Part 2

På hemvägen öppnade Greta hela sitt hjärta för syster Lydia. Hon bekände under tårar, huru hon stött bort Lotta och huru stygg hon kände sig och huru hon alltid var frestad att tycka illa om andra men bra om sig själf.

"Inte var jag sådan förr i världen", tillade hon allvarsamt.

"Ack, du lilla barn, du har inte kommit långt i världen ännu", tänkte syster Lydia. Därpå vände hon sig till Greta och sade med kärleksfullt allvar:

"Vet du, Greta, jag tycker det är bäst att du genast vänder om och riktigt snällt och ödmjukt ber Lotta om förlåtelse. Men"--tillade hon--"det är en annan, som är djupt bedröfvad öfver din synd, hvem tror du jag menar?"

"Jesus", hviskade Greta och fortfor med tårar i ögonen: "Ack, syster Lydia, hjälp mig bedja honom om förlåtelse först!"

De böjde nu sina knän på den mjuka mossan under några granar i den tysta skogen, och där uppstego nu varma böner om förlåtelse till honom, som sagt:

"Förr än de ropa, vill jag svara och medan de ännu tala, vill jag bönhöra." Es. 65: 24.

Greta steg upp med hjärtat fylldt af frid och glädje, och med lätta steg ilade hon tillbaka till Solbacken. Vid en krökning af vägen fick hon se Lotta ute på gården, och hon ropade på långt håll:

"Söta, snälla Lotta förlåt mig, ack, förlåt mig!"

Och hvad gjorde Lotta?

Jo, hon släppte hela vedfånget, som hon höll på armen, och sprang med glådjestrålande ögon emot Greta. Denna upprepade gång på gång: "O, hvad jag varit stygg och elak! Förlåt mig, Lotta!"

Då blef Lottas ansikte mycket allvarsamt. "Jag har också varit stygg, skall jag säga dig", sade hon, "och jag behöfver också bedja om förlåtelse. Snälla Greta, förlåt mig för att jag tänkt stygga tankar och sagt ovänliga ord om dig!"

De båda små flickorna tryckte varmt hvarandras händer. Deras hjärtan voro så lätta, och de språkade så gladt, som om aldrig något groll funnits emellan dem. Huru det sedan gick för Greta och hennes vänner, skulle kanske roa er att höra, och måhända vi en annan gång få förnya bekantskapen med dem. Men för denna gång måste vi nu lämna dem och sluta vår lilla berättelse, och detta göra vi med ett språk ur vår kära bibel:

"_Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka gifver han sin nåd._"

(Slut).

En intressant bok.

Med teckning.

Ser du, huru djupt intresserad vår gosse å teckningen här bredvid synes vara? Han har till nyårsgåfva fått en bok, som han själf skaffat sig, en stor, vacker bok full med fina plancher och roliga, lärorika berättelser.

Jag kom en gång till den här gossens föräldrahem och stannade där några dagar. När vi hade blifvit litet närmare bekanta, tog han mig i handen och frågade:

"Vill farbror se någonting?"

Naturligtvis följde jag med för att lära känna gossens hemlighet. Han förde mig då in i familjens finaste rum, där hans mor befann sig.

"Mor", sade han, "jag ville visa farbror, huru jag kan gömma och vara rädd om mina saker."

Han öppnade därvid en låda och visade mig sina tidningar, som han hvarje söndag fått i söndagsskolan. Där lågo de alla fina, oskrynklade som om de nyss lämnat tryckpressen. Jag måste taga upp dem och riktigt se, att de alla voro lika väl aktade.

"Ser farbror, jag är så rädd om dem, för jag har fått löfte af far att få dem inbundna till en stor, vacker bok, om jag riktigt aktar dem. Jag har läst dem allesammans en gång, men när jag får dem inbundna, skall jag läsa dem många gånger."

Och så stängde han lådan om sin skatt och såg så lycklig ut. Han fröjdade sig i hoppet.

Men när nyår kom, då hade hans far redan de 52 numren af tidningen inbundna till en den allra präktigaste bok. Det är i läsningen af den vår gosse sitter så försjunken.

