Part 2

Du, liten, bör därför i tro och förtröstan hvila vid din frälsare. Det skänker en oändlig trygghet i lifvets strider att hafva honom till sin vän, och det är villkoret för att du i kommande dagar skall varda lik honom.

_J. B. G._

Bilder ur onkel Erics tittskåp.

I. Lycklige Josef.

(Forts. fr. föreg: n:r.)

Då hände det sig, att han såg en hel hop människor gå in genom en port, hvarifrån ett starkt ljussken strömmade ut. Med mycken möda närmade han sig huset. Hvarje gång dörren öppnades, hörde han klara toner af en frisk sång strömma sig till mötes, och han blef naturligtvis alltmer intresserad.

Nu tystnade sången. Då smög han sig öfver gatan, gläntade på dörren och slank in. Ah, så ljust här var--och så varmt och skönt!--Det stod någon därborta vid det höga fönstret och talade tyst och dämpadt, alldeles som stackars mormor brukade göra, när hon bad till Gud. Men han hörde ej riktigt här nere vid dörren. Tänk, om han skulle försöka smyga sig fram och sätta sig i en bänk han som de andra?--Men tänk, om polisen, som brukade gräla på hans mor, kom och körde ut honom? Åhnej, där i skuggan af den höga kaminen--där kunde han sätta sig, där såg nog ingen honom.

Och lille Josef satte sig där och lyssnade. Han hörde, huru där talades om ting, som han blott förut genom mormor förnummit små glimtar af. Och det lilla törstande lammet drack ur lifvets rika källa, som Gud öppnat för oss i sitt ord. Men af allt hvad Josef hörde, fäste sig ingenting så mycket i hans sinne som ordet om Jesu fattigdom på jorden, på det att vi därigenom skulle blifva rika. Till sist uppmanade predikanten alla de närvarande att flitigt läsa sin bibel, så skulle de icke blott själfva blifva rika utan äfven kunna göra andra rika och lyckliga.

Efter den sammankomsten kände sig Josef så lycklig. Den store Guden i himmelen var ju äfven hans fader, och denne skulle han närmare få lära känna i bibeln.

"Ack, den som bara hade en bibel!" suckade han, när han smög sig ut igen från den varma, ljusa salen.

Nästa gång det predikades där, var Josef där igen, men nu kom han icke ensam, han hade en annan gosse med sig. Otto Berg hette den gossen. Hans mor ägde en hvitvaruhandel vid samma gata och brukade anlita Josefs mor till skurning om lördagarna. Otto var en snäll pojke, som gick i söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon stund för den ofärdige gossen.

Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund, som Gud gifvit hvar och en att förvalta. Äfven den allra minsta och ringaste i Guds-rike kunde göra något för Jesus, blott det fanns kärlek i hjärtat.

Längt in på natten låg Josef vaken efter den predikan. Han bad Jesus visa honom, hvilket pund han gifvit honom att få tjäna med. Han kände en innerlig kärlek till frälsaren och han önskade, att han på något sätt kunde visa, att han älskade honom. Men han var ju blott en liten ofärdig gosse, och hvad kunde väl en sådan göra.

"Gode Herre Jesus, visa mig något sätt", bad han.

Och frälsaren hörde hans bön enligt sitt löfte: "Hvad I bedjen fadern i mitt namn, det skall jag gifva eder".

Utom sin lifliga önskan att få veta på hvad sätt han skulle kunna tjäna frälsaren hade Josef ännu en bön, som han oaflåtligen bad att få uppfylld. Han önskade få en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef--ja, ingen tänkte på, att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla luntorna".

(Forts.)

Det är friskt i skogen.

Med teckning.

Det är friskt i skogen en nordisk vinterdag, när snön ligger djup på marken, knarrande under foten och gnistrande i solljuset. Ja, friskt och vackert är det att få vara därute och se gran och fur bära hela fång af hvit snö på sviktande, mörkgröna grenar och med kronorna böjda under snökristallernas glittrande tyngd.

