# Barnavännen, 1905-01 Illustrerad Veckotidning för de Små ## Part 2 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/barnavannen-1905-01-illustrerad-veckotidning-for-de-sma-27416/index.md Och så vände Tulla och Notti åter till sitt hem i vinterskymningen. Tulla var nästan trött af skidfärden i backarna. Men på skidorna hade hon lärt sig att stå säkert ända från hon var bara tre år. Och nu gick det af sig själft mot fars och mors lilla stuga. _J. B. G._ Från barnens missionärer i Kina och Kongo är jag i tillfälle att kunna hälsa Barnavännens läsare. Missionär och fru Börrisson i Kongo ha sändt en uppmuntrande kvartalsredogörelse från stationen Kinkenge. Från fröken Hilma Börjeson har kommit ett långt bref från Kina till Barnavännens farbror med många jul och nyårshälsningar till Sveriges söndagsskolbarn samt med löfte om ett särskildt bref till barnen på nyåret. Hon är barnens missionär i Kina jämte herr och fru Freden. De voro alla friska men önskade, att ni skulle komma ihåg dem, när ni knäppa edra händer och gå till Gud i bön. Glömmen inte heller hednabarnen i våra skolor därute i Kongo och Kina! Det behöfves mycket ljus ännu öfver hednavärlden och i dess mörker, det behöfves ock mycket ljus i vårt eget mörker, i vår egen nöd här hemma i Sverige, på det synd och villa må vika ifrån oss och rättfärdighet och frid fylla allas hjärtan. _Barnavännens Farbror._ Hvad julgranarna berättade. Med teckning. Högt uppe på skogssluttningen blåste vinden frisk och kall och decembersolen lyste vänligt på de unga granarna samt fröjdade sig åt deras friska grönska. De voro solens älsklingsbarn, dessa granar, där de höjde sina smärta spiror mot höjden, liksom om de velat tacka henne för den lifskraft hon skänkt dem. Men icke alla de små granarna, som vind och solsken hälsat i går, funnos i dag kvar på sluttningen. Solen lät därför blicken sökande spana omkring, och slutligen fann hon de saknade, ett helt sällskap, som stodo där resfärdiga. De sågo likväl icke alls ledsna och bedröfvade ut, nej, de voro lika gröna och friska som sina syskon, hvilka ännu hade sina rötter i den frusna marken. Ja, det fanns hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade. Och den gyllene solstrålen frågade: "Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?" "Bedröfvade?--Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola få skåda människornas julfröjd." Och genom ungskogen, som stod kvar på sluttningen, flög en sakta susning. Den upprepade aningsfullt: "Julfröjd". Men huru visste granarna i skogen någonting om julfröjd? Hade väl julens ängel, han, som sväfvar fram öfver städer och byar, hade han hälsat på i skogen och hviskat om julens budskap äfven till den? Snart kommo stora kälkar, dragna af hästar, hitupp. På dem skulle granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem. Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig skådat.---- Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting. Men en dag stodo de alla i en lång rad på en plats, som var omgifven af höga hus. Var det här de skulle få se människornas julfröjd? Julgranarna hade likväl ingen tid till utbyte af tankar, ty den ena försvann utåt en gata, en annan åt en annan gata, och ingendera visste, hvart den andra tog vägen. "Farväl, farväl!" ropade de till hvarandra, "vi skola försöka träffas igen och berätta hvad vi genomlefvat!" * * * Det var dagen före trettondagen. I en stor skolsal bars in den ena julgranen efter den andra. Där kommo stadsbud med stora, präktiga granar, där muntra skolgossar med små, blygsamma granar, hvilka tills i går burit sötsaker och ljus och stjärnor på sina grenar. Snart förvandlades skolsalen till en grönskade skog. I morgon skulle här blifva fäst för söndagsskolbarnen, och många