Part 1

Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

BARNAVÄNNEN

N:o 5 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 2 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Guds rike.

Mark. 4: 26-32.

När Jesus satt bland en skara lyssnande åhörare i Guds fria natur, höll han vanligen sina skönaste predikningar. Han kunde då fästa sina åhörares uppmärksamhet på fåglarna, som glada och bekymmerslösa flögo öfver deras hufvud eller på de vackra liljorna, som smyckade Galileens dalar. Han såg åkermannen kasta sin säd i åkern eller fiskaren lägga ut sitt nät i hafvet och fann härigenom en lämplig anledning att till dessa alldagliga företeelser knyta lärdomar om Guds rike.

I dag få äfven vi sätta oss vid hans fötter och höra honom tala. "_Så är Guds rike_", säger han, "_såsom när en man kastar säd i jorden_." Här är det bilden af såningsmannen, som han ställer framför oss. Han ser, huru denne tager en handfull säd efter den andra och strör ut alltsammans på sin åker. Såningsmannen vet, att Gud skall välsigna hans utsäde, därför kan han så bekymmerslöst strö ut det. Han får vänta en tid på skörden, men under denna tid går han till andra sysselsättningar och bekymrar sig icke alls om huru utsädet skall bära frukt. Det sörjer Gud för. Han sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält.

Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene skörden. Ni veta så väl hvilken säd de så, ni höra dem tala om Jesus, barnens vän, om frälsarens kärlek till syndare, om hans död och uppståndelse. Detta är deras utsäde. Gud själf har gifvit dem det, och de få icke använda något annat, ty de skola så god säd uti sin åker.

Men deras åkerjord ter sig något annorlunda än den som besås af landtmannen. Ofta nog liknar den ett fält fullt af ogräs. Där växer osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.

Såsom ett ädelt frö faller detta ord ned i barnahjärtat. Gud ser det med välbehag och vill så gärna, att det lilla fröet skall utveckla sig. Därför måste Guds nåds regn ofta falla ned i ditt hjärta, min unge vän. Gå därför flitigt till söndagsskolan och hör uppmärksamt på hvad där säges, ty då välsignar Gud det lilla frö, som blifvit sådt i ditt hjärta. Och du skall få se, att det en dag blir en härlig skörd. Då skall Guds ljufva frid, glädje och nåd lik gyllene ax betäcka ditt hjärtas åkerteg. Du skall då måhända en dag kunna instämma i de ord, som en gång yttrades af en rik och mäktig man: "All den välsignelse, som Gud gifvit mig här på jorden såväl som den, jag hoppas få i himmelen, den har jag att tacka söndagsskolan för".

_Fr. E._

Johannes.

(Forts. fr. föreg. n:r).

Fru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun, och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.

Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag, skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.

Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade han sett så vackra äpplen.

Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner ett af de vackraste äpplena.

Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:

"Nej, gosse, det där är ju synd."

Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd glasveranda, hvars dörr stod öppen.

Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:

"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".

Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren, stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka, hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.

Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att uppskatta andras.

"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.

"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte om det."

Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.

"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"

Johannes såg fortfarande mycket ond ut.

"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?" sade hon deltagande.

"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.

"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."

"Nej, jag har inte ondt någonstans."

Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och skaka ner äpplen och allting?"

"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"

"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill bedja ensam, så ska vi bedja båda två."

Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta. Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm längtan efter att försöka bli snäll.--

Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars sjuka lilla flickan.

Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för hvilken hennes svaga hand var stark nog.

Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke, att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"

Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med gossen.

Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i hans inre blef större och brände allt starkare.

Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och smärtor på riktigt nära håll.

Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första julnatten.

Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans, liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena, han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de timmar hon skulle vara borta.--

Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne. Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och flämtande bröst.

"Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.

Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och lärarinna, men han blygs att säga henne det.

"Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall bli----"

Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.

Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:

"Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och rik.--Försök att bedja!"

Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna och snyftar högt:

"Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"

Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.

Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--

Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor: förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.

Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen.

(Slut.)

Stackars frusna små!