Det är friskt och tyst i skogen en klar vintermorgon, medan ännu stjärnorna lysa från den grönblå rymden och synas så nära, som om de sutte i storfurornas topp. De se så vakna och menande ut, som om hvar och en af dem hade en stor, ljus saga att berätta.

Det är lif och stämning i skogen en sådan där vintermorgon, när solen går upp och färgar allt i rosenrödt. Hör, hur mesarna hvissla och hoppa, lätta och viga från träd till träd. Se, hur domherren lyser med det stora, röda bröstet vändt mot solen. Nu flyttar han sig till en ny kvist för att få mera sol. Men det sker så afmätt och tungt, att snön faller från grenarna i ett regn af tusen små silfverstjärnor. Och där längre bort höres spettarnas smattrande hugg, tjäderns och orrens bullrande flykt och ekorrens viga krafsande på släta furustammar.

Ja, hvad det är friskt och vackert och fullt af lif i skogen en sådan vinterdag! Har du varit med där och känt, huru blodet sjuder och svallar af glädje och kärlek till det vackra svenska fosterlandet? Har du känt, huru mod och kraft och arbetslust vakna oeh växa i hjärtat och spänna armens muskler att föra yxan, så att dess stål gnistrar i solljuset och sänker sig djupt till märgen på skogens jättar, tills de falla till marken med knastrande dån? Är du fjorton år och en svensk gosse af rätta slaget, då har du redan varit med och känt, huru friskt det är i skogen. Då har du ock varit med om att på sjungande slädföre vid bjällrors klang med ett par frustande, ångande hästar i tömmarna låta skogens träd åka fram mot hemmet för att där blifva friska stockar i rödmålad vägg eller värmande vinterbrasor på hemmets härd.

Ja, säg själf, du svenska gosse, är det inte friskt i skogen?

_J. B. G._

För våra allra minsta.

Goda vänner.

Att de här två, gossen och hunden, äro goda vänner, det kan då hvar och en se. Men huru de lärt sig att hålla af hvarann, se det är en annan fråga. Det skall jag nu tala om för våra allra minsta.

Jo, ser du den där lille gossen har ett hem, ett godt och älskligt hem, som hans far och mor beredt åt sig och sina barn. Där bor den lille, alldeles som du själf bor hos din far och mor, och där har han sett och känt huru de älska honom och hålla af honom och söka bereda honom en ostörd och ogrumlad lycka. Gossen har lärt sig att hålla af far och mor igen, och att vara ett lydigt och snällt barn. Han har också känt, huru godt det gör honom själf ända in i hjärtat, när mor eller far sluter honom i sin famn och talar ömma, vänliga ord till honom. Lillen har en så brinnande lust att vara vänlig och god mot alla, mot far och mor, mot tjänarinnan, mot grannbarnen och mot alla Guds skapade varelser, icke minst mot den förståndige och vänfaste hunden.

Förra sommaren trillade lillen i bäcken, som flyter nedanför hemmet. Ingen människa såg olyckan, men Karo kom som en hvirfvelvind, högg gossen i sjömansjackan och drog honom upp på det torra så kvickt, att han inte hann att ge hals, förrän han låg i gröngräset på bäck-vallen. Då skrek gossen af alla krafter, så att mor kom och tjänarinnan kom och fick se Putte våt och eländig men utom all fara.

Karo satt ett stycke ifrån och såg på huru mor tröstade och ledde in sin gosse. När far korn hem från sitt arbete och fick veta, hvad som skett, då klappade han Karo: "Du är då en präktig och förståndig hund. Tack skall du ha, för att du räddat vårt enda barn från att drunkna! Du är en hederspojke." Putte hörde på. Han tyckte som far och mor och så sprang han och slog armarna om Karos hals, såsom du ser å teckningen.

_J. B. G._

Feladt och heladt.

Berättelse af "Mormor".

"Du får inte kalla mig för _du_ längre", sade Greta Moll mycket bestämdt.

"Hvarför det?"

Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten knyck på nacken:

"Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."

"Jaså, adjö då--fröken."

Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.

"Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad på sin flicka.

Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster därinne.

"Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?" Det var _sorgen_, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.

Men nu höjde _vreden_ sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."

Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse börjar:

"Du får inte kalla mig för du längre."

Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe, hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt fogade sig i hans befallningar.

De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första gången på väg till skolan.

Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede kunde man såsom öfverskrift sätta ordet _glädje_, ty hon som mången gång känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda sig med dem alla.

Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.

Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig, men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.

Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.

Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.

När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som återstod, innan de kommo fram till skolhuset.

"Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.

Alla barnen funderade, men visste icke, hvad de skulle svara därpå. Till slut reste sig en liten flicka med ljusa lockar kring det rosiga ansiktet och sade blygt:

"Mamma och pappa kalla mig för Gullvifvan."

"Jaså, lilla Eva. Det var ett mycket vackert namn. Men jag menar någonting ännu högre. Jag ser i eder alla _evighetsblommor_, och jag önskar innerligt att ni alla må växa och blomstra i Guds solsken."

Hon sade detta med ett så kärleksfullt allvar, att barnen kände, hvilken betydelse låg däri, ehuru de ej fullt kunde fatta hennes mening.

När de sedan kommo ut under rasten, sade en af gossarne:

"Vet ni hvad?--Jag vill mycket hellre vara en fågel, för han kan flyga hvart han vill, än en blomma, som inte kan komma ur fläcken utan stå på samma ställe jämt."

(Forts.)

Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 13-19 Febr. 1905.

M. 13. Mark. 5: 22-24, 35-42. _Jairi dotter._ T. 14. v. 22-23. _Jairus beder till Jesus för sin dotter._ O. 15. v. 24. _Jesus följer för att hjälpa._ T. 16. v. 35-36. _Budskap om död; löfte om lif._ F. 17. v. 37-38. _Sorg och oro i Jairi hus._ L. 18. v. 39-40. _Jesus bjuder tystnad,_ S. 19. v. 41-42. _han uppväcker Jairi dotter._

_Söndagsskoltext för den 19 Februari._

Mark. 5: 22-24, 35-42.

_Minnesvers_: Ps. 50:15. Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 7 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 16 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Jairi dotter.

Mark. 5:23-24, 35-42.

Frälsaren hade nyss varit på östra stranden af Genesaret och utdrifvit onda andar från en stackars besatt man. Likväl var hans besök så ovälkommet för folket i Gadara, att de bådo honom gå bort från deras område. Detta vittnar mer än tillräckligt om att dessa människor ej behöfde Jesus och ej uppskattade välsignelsen af hans besök. Den ende, som han där fick hjälpa, var den besatte mannen.

Så for Herren åter öfver Genesaret och kom till Kapernaum. Knappt hade ryktet om hans ankomst försports, förr än mycket folk samlade sig och Jesus talade till dem. Under det han talar, kommer en man med hastiga steg fram till honom. Vi kunna af hans dräkt se, att det är en rik man, det är synagogföreståndaren Jairus. Synagogföreståndarne voro vanligen Jesu fiender, de föraktade profeten från Nasaret. Men så snart Jairus kommer fram, faller han ned för Jesu fötter. Han uttrycker därmed den största möjliga aktning, ty endast för konungen eller inför Gud brukade man falla ned för att tillbedja. Jairus tror, att Jesus är mer än en vanlig människa, därför faller han ned för hans fötter. Han har något på hjärtat, det kunna vi förstå, och under tårar framstammar han sin bön: "Min dotter ligger på sitt yttersta, kom och lägg händerna på henne, att hon må lefva."--När det kära barnet ligger på dödsbädden, då vill ett fadershjärta gärna skaffa hjälp. Gadaras folk hade bedt Jesus gå bort, Jairus ber honom komma. Det var nöden, som gjort Jesu närvaro önskvärd, det var nöden, som lärde Jairus bedja så som han gjorde.