Jag undrar, huru många af våra läsare göra som gossen, om hvilken jag nu berättat? Gör du som han, så får du med tiden ett riktigt litet bibliotek fullt med goda, intressanta böcker.

_J. B. G._

Små djurvänner.

Med teckning.

_"God dag, god dag! Hur kan ni må? Nu komma vi här båda två och tänkte att er frukost ge. Välkomna är vi, kan jag se, ty god aptit ni alltid ha' precis som vi, ja, det är bra.

Vi två ha' ätit mjölk och bröd, så att på oss går ingen nöd. Ni, stackare, fått vänta ni, men nu så skall kalas här bli, ty utaf blad och strå och blom vi samlat ha' en rikedom."

Ock Knut han slår sig genast ned och lilla Kajsa gör så med. Med lustiga små språng och hopp i hennes famn de skynda opp de tre små skyddslingar de ha', och nog tycks maten smaka bra.

Snart ha' de ätit allt som fanns, det gick precis just som en dans. "Adjö, adjö", då säger Knut, "nu är er frukost också slut, och vi till skolan skynda må, adjö, adjö, nu ska' vi gå!"

Och Kajsa lill' hon smeker se'n till afsked lätt hvarenda en och säger: "Något riktigt godt ni få till middag, vänta blott. Från skolan skynda vi oss hit och ha' nog med en läckerbit."_

_Ella_.

Farmors berättelse.

Fru Walter var änka efter en högre officer, som hade stupat i kriget. Hon och hennes fyra barn samt hennes mans mor hade bildat ett hem tillsammans. Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord till de små. Hon förstod att kväfva det onda i roten, och hon utsådde månget godt frö i dessa unga själar, hvilket säkert längre fram i tiden skulle spira och bära frukt.

Fru Walter var själf en god och kärleksfull mor, men sorgen öfver hennes älskade makes död hade brutit hennes hälsa, så att hon icke med tillräcklig kraft kunde taga sig an barnens uppfostran. Det var därför en särskild Guds välsignelse för dessa, att deras farmor tog sitt hem hos dem. När den svaga modern gaf vika för deras nycker och såg igenom fingrarna med deras fel, så stod alltid den kära gamla med sitt hvita hår och sin vördnadsvärda gestalt vid hennes sida, stödjande och hjälpande. Hon sökte alltid leda barnen till det goda, ibland med en liten berättelse, ibland genom ett samtal, som hon sökte leda så att det skulle öppna deras öga för hvad som var rätt och behagligt inför Gud.

Barnens största glädje var att höra farmor berätta verkliga händelser ur hennes eget lif. Då sutto de vid hennes fötter, lyssnade till hennes röst och slukade hvarje ord.

En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur vågar du tala så till mig--du är ju bara en simpel tjänarinna".

På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol. "En berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!"

Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting att lära min egen lilla Elisabet." Och hon såg kärleksfullt in i den lillas ögon.

"Min mor dog, när jag blott var fyra år, och min stackars far, som älskade henne innerligt, sörjde djupt. För att döfva sorgen kastade han sig uti ett omfattande affärslif och genom att gagna sitt fädernesland och sina medmänniskor, sökte han lindring i sin stora smärta. Han tänkte icke på, att hans lilla flicka så väl behöfde honom nu, när hon ej hade någon mor. Min tant, som kom i huset för att styra detta och uppfostra mig, var en duktig hushållerska men en dålig uppfostrarinna. Hon sörjde troget för mina lekamliga behof, men hon tog ej vara på min själ. Jag blef häftig, nyckfull, själfvisk, ja, jag var ett riktigt styggt barn.

Då sände Gud mig en hjälp i den simplaste af våra tjänarinnor, en klen, hjälplös stackars varelse, som var ofärdig till sin kropp, men hvilkens själ var luttrad och ren som guld. Hon älskade Gud af hela sitt hjärta, och denna kärlek lyste ur hennes ögon mot alla Guds skapade varelser på jorden. Hon var hönsvakterska, ty hon kunde icke förrätta annat arbete för sin kroppsliga svaghets skull.