_Du äger mor, du äger far, säg, har du tänkt på hvad du har? Du har ett hem, ett skyddadt bo, där du i storm kan finna ro, där det är ljust och varmt och godt, säg, har du tänkt på hvad du fått?_

_Det finns så många frusna små, som, utan hem i världen gå, som ej i älskad moders famn sig kunna söka fridfull hamn, så mången, mången lider nöd och gråter efter hem och bröd._

_Kanhända att invid din port det står en sådan.--Öppna fort! Sök dela med dig hvad du fått-- Gud gifvit dig så mycket godt,-- och vet, att hvad du gjort Hans små, det har du Honom gjort också._

_Och kanske se'n du höra får, när du en gång för Honom står: "Jag frusen var och sorgsen gick, och då hos dig ett hem Jag fick!" Så öppna hjärta, hem och famn, gör allt i Herrens Jesu namn!_

_Ella_.

En flickskola i Indien.

Med teckning.

Det är synnerligen intressant att ibland få göra små utflykter i världen för att se, huru andra människor hafva det och under hvilka förhållanden de växa upp och lefva fram sitt lif. Det är därför för mig ett sant nöje att i dag taga eder alla med mig på en liten tripp till södra Asien och under tiden berätta litet om barnen och skolorna i detta land.

Vår ena teckning förflyttar oss då med ens till det rika, varma Indien, landet med susande palmskogar invid Ganges-flodens stränder. Här möter oss en afbildning af en flickskola, men den är mycket olik våra svenska skolor. Luften är ljum, ja, nästan het. Därför har skolsalen inga väggar. Taket hvilar på stolpar och består af segelduk. Bord och stolar finnas ej. Man sitter på golfvet med benen i kors och knäet tjänar som pulpet. Allt är således af enklaste slag. Och likväl är denna skola en hufvudstads-skola i det stora, folkrika Kalkutta. Den staden finner du lätt på din karta vid en af Ganges' utloppsarmar.

Till denna enkla skola infinna sig dagligen tvåhundra femtio hindu-flickor mellan fem och elfva år för att under ledning af infödda lärarinnor lära sig läsa, skrifva och räkna. Religionsundervisning saknas icke heller, men de små få icke höra talas om himmelens Gud, ej heller om Jesus, världens frälsare och barnens store vän, utan de få lära sig tillbedja en indisk afgud, Sarasvati, som anses för skolans skyddshelgon. Sarasvati afbildas med en bok eller ett musikinstrument i handen. Till denne föra de små flickorna med sig såsom offergåfvor litet ris, en pisang-eller mango-frukt eller ock några välluktande blommor. En af de äldre flickorna uppstämmer en sång och de öfriga falla in och sjunga med. Så bedjas de vanliga bönerna, alltsammans är slut på en kvarts timme, hvarefter den lilla skaran med lif och lust börjar det egentliga skolarbetet.

Denna hindu-skola är upprättad och bekostad af en rik indisk dam, som mycket sörjer öfver, att millioner af de stackars hindu-barnen icke få någon undervisning alls utan växa upp i den djupaste okunninghet och därför heller aldrig kunna komma till någon lyftning vare sig i andligt eller lekamligt hänseende. Och hon har inrättat skolan så godt hon förstått från sin hedniska synpunkt.

Finnas då inga skolor i Indien? Jo, där finnas icke mindre än 150,000, med omkring fyra och en half millioner skolbarn. Men detta är såsom en droppe i hafvet. Ty barnen i skolåldern äro öfver fyratio millioner. Då kan du själf räkna ut, huru många millioner barn växa upp i det fullständigaste mörker. Och isynnerhet är det sämst ställdt för flickorna, ty utaf dem få blott fyra hundra tusen skolundervisning och aderton millioner flickor i skolåldern sakna all undervisning.

Efter denna lilla glänt på dörren till det tjocka mörkret i det sköna landet vid Ganges' stränder, där palmskogarna susa, kunde man med all rätt fråga landets herrar, de för kristlig missionsverksamhet nitälskande engelsmännen: Hvarför är mörkret så tjockt ännu i det gamla Indien?

