Part 4

Levi blef så öfvermåttan lycklig öfver Jesu kärlek och öfver att få vara frälsarens lärjunge, att han ville bringa samma lycka till sina forna kamrater vid tullen. Därför anordnade han ett stort gästabud, bjöd Jesus och hans lärjungar samt därjämte alla sina vänner och bekanta. I denna krets af publikaner och syndare sitter Jesus till bords. Jag tycker mig kunna höra alla de nådefulla ord, som Jesus under måltiden riktar till dessa människor för att lära dem förstå, att de äro människor, som Gud vill frälsa och föra in i sitt rike.

Och när fariséerna tycka illa om att han på detta nådefulla sätt umgås med publikaner och syndare samt visar sig vara deras vän, då uttalar frälsaren några dyrbara ord, som visa oss, att hans uppgift i världen var just den att höja, lyfta, förädla och för himmelen frälsa oss arma. Ingen är härefter för liten eller ringa, för bristfull eller för syndig att han icke får blifva en Jesu vän och efterföljare.

Barn, sluten eder i förtroende och tillit till Jesus nu under detta nya år! Öfvergif allt för att _helt_ följa Jesus!

_J. B. G._

En saga

Lämplig att läsa vid ett nyår--och hela året.

Af _Einar Gauffin_.

(Forts. fr. föreg. n:r).

"Tänk, om han skulle dö", sade kvinnorna på gatan, "hvem skulle sedan lära oss bli bättre människor?"

"Tänk, om han skulle dö", sade barnen, "hvem skulle sedan hålla af oss?"

Dagligen kommo kvinnor med mat till den sjuke och vårdade honom. Han hade tändt kärlek i så många hjärtan, nu lyste den tillbaka på honom själf. Men inte visste han, att det var hans verk. Männen stodo tysta utanför hans dörr för att få höra hur det var, och barnen sutto på hans tröskel med tårar i ögonen.

Men mannen låg därinne och tänkte på, huru alla människor voro goda och kärleksfulla. Han grät vid tanken på att det visades honom så mycken godhet. Men han grät också vid tanken på att det ej förunnats honom att komma med ett kärlekens budskap till de onda, olyckliga människorna, som han hört om i sin hemstad.

"Gud, sänd dem någon värdigare än mig", suckade han, "jag var nog inte värdig".

Snart blef det tydligt, att mannen skulle dö, och en morgon när solen gick upp tog hans själ morgonrodnadens vingar och flyttade. Det blef djup sorg i hela landet. Den käre, gode mannen! Han hade kommit med kärlek, och kärlek är en gnista som tänder. Kärleken segrar, den segrar öfver det onda och ser det icke. Han hade haft kärlek i hjärtat och kärlek i blicken, och därför såg han hvad som var godt.

Bed Gud om mer kärlek i hjärtat, så skall du få se mindre ondt men mera godt i världen, ty kärleken öfverskyler en myckenhet af brister.

Pullor, mina små!

_Pullor, mina små,_ _Gäss och tupp också_ _Kommen att gullkornet plocka!_ _Ack, en liten sparf,_ _Frusen liten slarf,_ _Trodde visst honom jag locka'._

_Nåja, så kom med!_ _Aldrig var min sed_ _Fattig man skymfligt att jaga._ _Jag såväl som du_ _Ur Guds händer ju_ _Dagligen allting får taga._

_Men jag är så nöjd._ _Fader vår i höjd_ _Ser, hvad som bäst jag behöfver._ _Rikligt han mig ger,_ _När jag honom ber,_ _Och det för dig nog blir öfver._

_Anna H----m._

Vägvisare.

Med två teckningar.

Maja-Lisa var bara en fattig änka, men hon var ändå glad och förnöjd och kunde hvarje dag tacka Gud af fullt hjärta för hans nåd och godhet.