Gamla Anna blef min bästa vän, och henne har jag näst Gud att tacka för hvarje god frukt, som mitt lif har fört med sig. Hon sådde ut det goda fröet, och Gud, den allsmäktige, lät det slå rot.

Jag hade inga lekkamrater, och därför roade det mig att följa med henne och se på, när hon matade hönsen och ankorna--därmed började vår vänskap. Hon älskade sina djur och vårdade dem med en moders omsorg.

En morgon kom jag ut före henne i hönsgården. Det roade mig att reta hönsen, jaga kycklingarne ut på gården och stänga in hönan, som oroligt kacklande sprang fram och tillbaka och klagade sin nöd så högt, att gamla Anna kom springande så fort, som hennes stackars ben kunde bära henne.

"Hur kan du vara så elak mot djuren!" ropade hon. "Kom ihåg att Gud ser dig, han som har omsorg om alla sina skapade varelser!"

Jag blef alldeles tyst, ty jag hade mycket dunkla begrepp om Gud, och nu då Anna var ond, ville jag inte fråga henne. Jag gick hela dagen och tänkte därpå, och när kvällen kom styrde jag mina steg till hönsgården.

"Hör du Anna, hvar är Gud, efter han kan se oss här--är han inte där långt borta, uppe i himmelen?" frågade jag.

"Stackars barn, har du så liten kunskap om Gud?" sade Anna. "Kom hit då, så skall gamla Anna berätta för dig om honom så mycket hon vet."

Och hon berättade om Gud, vår fader, som har skapat oss alla, som föder och kläder oss och som älskade oss syndiga människor så högt, att han sände oss sin son Jesus Kristus för att frälsa oss från synden. Hon berättade så enkelt, men så lefvande, att orden trängde djupt in i min barnasjäl och jag började älska den gamla gudfruktiga tjänarinnan. Hon lärde mig också snart att älska Gud och att bedja till honom.

En kväll bad jag Anna följa mig upp på mitt rum, när jag skulle gå och lägga mig. Jag var rädd för att ligga ensam, och min tant ville lära mig öfvervinna min dumma fruktan, som hon kallade den. Jag klagade för Anna, att jag hade så stygga drömmar om natten och att jag var så rädd. Jag bad henne därför stanna hos mig, till dess jag somnade.

"Min kära flicka", sade hon, "jag skall lära dig bedja Herrens bön. När du kan den och beder den riktigt af hjärtat, så skall du aldrig mera behöfva vara rädd, ty då skall Gud vaka vid ditt läger och du kan sofva tryggt."

Och gamla Anna knäppte sina händer och bad Fader vår med en innerlighet, som trängde rakt in i mitt hjärta.

Från denna kväll har jag aldrig sedan under min långa lefnad somnat in utan att först hafva bedit "Fader vår", och den bönen har i sorg och glädje fört med sig välsignelse.

(Forts).

Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

Prenumeratione fortfar hela året

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

Bibelläsning

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 13-19 Mars 1905.

M. 13. Mark. 10: 32-34. _Jesus förutsäger sitt lidande._ T. 14. v. 32. _Lärjungarna förskräckas vid Jesu tal om lidandet._ O. 15. v. 33. _Hvad Jesus skulle lida af judarne._ T. 16. v. 34. _Hvad han skulle lida af hedningarne._ F. 17. Es. 53: 4. _Jesus led för oss._ L. 18. v. 5. _Han led för våra synder._ S. 19. v. 6. _Han led för att föra oss till Gud._

Söndagsskoltext för den 19 Mars.

Mark. 10: 32-34.

_Minnesvers_: 1 Petr. 3: 18 a. Ty äfven Kristus led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI

BARNAVÄNNEN

N:o 11 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 16 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Jesus förutsäger sitt lidande.