vänner till de unga hade sändt hit de julgranar, som deras egna småttingar hade plundrat. Lärarinnan, en vänlig medelålders kvinna, gick liksom en god julfé omkring i salen för att ordna allt, som i morgon skulle pryda de vackra granarna. I sin ifver märkte hon icke, att det prasslade och susade så underligt i granarna rundt omkring henne. De utbytte på sitt sätt mången glad hälsning och månget ord, som tydde på igenkännande. Ty många af de träd, som stått där borta på skogssluttningen bland den vackra ungskogen, möttes åter härinne, sedan den egentliga julhögtiden var förbi. Och lärarinnan stängde dörren, på hvilken det oupphörligt ringt under dagen, och gick in i sitt rum, där hon snart slumrade in i sin stora länstol. Hon var trött efter dagens mödor. Men därute sken månen så klart öfver skolhuset och in genom fönsterna. Han lyssnade på julgranarnas berättelser. Ja, hvad hade de icke att berätta, både stora och små, de senare kanske mest. Det var ett susande och ett prasslande, så att man måste komma öfverens om att berätta en i sänder. "Jag stod i en präktig sal och bar många ljus och många härligheter", började den första. "Fru kommerserådinnan höll på hela dagen med att smycka mig och gjorde sig därmed mycken möda. När ändtligen kvällen kom och alla mina ljus brunno, så ringde hon. Då flögo dubbeldörrarna upp, och kommerserådet med sina söner, döttrar och gäster kommo in. Äfven tjänstfolket var med, men den fattige gossen, som bar mig från torget, var icke med. Han var glömd, men det gjorde mig ondt om honom." "Det var skada", sade en liten vänlig gran bredvid honom, "men hvad sjöngo de om?" "De sjöngo inte alls. De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och sade gång på gång: 'O, så vackert!'--'Utmärkt!'--Ja, just dessa ord använde de, jag minns dem mycket väl." Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer att berätta om julaftonens glädje och prakt. "Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?" "Han var inte där. Han var väl på något annat ställe." "Ja, hos oss var han länge. Ack, så härligt det var hos oss!" utropade den lilla grannen. "När jag bars in i huset, var det så mörkt, att jag ingenting kunde se. Men morgonen därpå stod jag i ett litet trefligt rum, och en rar gammal fru stod framför mig och smekte mina barr med sin skrynkliga hand. Då knackade det på dörren. "Hvem är där?" frågade den gamla. "Det är Karl och Rudolf och Maja. Och Ida kommer strax efter", ropades i kör därute. "Släpp oss in, mormor!" "Nej, nej, Jesusbarnet är hos mig." Högtidlig tystnad därute. "Mormor, får mamma komma in då?" frågade en ljuf barnröst. "Ja visst, mamma får komma." Snart kom hon också; hon var en liflig, munter kvinna. Äfven fadern kom, och jag beskådades och beundrades. "Får jag klä' julgranen åt er i år också?" frågade mormor. Hon hade ett så ödmjukt sinne. "Om du får, lilla mor?--Hör på, Marie, när du har brådt med julstöket och jag är sysselsatt i affären, är det inte då en ljuflig tanke, att mormor och Jesusbarnet tillsammans reda till julfröjden åt oss här uppe?" "Jo, visst, hur skulle jag annars bära mig åt?" sade den unga kvinnan och gaf mormor en hjärtlig kyss. Och sedan höllo mormor och jag hvarandra sällskap hela dagen i den tysta, trefliga vindskammaren. Hon prydde mig så vackert med sina goda, gamla händer, som redan darrade en smula, och vi fröjdade oss öfver hvarje rödt äpple och öfver hvarje förgylld nöt samt öfver alla de vackra ljusen och konfekten. Hon fann alltid den bästa platsen för hvarje sak. Äfven en vacker transparang ställde hon i ordning--den föreställde Josef och Maria samt de tillbedjande herdarne. Slutligen fäste hon en stor, gyllene stjärna i min topp och många små stjärnor med bibelspråk på i mina grenar. Därvid upprepade hon tyst för sig själf hvarje språk: "Se, jag bådar eder stor glädje."