Hon tyckte själf, att hon inte hade så litet att tacka för. Först och främst hade hon tre gossar, som voro friska, lydiga och arbetsamma. Visserligen var det inte alltid så lätt att få brödet att räcka till för deras friska matlust, men hon och hennes gossar hade ändå aldrig behöft gå hungriga till sängs en enda kväll. Och det tyckte hon var någonting stort, isynnerhet som hon och gossarna genom eget arbete förtjänte sitt uppehälle och aldrig behöft begära andras hjälp. Och tänk, hvad det brödet smakar, som man själf förtjänt med sträfsamt arbete.

Och så ägde mor Maja-Lisa en liten stuga, som var hennes egen, bara ett rum och kök visserligen, men den var rödmålad med hvita knutar och fönsterfoder. Den lyste så vackert och såg så hemtreflig ut, där den låg omgifven af gröna granar och hvitstammiga björkar samt fruktträd, som blommade vackert om våren och skänkte god frukt om hösten. Frukten räckte till jul och ändå längre och var ett välsignadt tillskott i det lilla hushållet. Sällan fattades äppelkaka eller lingonpäron till söndagsmiddagarna. För öfrigt fanns omkring stugan en liten trädgårdstäppa med potatisland, bärbuskar och blommor, allt så väl vårdadt och näpet, att det var en riktig fröjd att skåda det.

Men allt det där kräfde arbete och omtanke, isynnerhet höst och vår och för öfrigt under hela sommaren. Men härvid hade Maja-Lisa en väldig hjälp af gossarne. Hon behöfde bara säga och visa dem. När hon själf var borta i hjälp hos grannarna för att förtjäna en krona genom tvätt, skurning eller annat arbete, då var det gossarna som rensade, gräfde och krattade och höllo fint därhemma. Eller ock följdes de åt utefter landsvägen för att plocka ris och pinnar till bränsle åt mor. Sedan höggo de af pinnarna och riset i bestämda längder och trafvade upp det prydligt och ordentligt i vedskjulet. När vandringarna efter bränsle gingo långt bort utefter landsvägen, då togo de med sig vagnen, som Petter åkte i såsom liten gosse, och lassade den bräddfull och ändå mer. När hösten kom, hade mor Maja-Lisas gossar vedskjulet proppfullt med bränsle till vintern.

En julafton kom en välklädd gosse upp till mor Maja-Lisas stuga och frågade efter vägen till prästgården. De två äldsta gossarne följde honom till vägskälet, där vägvisaren, de tre pekande armarna, stod. Där syntes kyrktornet och prästgården så att Nils kunde visa den lille främlingen rätta vägen.

Men mor Maja-Lisa och hennes gossar de skulle kunna visa många på rätta vägen till lycka och förnöjsamhet.

_J. B. G._

Guds fåglar.

"Hvad skall du göra, Tora?" ropade lilla Karin och sprang efter den äldre systern, som försiktigt gick utför trädgårdsgången med en porslinsmugg i ena handen och en bleckform i den andra.

"Jo, ser du, mamma sade i morse, att vi skulle komma ihåg, att fåglarna behöfde vatten lika väl som mat, och att vi skulle sätta ut sådant åt dem. Därför gick jag ut i köket och bad Stina, att jag skulle få låna den här gamla formen, och nu skall jag fylla den med vatten, få se, om det kommer några fåglar."

Ja, det skulle bli roligt att se. Naturligtvis kommo väl några, det var klart. De små flickorna stodo på afstånd och väntade, och Karin klappade händerna af förtjusning, när de sågo fåglarna flyga rundt omkring platsen och slutligen försiktigt trippa omkring formen.

"Åh", ropade hon, "där är en trast. De tro kanske att vi satt ut en kaka åt dem, eftersom här står en puddingform."

"Så du pratar!" sade den äldre systern skrattande. "Var tyst nu, så att du inte skrämmer dem."

Men det skulle vara roligt veta, hvad fåglarna själfva tänkte, när de sågo formen.

"Se på bara, här kan man ju få sig ett bad", tycka vi oss höra trasten säga, medan han dristigt klifver midt upp i formen. "Jag har just längtat att få bada. Jag tycker om vatten utanpå kroppen såväl som inuti. Det här var riktigt skönt, jag skall sjunga mycket bättre sedan." Och han plaskar så att vattnet stänker vida omkring.