Det finns en källa till allt vårt lidande, och det är synden. När vi träffas än af det ena, än af det andra lidandet, så kunna vi säga, att vi förtjänt detta med våra synder. Ja, vi kunna säga, att vi alltid få mindre än vi förtjänt. Få vi däremot hälsa, mat och dryck, solskensdagar och glädje, då kunna vi säga att allt är nåd, vi hafva ej gjort oss förtjänta af allt detta.

Men om vi nu ej förtjänat något lekamligt godt, så hafva vi än mindre förtjänat att Kristus har blifvit vår frälsare. Det är öfverflödande nåd, större än allt annat.

Vi höra i vår text omtalas att Kristus skulle lida. Han hade dock aldrig gjort något ondt, således borde han aldrig lida, utan alltid njuta salighet i obegränsad grad. Men han ville lida för att frälsa oss. Han tog således på sig lidandet alldeles frivilligt. Han blef dömd till döden, fastän han gjort alla godt, han blef korsfästad, fastän han var den helige och rene Gudasonen. Ja, älskade, detta måste ske för att frälsa oss från våra synder. När han offras för oss, så gifver han försoning för alla våra missgärningar.

Vi äro syndare och han är syndares frälsare. Därför måste gissling, försmädelse och död blifva hans lott. Han älskar mig och dig af hela sitt hjärta; därför att han älskar så, går han i döden för oss.

Detta förkunnade Jesus en gång för sina lärjungar. De tänkte nog, det går aldrig så illa med Jesus, att allt detta vederfares honom. Men när de gingo med honom till Jerusalem, fingo de se att alla Jesu förutsägelser gingo i fullbordan. När Jesus talar om för oss denna sak i dag, så veta vi att alla Jesu förutsägelser blifvit fullbordade. Vi ha ingen anledning att tvifla därpå; men jag fruktar att vi så mycket mer tvifla därpå, att Jesus gjort allt detta _för oss_. Vi tycka med skäl, att vi äro till allt detta ovärdiga. Och likväl är det en stor synd att tvifla därpå. Ty i och med detsamma är det som vi ville säga att Jesus icke talar sanning, då han säger: _Så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås utan hafva evigt lif._ Det måste kännas som ett lidande för Jesus, om vi ej vilja tro på denna varma kärlek, som offrade sitt lif för våra synder. Älskade små, hören sålunda än en gång, att det är _för eder skull_ som Jesus gick till korsets död, för eder skull som han blef sargad och begabbad, på det att edra barnasjälar skulle varda lönen för hans lidande. Låtom oss innerligt tacka Herren Jesus och söka göra honom glädje genom att tro på hans namn och efterfölja föredömet af hans kärlek.

_Fr. E._

Farmors berättelse.

(Forts. fr. föreg n:r.)

Och Anna fortsatte sitt arbete med mig. Hon hjälpte mig att rätta mina stora fel, lärde mig att älska sanningen framför allt och hellre lida straff för mina förseelser än att förneka dem. Hon lärde mig till och med att göra dem godt, som hade gjort mig ondt.

Jag minns så väl en af våra andra tjänarinnor. Hon kunde ej täla mig utan skvallrade alltid på mig för tant, och därför afskydde jag också henne. Hon begick en gång en oärlig handling, och min far, som var en sträng men rättvis man, ville, att hon skulle straffas. Anna var mycket bedröfvad. Hon bad mig använda mitt inflytande hos min far och bedja honom förlåta flickan. Jag ville icke till en början utan förklarade, att jag unnade henne straffet riktigt godt, ty hon förtjänade verkligen straff.

"Men om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänat, huru skulle det då gå för oss, min kära flicka?" sade Anna så allvarsamt och sorgset, att jag kände mig mycket slagen.

"Ja, Anna har rätt", svarade jag, "och jag är nog inte bättre än hon."

Jag skyndade mig därpå in till min far och bad honom innerligt, att han ville förlåta flickan. Han gjorde det och berömde mig till på köpet, för att jag hade ett så varmt hjärta för andras sorg.

Men då gömde jag mitt hufvud vid hans bröst och berättade för honom om gamla Anna och om allt, som hon hade lärt mig.