Jesus följer med, men för folkets skull kan han blott gå långsamt. Så blir han uppehållen af en annan, som också söker hjälp. Vi kunna ana, huru Jairus fruktar, att Jesus skall komma för sent. Ja, där komma verkligen några från Jairi hus. De frambära sitt förkrossande budskap: "_Din dotter är död!_" Liksom ej detta vore nog, säga de till Jairus: "Hvarföre gör du numera Mästaren omak?" Men Jairus får också höra en annan röst, full af kärlek och tröst: "_Frukta icke, allenast tro!_"

I detta ögonblick, då dottern är död, och allt synes hopplöst, så manas Jairus att _tro_, ja att tro på honom, som en gång uppväckte änkans son. För de små är denna saliga tros-konst ej så främmande, men vi äldre ha lärt oss att tvifla. Ack, hvilken dyrbar sak är ej tron! Den tror, att Mästarens hand kan gifva lif åt den redan döda, den tror, att det lönar sig att bedja, huru mörkt det ser ut. Gud vare lof, Jairus lämnar icke sin trosståndpunkt, han förtröstar, fastän man tillropar honom: "Hvarför gör du ännu Mästaren omak?" Denna tro får sin härliga lön, ty ingen skall komma på skam, som förtröstar på Herren.

Måtte äfven vi manas att bedja, äfven om det är en vida ringare ting vi behöfva. Ty intet är så ringa, att du ej kan få tala om det för Jesus, och intet är så stort, att du ej kan få hoppas, att Herren skall höra din bön. Ja, Herre, föröka oss tron!

_Fr. E._

Bilder ur onkel Erics tittskåp.

1. Lycklige Josef.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

En dag kort före påsk kom hans lille vän Otto i rask fart springande uppför alla fyra trapporna. "Kan du tänka dig, Josef", ropade han, "att farbror Sven varit inne hos oss och bjudit mig ut till Sorunda öfver päsklofvet för att leka med kusinerna. Han gaf mig också en blank krona, som jag skulle få använda alldeles som jag ville."

"Tänk, så snällt af honom!" sade Josef lifligt. Sedan tillade han mera för sig själf: "Det är väl hans pund att göra människorna glada med sina penningar".

"Ja", sade Otto och nickade bekräftande. "Och nu ville jag ge dig den här kronan", fortfor han, "ty du din stackare får ju aldrig komma ut någonstans i det fria och leka som vi andra."

"Åhnej, Otto, inte skall du ge mej slanten, som du själf fått. Ser du, jag behöfver nog inte leka jag som ni andra."

"Du!--Jo, om någon behöfver komma ut, så är det väl du. Ack, om jag finge taga dig med mig! Det får jag inte förstås, men kronan skall du ha, ty--ty--ser du--" och den lille rödkindade Otto lade sin arm omkring den bleke Josefs hals och hviskade: "Ser du, det lofvade jag Jesus." Och Otto såg både blyg och lycklig ut.

"Tack", sade Josef enkelt. Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto, Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk--tänk du, om man kunde få en bibel för en krona?"

"Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp till Skansen och hem igen ett par gånger--skulle du inte vilja det?"

"Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du--jag har mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt.

Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng.

"Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"

"Ja, om du ville göra det, vore du allt förfärligt snäll", sade Josef, som nu riktigt strålade af glädje.

På det viset fick Josef sin bibel, hvilken skulle göra honom till den lycklige Josef, som grannarna sedan kallade honom.

Omkring en vecka efter det Josef fått sin bibel, sjuknade han och kunde icke mera gå till sin kära bönesal. Men efter någon tid blef han dock så stark, att han kunde börja studera sin bibel. Hvad den ofärdige gossen njöt af denna läsning, det kunna måhända ej många af eder, små vänner, förstå. Han kände också snart till innehållet af nya testamentets sköna berättelser bättre än många, som i åratal läst den heliga boken.

Det var under en sömnlös natt, som Gud hade uppenbarat för honom, hvaruti hans pund bestod: Han skulle sprida Guds ord bland människorna. Men huru skulle detta ske? Jo, äfven detta hade han fått klart för sig. Han hade en vacker handstil och kunde pränta. Detta kom honom nu väl till pass vid det arbete han tänkte utföra. Genom att för hvarje dag spara in något öre af de mjölkpenningar han fick af sin mor hvar morgon, kunde han skaffa sig litet postpapper jämte de allra näpnaste små kuvert. På papperet textade han så prydligt han kunde alla de bibelord, som gjort honom själf godt och på hvarje kuvert skref han dessa ord: "Tag och läs, hvar och en som går förbi".