_J. B. G._

Bilder ur enkel Erics tittskåp.

I. Lycklige Josef.

God dag, små vänner! Det var ett stort nöje för mig att få komma hit öfver till "grannas" och bli bekant med de små, som läsa Barnavännen.

Jag kan undra om jag får sätta mitt tittskåp hos eder, midt ibland alla edra leksaker? Tack, jag tror nog jag får det.

Då ska ni också få sitta på onkel Erics knä och kasta en blick i hans tittskåp. Jag undrar om ni ha lust--och tid?--Jo, flickorna kanske. Men gossarna ha väl så brådt att storma Port Arthur, den väldiga snöfästningen därute på gårdsplanen, att tiden knappt räcker till för något annat.

Jo, men jag tror verkligen, att både Carl-Axel och Einar, som jag känner sedan i somras, och äfven den lille tappre general Nogi--d. v. s. Jakob Ekvall--dragas häråt? Nå, välkomna, då! Ni kunna minsann behöfva värma edra blåfrusna "stridshandskar" en stund.

Ser ni, små vänner, medan onkel gått omkring i bygderna, har han uppfångat en och annan bild ur lifvet och gömt dem i sin kamera, och jag tror, att om den gode Guden låter sitt solljus falla öfver dem, så kunna dessa bilder blifva både till glädje och lärdom för oss. Välsigne han nu vår lilla stund framför tittskåpet!

Låtom oss då kasta en blick på den första bilden!

Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i hufvudstaden? Nåväl--ni ser då också, huru blek han är, den där lille gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe. Och dock kallar man honom "den lycklige Josef". Detta är också öfverskriften på vår berättelse i dag, och jag hoppas, att ni alla vilja höra berättas lille Josefs lefnadssaga.

Där uppe i gafvelrummet hade han tillbragt sin mesta tid. Han och hans mor jämte blinda mormor flyttade in dit från landet, emedan hans far genom dryckenskap förstört allt hvad de ägt och nu fått plats i staden som hamnarbetare. Han dog snart en drinkares död, och nu hade Josef blott sin mor och mormor kvar i lifvet.

Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr alldeles icke intresserad af sådana ting. Hon lefde i allehanda synder och förde ett mycket stormigt regemente öfver sin mor och sin lille ofärdige gosse.

Ja, "lycklige Josef" var en liten vanför gosse. Hans far hade en gång i rusigt tillstånd kastat gossen ur sängen och skadat hans rygg. Följden däraf var, att Josef stannat i växten och nu vid fjorton års ålder såg ut som om han varit åtta.

Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han talade och när han sjöng--och sjöng det gjorde han ofta.

Men ni undra säkert, att en sådan där liten fattig, sjuklig krympling kunde vara så lycklig, att han till och med af grannarna i huset kallades för "lycklige Josef". Vi skola då se, hvem och hvad det var, som gjort honom så lycklig.

För ett par år sedan, en kulen höst-kväll, när det var mycket kallt och mörkt däruppe i det lilla vindsrummet, hade han krupit ned för trapporna och ut på den trånga gatan för att åtminstone få litet ljus från gaslyktorna och så mycket luft som bestods därnere mellan de höga husraderna.

(Forts.)

Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 6-12 Febr. 1905.

M. 6. Mark. 4: 35-41. _Jesus stillar stormen._ T. 7. Mark. 4: 35-36. _Jesus sofver i skeppet._ O. 8. Mark. 4: 37. _Stormen uppstår._ T. 9. Mark. 4: 38. _Lärjungarne förskräckas och väcka frälsaren._ F. 10. Mark. 4: 39. _Jesus bjuder vinden tystna och vågen lägga sig till ro._ L. 11. Mark. 4: 40. _Jesus förvånar sig öfver lärjungarnes brist på tro._ S. 12. Mark. 4: 41. _Lärjungarne förvåna sig öfver Jesu makt._

_Söndagsskoltext för den 12 Februari._

Mark. 4: 35-41.