Min far blef djupt rörd. "Herre, jag tackar dig, för att du har tagit dig af mitt barn, när jag själf öfvergaf det för att döfva min egen sorg och smärta!" utbrast han.

Från denna stund stannade min älskade far mera hemma. Han skötte sina gods och lefde blott för sitt enda barn och för att vårda det frö, som Anna, hans fattiga tjänarinna, hade lagt ner i barnahjärtat."--

Här tystnade farmor. Då slog lilla Elisabet sina armar omkring hennes hals och grät. "Kära, kära farmor, hur skall jag kunna bli snäll?" utbrast hon. "Jag var stygg emot Hanna i morse."

"Du skall älska Herren, din Gud, af allt ditt hjärta och din nästa såsom dig själf, mitt barn", sade farmor. "Och kom ihåg, att hvarenda människa är din nästa, den fattige såväl som den rike."

Elisabet smög sig ut i köket till Hanna och bad henne om förlåtelse, hvilken den vänliga flickan gärna gaf henne.

Då hon kom tillbaka in i förmaket, bådo barnen farmor berätta mer om gamla Anna.

"Det vill jag gärna göra, mina småttingar", sade hon. "Anna hade sitt hem på min fars gods, så länge hon lefde, och jag fick vara till stor tröst för henne under hennes sista dagar. När jag om aftnarna läste för henne i bibeln, sedan hennes ögon blifvit så svaga, att hon ej själf kunde läsa, då satt hon med hopknäppta händer och lyssnade, och när jag slutat, tackade hon mig med ett lyckligt leende.

En morgon väckte mig en af tjänarinnorna och bad mig komma ut till Anna, hon måtte visst vara sjuk. Jag skyndade till hennes rum, och där satt hon upprätt i sängen med ett förklaradt ansikte, liksom såge hon himmelens härlighet kringstråla henne. Jag lade min arm om hennes hals, hon såg på mig med en kärleksfull blick, hennes hufvud sjönk ned på mitt bröst--och hon var död."

Farmor tystnade, medan tårarna rullade utför hennes kinder. Det var tårar af tacksamhet mot den trogna, gamla tjänarinnans och vännens minne.

(Slut).

Genom morfars glasögon.

Ser han inte ut som en lärd liten professor den här gossen å teckningen?

Bengt heter han, och gärna lyssnar han till alla goda berättelser hans rare morfar talar om för honom. Morfar har varit med många år i världen och har därför sett mycket och hört talas om mycket samt varit med om mycket, som låter som de underbaraste sagor i lille Bengts öron.

Morfar har farit både med ångare och segelfartyg öfver det stora hafvet, hvars vågor ibland synas höga som hus, och då storm och våg hotat krossa fartyget och rycka människorna ned i djupet. Ibland, när morfar varit ute på hafvet, har det legat som en stor, glänsande spegel, och när solen sjönk i väster så såg det ut, som om hon sjunkit rätt ned i vågorna och därvid förvandlat världshafvet till glänsande solgull.

Morfar har ock stätt högt uppe bland fjällen, på dess höga toppar och skådat en värld i snö och is så långt blicken hunnit. När morfar talar härom, då tänker Bengt, att det skulle vara en värld för honom och hans backskidor. Ja, tusen saker har morfar sett och det blir lika många sagor, när han berättar därom.

Och Bengt tycker att morfar är en stor och vis man, som vet mycket och som kan tala om allt så vackert. När Bengt en kväll skulle bedja sin aftonbön, följde morfar med in till den lille. Och när bönen var slut, berättade morfar om Guds himmel och om änglarne och om frälsaren så skönt, att lille Bengt började längta efter att blifva såsom en Guds ängel.

Men ibland, när morfar är ute och hans glasögon ligga kvar därinne på hans skrifbord, då sätter Bengt dem på sin lilla näsa och tänker: "Jag vill bli stor och vis och snäll som morfar. Lånar jag hans glasögon, ser jag nog mycket bättre än med mina egna, och då lär jag mig snart berätta som han."

Ske dig som du tror, lille Bengt! Nägot ser du alltid genom morfars glasögon.

_J. B. G._

En ovanlig slädfärd.