Då Josef hade sin bädd alldeles bredvid fönstret, gick det så bra att strö ut de små brefven öfver den lifliga gatan. Detta var nu det sätt, på hvilket han kunde tjäna Gud, och han var glad i sin gärning. Då han fått i ordning en liten brefsamling, bad han: "Gode Gud, välsigna ditt eget ord!" Och så förde vinden lille Josefs små kärleksbudskap ut i världen liksom flingor af nyfallen snö.

O, mina kära små vänner, hvad göra _vi_ för Jesus och för människorna omkring oss? Tänk på den frågan och svara på den, då ni i kväll bedja eder aftonbön. Gud välsigne eder alla!

(Forts.)

En som gratulerar.

Med teckning.

Det var i midten af maj. På vägen utanför den höga trädgårdsmuren möttes två människor. Den ene var en rik man med glad och fryntlig uppsyn, den andre var en liten fattig pojke i träskor och trasiga kläder, men äfven den lille var vid godt mod och pep och hvisslade i kapp med bofinkarna däruppe i lönnträden.

Den rike, lycklige mannen var som sagdt vid det gladaste lynne, det äro icke alla rika. Han stack handen i fickan och tänkte ge den lille tiggargossen en så stor slant, att han därför kunnat köpa en hel kostym och därtill både skor och strumpor samt en hel skjorta och dito mössa. Men han hejdade sig, han ville pröfva honom först.

"Har du brådtom i dag, min lille vän?"

"Nej, jag har inte ett dugg att göra."

"Vill du då hjälpa mig, ty jag har en hel hop med arbete, och du kan säkert uträtta åtskilligt?"

"Ja, det kan jag nog."

"Nå, men vill du också?"

"Ja, visst vill jag."

"Kom då, så skall du strax få börja."

Gossen följde med in i trädgården, som för öfrigt var den rike mannens. De följdes åt fram till trädgårdsmästaren, som vördnadsfullt hälsade på sin husbonde.

"Här har jag en liten parfvel med mig, som både vill och kan uträtta åtskilligt, såsom han själf sagt mig, och då är det ju skada, att han inte har någon annan sysselsättning än att härma bofinkarna. Det kan han för öfrigt få göra också här inne, medan han plockar bort ogräs ur blomsterlanden och springer ärenden åt "mäster". Först skall ni nu laga i ordning en jättebukett och sända honom med den hem till min hustru, ty det är i dag hennes namnsdag."

"Jag har redan en bukett i ordning; det är ju i dag den 15: de. Får jag visa den?"

Buketten var utmärkt; den lades i en stor korg och på ett papper skref den rike: Fru Sophie. Så sändes gossen upp till den slottslika bostaden med sin börda och ägaren följde långsamt efter.

Fru Sophie stod på verandan och såg efter sin man, då den lille litet blygt men ändå redigt bar fram både blommorna och hälsningen å papperet. Den lille blef naturligtvis vänligt mottagen och fick både bullar och saft så mycket han förmådde.

"Ser du en sådan liten arbetskarl jag funnit till hjälp åt vår trädgårdsmästare?" Det var den rike, som nu återkom och riktade frågan till sin hustru.

"Men då får du väl ändå bestå honom nya kläder, tänker jag?"

"Just så har jag tänkt." Och så kom det sig, att lille fattige Petter blef en liten fin och flitig gosse, som arbetade så svetten lackade och hvisslade i kapp med bofinkar och löfsångare, så det ekade i trädgården. Men lille Petters mor tackade Gud hvar dag för att han låtit hennes gosse möta en rik man, som var barmhärtig.

_J. B. G._

En besynnerlig fisk.

Med teckning.

"Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser!" Så lydde skapareorden i tidens begynnelse, och allt eftersom århundradena rullat fram, har människan kommit till insikt om, att haf och sjöar verkligen vimla af lif. Ju längre forskaren lyckas tränga ned i de vida djupen med sin elektriska lykta och sin bottenskrapa, ju flera nya varelser upptäcker han alltjämt.