Part 3

"Jo, jag tyckte, att mamma stod bredvid min säng, och hon var så ljus och skinande, som själfva julängeln måste vara. Och hon talade om för mig, att i himmelen fanns en julgran, som var så stor, så stor, och på den slocknade aldrig ljusen, och vi skulle allesammans få vara hos henne under julgranen."

"Det var en skön dröm, hjärtebarnet mitt."

"Ja, det var så skada, att jag vaknade. Lille Johannes väckte mig, för han skrek så högt. Just när jag höll på att vakna, tyckte jag, att jag så tydligt hörde mamma säga: 'I morgon skall jag skicka er en julgran åt den kära pappa'.--Tänk, tant--åt pappa."

Tant Karin lyssnade till den lillas ord. Hon satt en lång stund eftersinnande med barnet alltjämt tryckt mot sitt bröst.

Därpå fick hon så många bestyr. Jag hämtades fram ur det mörka rummet, och barnen fingo i dag icke komma in till tant, förr än det blef mörkt. Då kallade hon dem allesammans in till sig och talade länge med dem. Hon påminde dem om deras mor, som gått till himmelen i tron på sin frälsare, samt visade dem på Guds kärlek, som sände ende sonen hit ned till jorden.

Då började julklockorna ringa så högtidligt, och nu tände tant Karin alla mina ljus. Därpå lyfte man upp mig, och tyst, tyst på tå gick den lilla skaran med mig ned till faderns dörr. När alla barnen intagit sina platser, började de sjunga:

"Af himlens höjd oss kommet är Ett bud, som frid till jorden bär. Stor fröjd I skolen höra få, Det eder grant bör akta på."

(Forts.)

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 16-22 Jan. 1905.

M. 16. Mark. 2: 1-12. Jesus botar en lam. T. 17. v. 1-2. _Folket söker Jesus;_ O. 18. v. 3-4. _en lam söker honom._ T. 19. v. 5. _Den lame får syndernas förlåtelse._ F. 20. v. 6-7. _Skriftlärde tänka onda tankar._ L. 21. v. 8-9. _Jesus bestraffar dem härför;_ S. 22. v. 10-12. _han botar den lame._

_Söndagsskoltext för den 15 Jan._

Mark. 1: 21-34.

_Minnesvers_: Mark. 7: 37. Och de häpnade öfvermåttan, sägande: Allt har han väl beställt: han låter både de döfva höra och de stumma tala.

Barnavännens anmälan för 1905. Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,

Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;

Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och _Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn.

Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina original-klichéer.

Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.

Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;

Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_ från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.

Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt Sommarnunmmer.

Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex. För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.

UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 3 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 19 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Jesus botar en lam. Mark. 2: 1-12.

Trött efter en mödosam färd hade Jesus väl behöft någon tids stillhet och hvila. Men knappast hade han kommit hem, förrän hela huset fylldes af besökande, ja äfven den trånga gatan därutanför dörren fylldes snart af växande folkskaror. Jesus såg här ett tillfälle att gagna, och hans kärleksfulla hjärta glömde sitt eget behof för folkets. Människorna behöfde så väl höra evangelium, och ingen fanns utom Johannes döparen, som vid denna tid förkunnade evangelium om Guds rike. Jesus satte sig sålunda och talade för dem som redan kommit in och äfven för dem, som utanför dörren nåddes af hans ord. "Och Herrens kraft var där till att göra dem helbrägda", heter det hos evangelisten Lukas. Herren såg sig omkring på dessa fariséer och lagkloke, som ock kommit tillstädes, men ingen af dem ville låta sig hjälpas, fastän det fanns så mycket ondt i deras hjärtan.

Då höres ett buller; det är några däruppe på taket, som bryta upp takstenarna. Jesus ser det och vet deras afsikt. Han vet, att dessa fyra män icke vilja låta sig afskräckas att vid detta tillfälle komma till Jesus. Han vet, att de i deltagande kärlek tänka på en stackars man, som själf icke kan gå, han har reda på, att de ansträngt sig att komma genom folkhopen med sin tunga börda. Han vet, huru de med stor ansträngning lyckats bära den sjuke uppför trappan upp på taket, och han ser, huru de nu med tåg fira ned sängen, hvari den lame ligger, midt framför honom. Jesus visste allt detta, hvarom säkert hans åhörare voro i okunnighet, men han såg också något annat, han såg deras fasta tro på hans egen kärlek och makt, han såg i deras hjärtan den tysta bönen: "Käre Mästare, gör denne arme man helbrägda!"

