma stod Nils bredvid honom.

"Är det du, Nils?"

"Ja, du tvättar ju som för dagspenning."

"Jo, det må du tro, och fina skjortor skall du få, min gosse."

"Tror du jag skulle kunna hjälpa dig?"

"Ja, vars, tag bara i af alla krafter, så skall jag lära dig konsten."

"Se på det här, är det bra?" Nils slängde ett plagg öfver till brodern. Per tog det i noggrant skärskådande.

"Nej, min gubbe, bättre får du lägga åt. Den där smutsstrimman vill nog inte mor ha kvar."

Nils tog tappert i på nytt. "Oj, så det svider i fingrarna!"

"Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke."

Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för flickor.----

Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver hvarsin balja i full fart med att tvätta. Hon ville knappt visa, hur angenämt öfverraskad hon blef.

"Såå, Nils, har du också kommit till tvättbaljan? I dag tycks ni bägge två vilja göra det lätt för mor."

Hon sade ej mer, men de kände kärleken lysa ur hennes blick och sågo hennes glada ansikte, och de blefvo helt varma om hjärtat, fastän de voro stora pojkarne.

En sådan glädje det var att få hjälpa mor! Då kvällen kom, hängde kläderna rena och hvita på gården, och inne i stugan sutto mor Maria och hennes tre duktiga pojkar och åto kvällsvard.

Mor kände sig så lätt och glad till sinnes. Det var länge sedan gröten smakat henne så godt. Hvad gossarne angår, hade de en förvånande matlust.

"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan. Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud välsigne er!"

De sade ingenting annat än "godnatt!" men bådas blickar förrådde hvad de kände; ty de strålade af glädje och tillfredsställelse.

(Efter norskan.)

Solblomster.

Med teckning.

_De äro solskensblomster två, Som mödrar se med lust uppå. De äro så söta och rara Att jämt man vill kyssa dem bara.

De tulta jollrande omkring Och skratta rakt åt ingenting Och gråta för nästan det samma Och skynda med allting till mamma.

Och mamma torkar lätt hvar tår, Och så ett leende hon får Och kyssen och famnen tillika. Och då känna mödrar sig rika.

Ja, inte får man undra på, Att mödrar se med glädje på De barnen, som äro så rara, Att jämt nian vill kyssa dem bara._

Anna H--m Preinitz.

De små missionärerna.

(Forts. fr. föreg. n:r).

När de uppnådde höfdingens eller konungens residens, fördes de små fångarne fram inför härskaren. Han satt på en hög stol eller tron och utmärkte sig framför de öfriga genom sina granna kläder samt genom stafven, som han höll i sin högra hand.

De beväpnade krigarne kastade sig ned framför honom, så att deras pannor vidrörde marken och gåfvo tecken åt gossarne att göra på samma sätt. Sedan lyftes de tämligen omildt upp igen och fördes fram till konungen.

Med synbar förvåning såg denne på deras hvita händer och ansikten, som stucko så bjärt af mot de omkringståendes. Ja, han vecklade till och med upp Edesius' tunika för att äfven underkasta hans armar en pröfning. Man behandlade gossarne såsom hundvalpar och kattungar, med hvilka man just icke gör stora omständigheter.

Lyckligtvis förstodo dessa båda, att det lätt kunde bli farligt för dem att visa någon som helst fruktan och att de måste uppbjuda hela sin själfbehärskning för att kunna skenbart godmodigt foga sig uti den hänsynslösa behandling de fingo röna. Frumentius var dock nära att förlora sin sinnesnärvaro en gång, när han plötsligt förnam ett skarpt bett af små hvassa tänder i den obetäckta delen af sin ena fot. När han förskräckt ryckte till och såg ned, log ett litet rundt ansikte, svart som ebenholz, emot honom. Den lille tjocke, treårige pojkens grannt utstyrda kläder och den bekymmerslöshet, hvarmed han lekte vid konungens fot, gaf tillkänna, att han var dennes son.