"Jag bryr mig inte om att bada", säger ärlan, som tagit sig en djup klunk. "Jag längtade att få dricka, och jag såg ingenstädes till något vatten. Maskar äro sällsynta den här årstiden, och brödsmulorna, som de kasta ut åt oss, rifva mig i halsen, ty de äro hvarken mjuka eller fuktiga."

"Ja, och ni se, att de nu också plockat alla bären af buskarna", pep en annan liten trast. "Det är bra ovänligt af dem, när de veta, att vi tycka så mycket om frukt och att vi behöfva den såväl i den här torkan."

En sparf stod på afstånd och såg på. Nu kom han också trippande, ty äfven han hade ett ord att säga:

Om ni höll er utanför köksdörrarna som jag brukar göra, så skulle ni finna, att det är somliga kokerskor, som äro nog vänliga att fukta brödsmulorna innan de kasta ut dem, och det gör dem mjuka och aptitliga. "Jag kommer just ifrån en sådan god frukost och jag behöfver intet vatten utan får säga adjö."

Jag vet inte, om Tora och Karin förstodo hvad fåglarna sade. Men jag tror det nästan, ty Tora gick genast in i köket och bad Stina vara snäll och fukta brödsmulorna, som hon kastade ut åt fåglarna. Karin skulle också hjälpa till att se efter om det fanns vatten i bleckformen för hvarje dag, "ty" hviskade hon tankfull, "det är Guds fåglar, och han tycker om att vi vårda oss om dem".

Johannes.

Han var enda barnet till en fattig dagsverkskarl, som hette Petter Fredman. Men Johannes var ingen snäll gosse. Ända från hans spädaste år framträdde hans onda anlag, och man kunde se på hans buttra och tvära ansikte, att han ej var ett snällt barn.

Men han hade lätt för att lära. Geografin och historien kunde han på sina fem fingrar, och äfven i räkning gick det bra. Under kristendomstimmarna kunde han lika bra som kamraterna upprepa det ena bibelspråket efter det andra och berätta de bibliska berättelserna från början till slut.

"Det är rätt, min gosse", sade den vänlige läraren. "Jag är glad att se, att du är flitig och lär dig dina läxor väl. Det skall du ha god nytta af i framtiden. Men glöm inte, Johannes, att ett barns skönaste prydnad är villig lydnad mot föräldrar och lärare. Hedra din fader och moder och dig skall väl gå och du skall länge lefva på jorden." Och den gamle läraren lade sin hand på gossens hufvud och såg kärleksfullt på honom.

Men Johannes svarade blott med ett trotsigt ögonkast, och suckande vände sig läraren ifrån honom.

Kamraterna undveko också gossen med det vresiga, surmulna sättet. Han led bittert däraf, men i stället för att söka felet hos sig själf, förbittrades han allt mer och mer och afundades dem, som hade det bättre än han.

Visst var det sant, att grannens Fredrik och nämdemans Vilhelm hade smör på sitt bröd i skolan, medan han ofta måste äta sitt bröd utan smör. De hade också präktiga stöflar med höga skaft, då han måste traska i ett par träskor. Men nog hade han kunnat vara glad och frimodig för det. Han led själf mest af sitt onda lynne, men han förmådde icke öfvervinna det. Han förstod icke han, att därtill fordras kraft ofvanifrån. Men då måste man knäppa sina händer och bedja: "Gode Gud, hjälp mig att bli snäll!" Och det ville inte Johannes göra.

Emellertid gingo åren, och Johannes var nu tolf år gammal. Han hade vuxit upp till en stor, stark och frisk gosse, och han hade kunnat vara sin mors glädje och framtidshopp, om han ej alltid varit så stygg och ovänlig. Hans far hade dött året förut i lunginflammation, och modern sträfvade nu från morgon till kväll för att kunna försörja sig och sin gosse.

En morgon, när Johannes stod i begrepp att gå i skolan, kom modern emot honom.