Jesus gläder sig åt detta tillfälle att få hjälpa, men han vill låta hjälpen gå ännu längre än den sjukes vänner hade tänkt. Därför säger han till den lame: "Min son, dina synder äro dig förlåtna".

Förvåning visar sig på mer än ett ansikte vid dessa ord. De skriftlärde tänka: "Huru kan denne förlåta synder?" Jesus såg deras tankar och visste också bästa sättet att besvara dem. Men säkert såg Jesus också tacksamhet och glädje röra sig i den lame mannens hjärta, ty syndernas förlåtelse var just det, som han allra bäst behöfde.

Sedan visar Herren det förvånade folket, att likasom han med ett ord kan förlåta synder, så kan han också med ett ord göra den sjuke helbrägda. Underlig måste befallningen förekomma dem, då den riktades till en, som ej kunde gå: "_Stå upp!_" säger Jesus. Men den sjuke förstod, att jämte befallningen kom helbrägdagörelsens gåfva. Han förstod, att Herrens kraft var där för att göra honom helbrägda. Så står han strax upp och får kraft att bära sängen och sålunda gifva ett tydligt vittnesbörd om Jesu makt att ögonblickligen hjälpa från en svår sjukdom. Icke underligt, att "alla blefvo bestörta och prisade Gud, sägande: Sådant sågo vi aldrig!"

Månne Herren äfven hos oss kan finna en sådan tro, att han, såsom det är hans hjärtas lust, i denna stund kan få hjälpa, bota och förlåta äfven oss?

_Fr. E._

En saga.

Lämplig att läsa vid ett nyår--och hela året.

Af _Einar Gauffin_.

Det var en gång en man, som drefs af kärlek till människorna. Han hade själf fått kärlek från kärlekens källa och därför var hans hjärta varmt, och därför strålade hans ögon med en underbar glans. Alla barnen i staden höllo af honom, hur skulle de kunna annat, han såg så vänligt på dem. Pojkarne, som stodo i gathörnen och rökte cigaretter och använde fula ord, tystnade, när han gick förbi. De kände på sig, att man icke kunde svära, när en sådan man hörde det. Han såg ut som om han tänkte godt om alla, och därför ville de inte. Och kom han till en sjuk, lämnade han solsken efter sig, när han gick. Det var kärleken i hjärtat som gjorde det. Somliga förstodo det, andra förstodo det inte, själf visste han bara, att han älskade människorna.

En dag fick han höra, att på andra sidan den väldiga bergskedjan, vid hvars fot staden låg, bodde människor, som voro onda och lefde i elände. Han hörde det och tänkte i sitt hjärta: "Jag vill gå till det folket och påminna dem om att Gud är kärlek och att han bjuder och säger oss: älsken hvarandra. De hafva nog glömt det och äro säkert olyckliga, ty den är olycklig som glömmer att älska."

Men när hans vänner hörde det, afrådde de honom. De där människorna voro allt för onda och skulle inte lyssna till några ord om kärlek. De voro alltför uppfyllda af hat, ja, de kunde kanske rent af taga hans lif. Hvem kunde veta? Och vandringen öfver bergen, den var svår, han skulle inte orka klättra öfver dessa svindlande afgrunder och stå emot viddernas oväder. Nej, nej, det gick icke an. Det var att fresta Gud att utsätta sig för sådana faror.

Och mannen hörde tyst på vännernas råd---och dagen efter gick han. Ja, nog var vandringen svår. Vägen var skroflig och brant. Han fick klättra på smala kanter, där bergväggen stupade lodrätt under honom. Han fick hålla sig fast med händerna i skrefvor, så att de blödde, medan stenarne lossnade under hans fötter. Men fram skulle han, kärleken i hjärtat dref honom, och den som drifves af kärlek, frågar ej efter bråddjup och smala vägar.

Småningom blef vägen bättre, men det blef kallare och kallare. Vinden slet i hans rock och piskade snö i hans ansikte, men mannen bara svepte rocken tätare omkring sig och tryckte hatten säkrare på hufvudet. Och han frös icke, ty hjärtat var varmt--af kärlek.

Snart hade han nått toppen och nu började han nedstigandet. Men nu voro icke svårigheterna mindre. Hundrade gånger hade blott foten behöft slinta och vandraren hade störtat ned i djupet. Men foten slant icke--ty den gick kärlekens ärenden.

Efter ännu någon vandring kom han ned i landet på andra sidan. Där fanns många små städer och byar, människorna arbetade och släpade i fabriker utan sol och luft för ringa lön, och husen sågo fattiga ut. Ja, här skulle det där folket bo--så hade man sagt honom.