På stora sträckor af jordens nordliga trakter lefver ett småväxt folk, som kallas eskimåer. De hafva en mörkbrun hy, små plirande ögon och ett svart, stripigt hår.

Deras lefnadssätt är mycket olikt vårt. De gå vanligen klädda i skinn från topp till tå, bo om vintern i jordkulor eller snöhus och om sommaren i tält af sälskinn.

Sälen är eskimåens allt i alla. Af honom får han kläder och tält, båtar att ro ut på säljakt i och slädar att färdas i under den långa vintern. Af sälens kött och späck lefver eskimåen och af dess fett gör han tran eller olja att lysa upp sin enkla bostad med.

Eskimåernas enda husdjur är hunden. Liksom lappen i vårt land färdas efter renen, så färdas eskimåen efter hunden. Men denne är icke så stark som renen, och därför måste eskimåen spänna flera hundar för sin släde, när han vill färdas från trakt till trakt. Huru en sådan slädfärd tar sig ut, visar oss vår teckning.

Äfven andra människor, som besöka Amerikas nordligaste trakter, måste däruppe färdas på samma sätt. Handlande, guldgräfvare, vetenskapsmän och missionärer få äfven de färdas i släde efter hundspann. Vanligen åtföljas de då af en förare, som dels visar vägen och dels håller hundarna i styr. Tömmar begagnas ej. Den resande sitter nedpackad i skinnfällar i den smala släden och bara åker. Föraren springer ofta i bredd med den främste hunden för den främsta släden, de öfriga följa sedan efter i en lång rad.

En dylik slädfärd, som för oss är synnerligen ovanlig, kan vara högst rolig och uppfriskande. Stundom möter man ju i dessa trakter en björn eller en flock vargar, och därför äro resenärerna städse väl beväpnade för att göra processen kort med dessa obehagliga bestar.

_J. B. G._

Två små dockmammor.

Med teckning.

_"Nej titta!" sa' Ester, "nog sitter den bra, Men så har jag ock haft besvär; Ty ensam jag allting åt dockan har sytt, Fast skorna jag fått utaf Per."

"Ja tänk!" sade Lilly "så märkvärdigt söt Hon är nu, din Anna-Sofi. Men snart har jag färdigt, och då skall du se Hon duger, min Gulle-Mari."

"Ja visst", sade Ester, "och då ska vi gå Till Humlegår'n med våra små; Ty, vet du, af allt hvad vi leka, jag tror, Är mamma och barn bäst ändå."

"Jam, jam", sade Kisse, "med dockor och barn Det är ju ett fasligt besvär. En kattunge växer i pälsen helt lätt Och dock mycket sötare är."_

_Anna H--m Preinitz._

De små missionärerna.

Ett ståtligt skepp med hvita, svällande segel gled en dag för många hundra år sedan uppför Röda hafvet. Solen brände hett på dess däck, där matroserna under ständig sysselsättning ilade fram och tillbaka.

Längst borta i aktern satt under det hvita suntältet en allvarlig man med ett ädelt utseende, insvept i en med dyrbart pälsverk fodrad kappa. Han tycktes vara fördjupad i betraktandet af en karta, som låg på ett bord framför honom.

Icke långt därifrån stodo två små gossar lutade öfver skeppets reling och blickade med lifligt intresse mot den aflägsna stranden, som redan kunde skönjas i fjärran.

Af gossarnes likhet med hvarandra kunde man sluta till att de voro bröder, men den äldste hade mörkt hår och bredare panna samt mera kraftig hållning.

Den lille, ett vackert, ljuslockigt barn, kunde knappt styra sin otålighet. "Land, land!" ropade han förtjust och hoppade omkring på en fot i sänder. "Åh, hvilket härligt land! Ser du Frumentius, den vackra viken därborta? Ack, om vi finge lägga till där!"

"Var tyst Edesius", förmanade den äldre. "Vi få inte störa onkel i hans viktiga arbete."

Den berömde filosofen, geografen och forskaren Metropius från Tyrus såg leende upp från sin Karta.