_Minnesvers_: Ps. 107: 28. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 6 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 9 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905

Jesus stillar stormen.

Mark. 4: 35-41.

Herren Jesus är en mäktig frälsare, och det skänker en underbar trygghet att tro på honom och att vara hans vän. Han visade sig äga en gudomlig makt, då han stillade stormen och betvang de blinda naturmakterna, då han botade de besatte och besegrade ondskans mörka makter, och då han väckte upp Jairi dotter och fördref själfva döden. Ja, mäktig var han i ord, mäktig var han i gärning, mäktig i sin kärlek. Därom vittnar ock berättelsen om, huru Jesus stillar stormen.

Från det myckna kärleksarbetet i Kapernaum måste Jesus ändock bort för att hvila. Hans lärjungar och vänner togo honom med till stranden af sjön Genesaret, där en stor segelbåt väntade honom och dem. Här redde nu vänliga händer en bädd åt honom i båtens stäf. Trött som Jesus var, somnade han snart och sof så godt och lugnt som ett barn i modersskötet.

På frälsaren och hans vänner i båten lura onda makter, som vilja förgöra dem. Det hade varit en varm dag. För en svalkande aftonbris glider båten ut på de lätt krusade vågorna, som i aftonsolens sken skifta som pärlemor och smaragd. Flera andra båtar följa efter. Det synes bli en angenäm färd i österlandets milda skymning och klart strålande stjärnljus. Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga, branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i sin moders sköte.

Lärjungarne äro icke ovana vid sjön. De flesta af dem hade varit fiskare just på denna nyckfulla sjö ända från barndomsåren. De hafva växt upp i fiskarbåten. Men likväl blifva de gripna af den djupaste förfäran vid denna våldsamma storm, hvars like de aldrig förr varit med om. De skynda därför fram till Jesus och ropa alla med en mun: "Mästare, sköter du icke därom, att vi förgås?"------Deras konst och makt att manövrera båten till land var nu slut. Det återstod ingenting annat än att förgås i böljorna, som tusen före och efter dem måst göra, såvida icke Jesus kunde hjälpa dem.

Lugnt som ett barn i modersskötet har Jesus sofvit i skeppet, lugnt vaknar han upp och majestätisk står han där i stäfven och bjuder stormen tystna och böljorna lägga sig till ro. Med ängslan målad i sina anleten sträcka lärjungarna händerna mot frälsaren. Lif eller död för dem hänger i detta ögonblick allenast vid honom. Och se--vinden tystnar på hans ord, vågorna somna och dö, som om där aldrig en storm gått fram öfver Genesaret, himmelns stjärnor spegla sig snart åter i det blanka vattnet.

Det är så tyst, så tyst omkring frälsaren. Knäppta händer och tysta böner stiga upp till Gud från folket. Slutligen bryter Jesus själf tystnaden och riktar till de sina de mildt förebrående orden: "Hvarför ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tro?" Frälsaren förvånar sig öfver lärjungarnes brist på manlig tro. Det ser nästan ut, som om han väntat, att de skulle ha utfört det under, som han nyss utfört.

Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom lydiga?"

Denna folkets fråga är af en sådan betydelse, att jämväl vi, som äro små, behöfva söka efter svaret. Herren Jesus har i alla tider varit en stor fråga för alla tänkande människor. Skriften vittnar öfver allt att han är Guds son, vår och allas frälsare. Hans egna gärningar, hans egna ord säga oss detsamma. Och alla, som i tron sökt frälsning och frid hos honom, de hafva erfarit, att han är Guds son och världens frälsare. Ty åt alla bedröfvade skänker han tröst.

Det att Jesus stillade stormen vittnar nog så tydligt om att han är Guds son. Men denna gärning visar ock hän till den makt, som Adam hade före syndafallet, då han ännu var jordens herre. Och den visar framåt denna gärning på den tid, då vi skola varda Jesus like i helighet och makt, och då hela jorden blifvit ett Guds rike och mänskligheten funnit sin Gud.