--"Så älskade Gud världen."--"I dag är eder född frälsaren." Hon tycktes hafva dessa ord mycket kära. Stjärnorna sågo så nya och glänsande ut, som vore de nyss nedfallna från himmelen, och mormor hviskade med ett gladt leende: "Så förvånade barnen skola blifva!" Och sedan, den underbara heliga aftonen, när jag bars ned och ställdes på det med en hvit duk öfvertäckta bordet och alla mina ljus brunno!-- (Forts.) Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text? Veckan 8-15 Januari 1905. M. 9. Mark. 1: 21-34. En sabbatsdag i Jesu lif. T. 10. v. 21-28. _I Kapernaums synagoga._ O. 11. v. 21-22. _Han lärer med väldighet._ T. 12. v. 23-28. _Han hjälper en besatt._ F. 13. v. 29-31. _Jesus i Simons hus._ L. 14. v. 32-34. _På aftonen utanför Simons hus._ S. 15. v. 35-38. _Betsaidas invånare älska Jesus och vilja behålla honom._ Söndagsskoltext för den 8 Januari. Mark. 1: 14-20. _Minnesvers_: Joh. 15: 16a. I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva. Barnavännens anmälan for 1905. Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar, Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner; Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och _Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn. Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina original-klichéer. Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper. Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid; Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_ från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då. Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt Sommarnunmmer. Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex. För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre. Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala. UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI. BARNAVÄNEN N:o 2 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 12 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905. En sabbatsdag i Jesu lif. Mark. 1: 21-34. Med teckning. Om du i din bibel eller i din textbok läser igenom de här angifna verserna ur Markus första kapitel, så får du en rätt liflig föreställning om, huru Jesu lif tedde sig under hans verksamhets tid på jorden. För att riktigt förstå frälsaren själf och för att riktigt lära känna honom, är det så nödvändigt för oss att gifva akt på hans lif. Vi skola då ej kunna undgå att lära oss älska honom och vi skola då lättare kunna förstå hans ord. Vi följa honom då först in i Kapernaums synagoga, där han talar till folket så att hans ord går rakt in i deras hjärtan. Genom hans tal faller ljus, himmelskt ljus öfver deras lif. Aldrig förr hade dessa människor sett, huru små och syndiga de själfva voro. Men aldrig förr hade de heller sett Gud så oändligt stor och barmhärtig. Ja, Jesus talade, så att de började afsky och hata det syndiga och orätta i deras lif och började längta efter att kunna gå på Guds vägar och att kunna göra Guds vilja. Äfven de små barnen, som voro i synagogan, tyckte om Jesus och lyssnade uppmärksamt till hans underbara ord. Där i synagogan fanns äfven en stackars man, som behärskades af en ond ande. Denne man ville Jesus frälsa från den onde andens inflytande och därför bjöd han denne ande att gå ut från mannen. Och han måste lyda. I stället fick nu mannen frid och ro till sin själ samt kunde lyssna till Guds ord och få sitt hjärta uppfylldt af rena och heliga tankar. Det är än i dag samma kraft kvar i Jesu ord. Den som under längtan och bön läser detta ord eller lyssnar därtill, han får sin själ fylld af rena och heliga tankar. Däraf kan du förstå, af hvilken betydelse det är, att du går i söndagsskolan