Han började nu lefva bland folket här alldeles som han gjorde i sin hemstad, och han tyckte att människorna voro lika här som där. Det gick honom på samma sätt. Barnen blefvo glada, när de sågo den vänlige mannen på långt håll. Männens eder tystnade, och kvinnor, som kommo ut på gatan för att gräla med hvarandra och förtala hvarandra, tystnade också, blott mannens ansikte visade sig--alltid med dessa goda, kärleksfulla ögon, som sade att han trodde dem alla om så godt. Man kunde inte,--det var som en renare luft kring mannen, en luft som man inte hade mod att förpesta med stygga och kärlekslösa ord. En förunderlig man, sade somliga. En god man, sade andra. Han håller af oss, sade barnen--de förstodo honom bäst.

Men dagarna gingo och mannen började tro att han kommit vilse. Han mötte aldrig någon af dessa människor, som skulle vara så onda, alla sågo så vänligt på honom alldeles som hemma. Kom han in i ett hus, var han alltid välkommen och blef väl undfägnad, och allra minst ville någon taga hans lif. Han predikade aldrig, han talade med dem om Guds kärlek och lefde med dem och blef god vän med alla och kände, att där fanns så många varma människohjärtan, som kommo honom till mötes, men aldrig några hårda och hatfulla. Ja, han hade säkert gått vilse.

Men när dagarna blefvo år, började mannen fundera på att draga vidare för att finna de onda människorna, här funnos de icke. Men det var mycket som han icke visste. Han visste icke han, att det hade blifvit mindre slagsmål på torget sedan han kom, att männen börjat arbeta bättre och att det blifvit säkrare att färdas på gatorna om nätterna. Icke visste han heller, att kvinnorna grälade mindre och förtalade hvarandra mindre. Nej, det var så mycket som mannen icke visste. Det var så mycket som han icke kunde se, därför att det flydde för honom.

Innan mannen hann sätta sin plan i verket, blef han sjuk. "Jag får hvila några dagar", tänkte han, "det går öfver." Men det gick icke öfver, det blef värre. När det nu spordes rundt omkring i husen, att den gode mannen var sjuk, blefvo människorna bedröfvade.

"Tänk om han skulle dö", sade de sjuka, "hvem skulle sedan komma och se kärleksfullt på oss? Det har varit så lätt att vara sjuk sedan han kom."

(Forts.)

Lek och arbete.

Med två teckningar.

Där ser du fyra små flickor, som gå i lek på ängen i grönska och sommarsol. Det har du själf varit med om mången gång och haft så hjärtans roligt, att du efteråt länge, länge kommit ihåg det. När höstregn och vinterstorm jagat dig och lekkamraterna inom hemmets varma hägn, tänkte du ännu med glädje på lekarna i sommarvärmen. Ja, _så_ kunna goda barn leka i lifvets vårdagar, att minnet däraf följer dem som en strimma sol genom lifvet, ända tills de blifva gamla och grå, och att de då med blida känslor och ljusa tankar minnas sina lekkamrater från barndomen. Och när de träffas som vuxna människor, se de hvarann ännu som stora barn och kunna rakt inte förstå, att det var så rysligt längesedan de lekte och drömde såsom små.

Men någonting så minnesvärdt och högtidligt blir barndomslekarna endast för dem, som därjämte lära sig arbeta duktigt och på fullt allvar under sin uppväxttid. För den, som bara leker bort den tiden eller blott arbetar litet på lek ibland, mista barndomslekarna sin helgd och lekkamraterna sitt stora värde. När lifvet tages på allvar, blir leken högtidsstunder. Lättja och dådlöshet är alla lasters moder, har en vis man sagt, och fattigdom och nöd följa den late och okunnige i hälarna som rofdjuren sitt byte. Du svenska gosse, du svenska flicka, vill du blifva en god och bra människa, lär dig då tidigt ett ordnadt arbete.

Flickorna på vår andra teckning kunna helt visst leka äfven de. Men de kunna också arbeta. Deras föräldrar ha lärt dem arbeta. Så bör det vara.