"Du kan inte få gå i skolan i dag, Johannes", sade hon ifrigt, "jag har redan varit hos magistern och bedt om lof för dig. Jag har fått bud ifrån den där frun, som kom flyttande hit till byn i förrgår, att hon vill ha mig till hjälp med att skura. Jag måste gå dit genast, och du vet, att det är mycket att sköta om här hemma i dag, som jag inte hunnit med, när jag inte visste någonting förut, och därför måste du nu vara snäll och stanna hemma i dag och sköta om kon och grisen."

Så fick han nu inte gå i skolan heller, och det var ändå det enda, som han tyckte var roligt. Knotande skötte han om de sysslor, som inte modern hunnit med, sedan gick han in och satte sig vid bordet med hufvudet lutadt mot handen. Allehanda mörka tankar rufvade inom honom. Det var i alla fall ett bra uselt lif han förde, tyckte han. Aldrig fick han annat att äta än strömming och potatis och hårdt bröd, aldrig en bit kött. Bara om söndagarna ett ägg och litet smör på brödet. Och ändå ville man, att han skulle vara glad och tacksam? Jo, det var just något att tacka för!

Det föll honom aldrig in att i den andra vågskålen lägga den stora förmånen att äga en god hälsa och en trofast mor, som alltid tänkte på hans bästa.

Han fortfor i stället att nära sina bittra tankar.--Var han då sämre än de andra kamraterna, som om söndagarna fingo kaffe med färskt bröd och andra läckerheter, som han aldrig såg en skymt af?--Åh, nej, han var lika god som de, och sina läxor kunde han bättre än många af dem. Men i dag, då han nu var ensam herre på täppan, skulle han sannerligen skaffa sig någonting godt att äta han också.

Han smög sig bort till moderns rödmålade byrå, hvars öfversta låda han drog upp. Där i ena hörnet stod en liten dosa, där han visste, att modern förvarade några mödosamt förvärfvade slantar. Han räknade dem, det var en krona och trettio öre. Dessa tog han och gick till handelsboden, där han köpte kakor och karameller för dem.

Handelsmannen hyste ingen misstanke, ty det hände ibland, att Johannes gick ärenden åt bondhustrurna i byn.

Nu kunde då Johannes ostörd njuta af sina läckerheter. När modern om kvällen kom hem, hade han redan gått till sängs. Han var sjuk, sade han. Och han hade verkligen feber och kväljningar. Modern kunde till en början icke begripa orsaken till detta plötsliga illamående, men just då föll en klar månstråle på de tomma påsarna bredvid sängen, och nu bröt en mörk aning in i hennes själ.

Först ville hon likväl icke tro det värsta. Hennes enda barn skulle vara en tjuf?

Omöjligt! Men den tomma dosan vittnade alltför tydligt om hans skuld, och alldeles förkrossad satte hon sig vid bordet, gömde ansiktet i händerna och grät.

Man skulle nu kunna tro, att Johannes' hårda hjärta veknat vid åsynen af moderns sorg. Nej. Hans öga förblef torrt och hans mun stum.

Dagarna gingo långsamt framåt. De blefvo allt kortare, till och med om solen lyste, hvilade ett skimmer af vemod öfver dem.

(Forts.)

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 30 Jan.-5 Febr. 1905.

M. 30. Mark. 4: 26-32. Liknelser om Guds rike. T. 31. v. 26-28. _Guds rikes fördolda utveckling_; O. 1. v. 29. _dess afslutning i världen_. T. 2. v. 30-31. _Guds rikes ringa början_; F. 3. v. 32. _dess hägnande storhet i sin utveckling_. L. 4. Matt. 13: 44-46. _Vi skola offra allt för att vinna Guds rike_. S. 5. Matt. 13: 47-50. _En kraftig maning till uppriktighet_.

_Söndagsskoltext för den 5 Februari._

Mark. 4: 26-32.

_Minnesvers_: Fil. 1: 6. Den, som i eder har begynt ett godt verk, skall fullborda det intill Jesu Kristi dag.

Barnavännens anmälan för 1905.

Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar.

Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;

Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och _Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn.

Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina original-klichéer.

Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.

Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;

Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_ från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.

Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt Sommarnunmmer.

Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex. För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.