och gör det på det rätta sättet i det rätta sinnet. Så följa vi med Jesus och lärjungarne till Simons hus. Men äfven här råder nöd. Simons svärmoder ligger i feber. Jesus förbarmar sig äfven öfver henne. Han tar hennes hand och reser henne upp och se--med ens är hon fullt frisk, så att icke ens mattighet eller svaghet finnes kvar efter sjukdomen. Vi kunna lätt förstå, huru glad och lycklig Simons svärmoder skulle känna sig. Och hvad hon skulle älska och beundra frälsaren! Sin tacksamhet visar hon genast genom att duka middagsbordet för frälsaren och lärjungarna. Lätt och vig skyndar hon att betjäna de kära gästerna. Så böra nu äfven vi med lust och glädje tjäna vår frälsare. Gör det lilla du kan såsom ett litet barn, och när du blir äldre, får du större uppgifter att fylla. Ryktet om frälsarens barmhärtighet och makt vid botandet af Simons svärmoder går som en löpeld omkring från hus till hus i den lilla staden Betsaida. "Har du hört, har du hört, hvad Jesus af Nasaret utfört för ett storverk med Simons svärmoder?" Så låter det öfver allt och från allas läppar och snart har hela staden hört det. De små barnen ila genast åstad för att se den gode och barmhärtige frälsaren. De nalkas försiktigt. Ja, där sitter han under skuggan af vinrankorna utanför Petri husdörr. Jesus ser så blid och god ut, så att de små inte kunna låta bli att gå ända fram till honom och snart äro de uppe i hans sköte, så att han får lägga sina händer på deras hufvuden och skänka dem Guds välsignelse. Men när solen gått ned, komma jämväl de äldre. Sjuka och friska komma. Hela staden kommer till Jesus utanför Petri husdörr. Och alla sjuka och elända hjälper frälsaren och till alla talar han goda och frälsande ord. Aldrig kunde de glömma denna härliga kväll i Betsaida, och barnen tröttnade aldrig att tala om, huru kärleksfullt och vänligt han tog emot dem. Så böra nu alla barnen söka att lära känna och älska Jesus. Ty han är ännu densamme, och barnen behöfva alla hans kärlek och frälsande nåd. _J. B. G._ Lek och allvar. Med teckning. Gossar och flickor äro inte så litet nyfikna, när det gäller att lyssna till berättelserna om kriget mellan ryssar och japaner. Modet och hjältemodet väcker städse beundran, inte minst hos de små i denna världen. Och så vill man själf vara eller blifva en hjälte åtminstone i snöbollskriget eller då man "leker krig". Till och med flickorna känna sig manade att taga plats i ledet till strid för en rättvis sak. Nu var det Rudolfs födelsedag. Syskon och kusiner och små grannar hade blifvit bjudna på hallonsaft och fint dopp. När gossarna bugat sig vackert och flickorna nigit ännu vackrare för Rudolfs mamma och tackat henne för den goda välfägnaden, så skulle man naturligtvis leka och så lekte man krig. Därom hade man för resten kommit öfverens på förhand. Ty både gossar och flickor hade sablar och kaskar med sig. Lille Einar hade till och med lånat en pickelhufva af sin far, som var polisman. Gunnar var adjutant, ty han kom ju till häst och Rudolf var general. Det var ju ett ståtligt regemente, såsom nu hvar och en kan se på teckningen. Men när leken var slutad, då berättade Rudolfs far för alla barnen om huru det går till, när det är krig på allvar--huru människor då dödas i tusental och huru andra tusenden ligga sönderslitna af granatstycken, utan en arm, utan ett ben och på alla möjliga sätt söndertrasade, vältrande sig i pölar af blod under oerhörda smärtor. Då må ni tro, att det kom tårar i flickornas ögon och gossarne sutto med vidöppen mun och hörde på. Men så frågade Rudolf, när far slutat sin berättelse: "Men, far, vi ska' väl öfva oss att försvara vårt land?" "Ja, min gosse, ännu så länge, men när de kristna folken blifva kristna på allvar och icke bara till namnet, då