Frosten har blekt och härjat löfträdens kronor. Höststormen har skakat ned de brokiga bladen och strött dem i gula drifvor öfver trädgårdens gräsmattor. Men där få de visst icke ligga öfver vintern. När vårsolen börjar skina och snö och is smälter, då vill gräset växa och spira. Därför måste löfvet bort på hösten. Det är detta arbete våra små töser fått på sin lott. De veta, att det är ett nyttigt arbete, de förstå, att deras uppgift har sin betydelse för gårdens och hemmets trefnad, för deras egen och föräldrarnas glädje. De se redan, huru vacker gräsmattan skall stå där nästa vår, så innerligen grön och med snödroppar, gullvifvor, sippor och violer, som dofta och pryda och glädja. Medvetandet om att deras arbete haft sin betydelse för att framkalla all denna fägring, sporrar dem till nya ansträngningar, hjälper dem att älska arbetet och att blifva glada, goda och nyttiga människor.

_J. B. G._

En lektion.

Med teckning.

_Nu tror jag", sa' Kalle, "I kommen i rad_ _Och tänken visst genast få spisa._ _Men se, jag har något att lära er jag,_ _Som jag med exempel skall visa._

_Här sen I en växt, som är saftig och grön._ _Och spetsen nu riktigt ert öra;_ _Ty konsten är icke så lätt, som i tron,_ _Den heter: att se, men ej röra._

_Ja, gick det ej just, som jag trodde förut!_ _I nafsen åstad med det samma._ _Men öfning ger färdighet, kära små barn,_ _Ty det har jag lärt utaf mamma._

_Men retas, det får man ej heller, förstås,_ _Fast något det kostar att lära._ _Vi spara väl litet till nästa lektion._ _För mycket man skall el begära._

_Anna H--m._

Din käpp och staf de trösta mig.

I en kolgrufva arbetade en femtonårig gosse jämte sin far. Denne var en gudfruktig man, som höll Guds ord kärt och alltid läste det med de sina. Han brukade alltid bära med sig sitt nya testamente i fickan, då han arbetade i grufvan, och gossen gjorde på samma sätt. Han hade flitigt gått i söndagsskolan och höll Guds ord kärt äfven han, och så ofta far och son hade någon stund ledig, läste de vid lyktans sken i sin bibel.

En dag arbetade de som vanligt i hvarandras närhet. Fadern hade just gått några steg för att hämta sina verktyg, när han plötsligt hörde ett förskräckligt brak bakom sig. Berget hade störtat in och för alltid skilt far och son från hvarandra. Förskräckt sprang han tillbaka och ropade sin sons namn--han kunde ej tro annat, än att gossen blifvit krossad af stenarna. Slutligen tyckte han sig likväl höra ett svagt ljud tränga fram ur stenmassorna.

"Lefver du, min gosse?" ropade han.

"Ja, far, men mina ben äro visst krossade."

"Hur är det med lampan, brinner hon?"

"Ja, hon brinner ännu svagt, och jag har just läst de orden: 'Om jag än vandrade i en mörk dal, fruktar jag likväl intet ondt, ty du. Herre, är när mig, din käpp och staf de trösta mig.'--Hälsa mor och syskonen!"

Dessa voro de sista ord man hörde från den unge gossen. Snart blef det tyst i berget--han hade dött af brist på luft. Men hans själ hade hittat vägen hem genom den mörka dalen--Guds ord lyste klart, det var den käpp och staf som tröstade honom.

Hvad julgranarna berättade.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Det klingade så vackert, som om det varit änglaröster, och jag är säker, att ängeln sjöng med.--Men huru tant Karins hjärta klappade!--Innanför dörren var det alldeles tyst, och barnen sjöngo redan tredje versen:

"All jordens tröst han blifva skall Och ljus och hjälp för världen all. Han är den rätte frälserman, Säll den på honom trösta kan!"

Äfven lillen, som satt på tants arm stämde in med så godt han kunde.--Då gick dörren upp och fadern kom ut.

Tant Karin såg ingenting annat än de stora, klara tårarne i hans ögon; de glänste som diamanter i julljusens sken. Sedan såg hon honom böja sig ned och sträcka ut sina armar emot de små, hvilka alla skyndade sig i fadersfamnen. Tårarna strömmade utför hennes fårade kinder, och med sammanknäppta händer upprepade hon orden, som de nyss sjungit:

"All jordens tröst han blifva skall Och ljus och hjälp för världen all."

"Mamma har skickat dig julgranen, lilla kära pappa", hviskade Elsa under tiden i faderns öra, medan Johannes, som nu satt på faderns arm, högljudt förkunnade: "Pappa, vet du, att mamma har en julgran i himmelen, och den är mycket, mycket vackrare än den här."

Granen hade slutat sin berättelse. Genom de andra trädens grenar gick en sakta susning:

"Frid på jorden!"