få vi smida om våra kanoner till plogbillar och våra svärd till trädgårdssaxar. Då skall intet krig, intet örlig mer finnas på jorden." "Få se, om den tiden kommer, tills vi bli stora", sade lilla Anna, hon med det stora träsvärdet. _J. B. G._ Djupt inne i skogen. Med teckning. Djupt inne i skogen, där timmerhuggarens yxa aldrig höres och dit människan sällan har sin väg, där växa träden under hundratals år, tills nordanvinden en dag bryter och fäller dem. Här inne i skogen grönskar mossan i ro öfver stenarna, blommorna knoppas, dofta och dö utan att någon njuter af deras fägring, fåglarna sjunga så vackert och ingen stör dem. Haren tassar lätt och vig mellan tufvorna och solen speglar sig i de små daggdropparna. Det är nästan som om här dröjt kvar en fläkt af Edens frid. Eller är det profetians ande, som susar här djupt inne i skogen och sjunger och väntar, tills det en gång varder frid på jorden? Här inne i skogen se vilddjuren inte ens vilda ut. Björnungarna leka ju som glada barn pläga leka. De klättra och hoppa på den brutna trädstammen och förstå inte ens, att en fara kan hota dem. Här finnes ej häller någon fara, äfven om deras mor är litet bekymrad öfver deras oförvägenhet. Hon har glömt den gamla, huru i naturens skola muskelkraft och vighet hålla jämna steg med ungdomsmodet och farorna. Och vore gamla björnen borta, så skulle en hel svärm af små människobarn kunna leka med björnungarna, och ingen skulle ha något att frukta af dem. De ha ännu aldrig spisat annat än hvad skogen bjudit dem. Blåbär och odon till frukost, rötter, stjälkar, gräs och hjorton till middag samt lingon och kråkbär till kväll. De äro därför godmodiga, glada och gemytliga. Det är bara deras mor, som visar tänderna och ser stygg och misstänkt ut. Hon har sett det, som är styggt, och själf blifvit stygg. Så går det ofta, att de stora blifva stygga och farliga. Och dem kan man träffa på äfven djupt inne i skogen, där blommorna dofta och fåglarna sjunga i ro, och där mossan växer mjuk öfver stenarna. _J. B. G._ Hvad julgranarna berättade. (Forts. fr. föreg. n:r). Då fattade föräldrarne och barnen hvarandras händer och gingo rundt omkring mig och sjöngo: "Hell dig julafton, härliga, klara! Du tänder ljus uti hjärta och tjäll! Lofsången ljuder från änglarnas skara, Genom århundraden hörd i kväll: _'Ära vare Gud i höjden, frid på jordene, Människorna en god vilje. Ära vare Gud!_] Hell dig julafton, härliga, klara! Du tänder ljus uti hjärta och tjäll!" Sången klingade obeskrifligt skönt, ty julängeln sjöng med. Han satt där mina grenar voro tätast och fröjdade sig innerligt.--Ja, jag kunde ännu berätta mycket om denna glada familj, där den innerligaste kärlek rådde mellan alla familjemedlemmarna, ty vi ha ju delat julfröjden med hvarandra ända tills i går. Och då voro alla så bedröfvade att nödgas skiljas vid mig. Mormor satt vid kakelugnen och hade i sitt knä alla de härligheter, som nyss hängt i mina grenar, samt delade ut alltsammans åt den lilla skaran. Sedan sjöngo de åter en julsång tillsammans." "_Det_ var julglädje!" sade alla granarna och nickade belåtet åt hvarandra. Den som härnäst skulle berätta, skakade sorgset sitt hufvud. "Jag kunde väl ock förtälja om många ljus och vackra gåfvor", sade han, "men jag har icke fått lyssna till någon julsång. Icke heller var ängeln där. Jag såg honom en gång titta in genom fönstret, men han höjde genast vingen och sväfvade därifrån. Mina ljus hade icke hunnit släckas, förrän det var strid mellan syskonen, och de uttalade så många hårda, stygga ord, som visste de alls ingenting om den Guds kärlek, som i denna heliga natt uppenbarades för dem och för hela världen.--Nej, jag har icke fått se någon julglädje." Det uppstod en kort, sorgsen tystnad. Skulle de andra också hafva samma sorgliga saga att förtälja? "Men jag har varit vittne till julglädje, och likväl har intet ljus hängt i mina grenar", sade en annan gran. "Inga ljus och ändå julglädje?" "Ja, jag stod i ett vackert förmak, och far och mor gingo sakta omkring mig och bredde ut gåfvor för sina älsklingar. Dörren till angränsande rum stod öppen, och jag kunde se de små. De sutto tätt invid hvarandras sida; en stor, vacker gosse med bruna lockar öfver den hvita pannan och en liten fint byggd flicka med ett älskligt utseende. Deras stora ögon voro vända åt det håll där jag stod, men de sågo mig icke; de voro båda blinda." Därute sjönk dagen allt mer och den heliga julaftonen bredde sin skymning öfver jorden. Föräldrarna stodo vid fönstret, och jag såg tårar i deras ögon, när de betraktade de julljus, som brunno i våningen midt emot. Då hördes i fjärran kyrkklockornas högtidliga klang. De blinda barnen lyssnade ifrigt, deras öron uppfångade ljudet långt före föräldrarnas. "Hör, nu ringer det till jul, nu få vi sjunga julsånger!" utropade gossen, och med silfverklara röster började de sjunga: "Si, natten flyr för dagens fröjd, Och änglars röst från himlens höjd Det bud till fromma herdar bär, Att född den gode herden är." Far och mor gingo in till barnen och togo dem med sig in i högtidsrummet, där de tillsammans sjöngo den sköna julsången till slut. Dessa båda blinda barn hade en mycket glad julafton. Karl var så lycklig, när han höll den nya, präktiga fiolen i sin hand, och hans stråke lockade ur den de skönaste melodier. Och Mimmis ansikte strålade, när hon satt framför den stora bibeln med upphöjda bokstäfver och med sina späda fingrar läste berättelsen om Jesu födelse. "Ack, låt mig nu själf få läsa om den blindfödde, mamma lilla", bad hon. Det var hennes käraste berättelse. Och hon läste med sin ljufva barnaröst högt berättelsen om huru Jesus botade den blindfödde. Föräldrarna lyssnade andaktsfullt. De gräto nu ej mer utan tackade Gud, då de tänkte på, att det himmelska julljuset, Jesus Kristus, lyste i deras barns hjärtan klarare och ljufligare än i månget annat ungt hjärta."---- "Äfven jag bars in i ett hus, där sorgen gästade", började en annan gran. Man bar mig mycket tyst och försiktigt, ty herrn i huset skulle ej få se mig. Tant Karin hade köpt mig och gömde mig ängsligt i ett mörkt rum bredvid hennes. De små barnen hade ingen annan än henne att hålla sig till. Deras vackra, glada mor hade bäddats ned i den mörka grafven, och fadern satt hela dagen stum och dyster i sitt arbetsrum. Den gamla tanten var således allt i allo för barnen, hennes varma hjärta och hennes anspråkslösa rum var deras bästa tillflyktsort. Men det gjorde henne dock ondt i hjärtat, när hon tänkte på, att hon skulle ersätta dem både fader och moder. Hon hade talat med professorn om tillredelserna för julen. "Gif barnen hvad du vill, kära tant", sade han, "men ingen julgran och intet julstök vill jag veta af. Och bed mig inte att komma med--jag kan inte uthärda det. Det är hjärtlöst att begära det." Och han fördjupade sig åter i sina böcker. Men tant Karin gick ut ifrån honom med en djup suck. Hon undrade i sitt stilla sinne, huru han kunde bättre fördraga sina böcker än sina barn. Hon stannade ett ögonblick framför den slutna dörren, innanför hvilken den kära döda hade bott, och hon frågade sig själf, hvad _hon_ skulle sagt om detta. Men från den andra världen kom hvarken röst eller svar. Andra morgonen, när barnen sutto vid frukostbordet och halfhögt talade om julen, kom tant Karins älskling, en liten flicka med djupblå ögon, och klättrade upp i hennes knä samt slog sina armar omkring hennes hals. "Tant Karin", sade hon, "jag har drömt någonting så vackert." "Hvad har du då drömt, liten Elsa?"