"Ja, så är det", sade en yfvig, grönskande julgran. "Jag stod i ett vackert rum bredvid en vagga. Föräldrarne sutto bredvid och sågo än på mig, än på deras lilla julgåfva, som låg i vaggan, ett litet rödkindadt barn. De voro tysta, ty deras lille älskling sof, men ängeln, som satt gömd i mina grenar, sjöng en ljuflig julsång för deras hjärtan. Och snart hördes i rummet utanför dörren några barnaröster sjunga:

"När juldagsmorgon glimmar Jag vill till stallet gå, Där Gud i nattens timmar Re'n hvilar uppå strå."

Då steg modern upp för att gå ut till de fattiga barnen, hvilka hon inbjudit att fira julafton hos dem. Och ängeln talade om för mig, att förra året stod här på samma ställe en annan julgran; men i stället för en vagga stod här då en liten kista. Och föräldrarna gräto bittert och ville icke låta trösta sig, förrän ängeln sjöng för deras hjärtan sången om det dyra Jesusbarnet. Då blefvo de åter stilla och villiga att återlämna sitt barn i den himmelske faderns händer. Och emedan de gjorde det, voro de nu så lyckliga både öfver den stora julgåfvan i deras hjärtan och öfver den lille i vaggan."

Sålunda fortsatte granarna att berätta hela natten.

Och månen lyssnade. (Slut).

Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 23-29 Jan. 1905.

M. 23. Mark. 2: 13-17. Publikaners och syndares vän. T. 24. Mark. 2: 13. Jesus lär vid hafvet. O. 25. Mark. 2: 14. Levi kallas. T. 26. Mark. 2: 15. Jesus i Levi hus. F. 27. Mark. 2: 16. Fariséernas knorr.

L. 28. Mark. 2: 17. Jesus syndares vän och frälsare.

S. 29. Luk. 18: 9-14. De ödmjuka vederfares nåd.

Söndagsskoltext för den 29 Jan.

Mark. 2: 13-17.

_Minnesvers_: Matt. 5: 3. Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till.

Barnavännens anmälan för 1905. Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,

Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;

Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och _Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn.

Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina original-klichéer.

Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.

Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;

Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_ från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.

Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt Sommarnunmmer.

Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex. För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

BARNAVÄNNEN

N:o 4 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 26 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.

Publikaners och syndares vän.

Mark. 2: 13-17.

Du har sett, huru markens blommor vända sina kalkar och kronor mot vårsolen. Blommorna dragas till solen, ja, vi skulle med full sanning kunna säga, att blommorna älska solen, därför att hon skänker dem ljus och värme och på samma gång fägring och doft, lif och grönska.

Jesus är ock en sol, rättfärdighetens sol med salighet under sina strålvingar. Från honom utströmmade en kärlekens värme, ett kärlekens ljus, som drog människorna med oemotståndlig makt till honom. Därför kommo alla till honom för att höra hans frälsande ord och för att blifva hulpna från alla sina sjukdomar och lidanden till såväl kropp som själ.

Men där funnos äfven sådana i Jesu omgifning, som visserligen längtade att få komma honom nära och blifva hans lärjungar, men de höllos tillbaka genom känslan af synd och ovärdighet. De längtade efter renhet, ljus och kärlek, men de vågade ändå icke att komma fram till frälsaren. En sådan var ock tullnären Levi. Men då möter Jesus hans längtande själ med en uppmaning att stå upp och följa honom.

Ty när Jesus en dag går förbi Kapernaums tullbom eller tullport, riktar han sina steg ända fram till Levi, ser kärleksfullt på honom och säger: "följ mig!" Aldrig hade Levi hört ett ljufligare ord, och han är genast redo att lämna sin syssla vid tullverket för att följa Jesus och blifva hans lärjunge, hans apostel.

Jesus är än i dag densamme. Samma kärleksfulla sinne, samma varma hjärta, samma lust att frälsa äger han än i dag. Och han kommer jämväl nu till hvarje barn, visserligen osynlig, men icke dess mindre lika verkligt genom sitt ord och sin ande och säger till alla, som längta efter renhet, ljus och frälsning: "följ mig!" Du får genast böja dig ned inför honom och säga honom allt och bedja honom om allt. Han är syndares vän, han är din vän. Han förlåter allt, så att du varder hvitare än snö. Glad och frigjord får du, likt Levi, följa honom och förblifva hans. Du är icke sämre än Levi och Levi var ej sämre än du. Jesu kärlek jämnar ut allt. De som följa honom äro alla lika högt aktade i hans ögon.