Part 9

Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer du i din ungdoms friskaste glans?»

»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.

»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård, som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.

Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt. Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå kvällshimlen.

Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på källartaket.

Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.

Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade varandra.

'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.

Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så många syner och röster att fröjda mig åt?

Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var också över den något gammaldags och urmodigt.

Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte heller något djur var i rörelse.

Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.

Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte skulle vilja se något mer.

Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där alldeles som förut, och den var vacker och präktig att se på. Den lyste mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda grindstolpen.

Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles ovanför grindstolpen och såg ner på den.

Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den.

Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på Sigrun.

Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid, men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut.

Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte. Då jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och envist ner på samma plats.

Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut.

'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig, och då man är ung, så glömmer man.'

'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa far.

Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna.

Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting svårt.

Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos släktingarna.

Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge. Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän han blev biskop.

I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade ett eget hem, så att de kunde gifta sig framemot hösten.

Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört, att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa.

Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa.

Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.

Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet. Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad.

Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag?

Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna:

'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?'

Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet.

Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd var han, välvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och välformat huvud. Jag kunde inte se något fel på honom, om det inte skulle vara det, att han var närsynt och gick med glasögon.

När de kom in, såg de stolta och lyckliga ut. Och jag var också så nöjd med Sigruns fästman och så lycklig över att de hade kommit till mig. Han såg ut, som om han skulle kunna ta vård om sin hustru i alla väder och vindar. Så länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig, skulle hon aldrig kunna bli olycklig eller misströstande.

Fästmannen hälsade så vänligt på far och på mor. Men när han kom fram till mig, så plirade han lite med de närsynta ögonen och tog an en skämtsam min. -- 'Jaså,' sa han, 'detta är den stora sierskan i Stenbroträsk. Henne är jag rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom människor, och tänk om hon inte blev belåten med mig!'

Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog på munnen.

Och det var, som om jag skulle vara så lustig och bara till att göra narr av.

Jag blev först alldeles röd av allt det blod, som strömmade upp i mitt ansikte. Och sedan kände jag, att jag blev stel och hårdnade till. Och jag kunde inte begripa, att någon människa kunde få tala så öppet om detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha förrått för sin fästman sådant, som hade sagts henne i djupaste förtroende?»

Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall, såsom när hon hade talat om sitt ensamma, hårda liv. Det var en skarp smärta, som återuppstod inom henne.

Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt leende.

»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara just sådan,» sade han. »Hon hade gett sig till honom med hela sin själ, med alla sina tankar och med allt, som hon hade genomlevat.»

»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men det var svårt för mig. Mor försökte svara i mitt ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att jag ingenting kunde säga.

'Hon har allt en så oförståndig mor, den här flickan,' sa mor. 'Men Gud har hört mina böner. Han har gett mig en dotter, som ser och förstår mer än andra.'

Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla på knä och tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp blick genom glasögonen och prästen började tala med tjock och tung och viktig röst, liksom skulle han ha stått på en predikstol.

'Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är kristna,' sa han, 'så att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. För den människa, som försöker tränga in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin egen väg och inte den, som är banad genom Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna gudar, och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.'

På det sättet predikade han en lång stund. Och nu fanns det ingen mer i stugan, som tordes säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag hade hört, och som jag hade sett? Det var som bortblåst i samma stund, som den mannen kom in till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och föräldrarna.

Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och såg upp till fästmannen med hela ansiktet strålande av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig hon var över att fästmannen gjorde sig besvär att föra mig in på en rätt väg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till mitt bästa, som han talade, och jag hade inte något annat att göra än att vända om från mina onda vägar och försöka bli som alla andra.

Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville hellre vara död än sitta där och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.»

Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet.

»Det var väl vackert, att hon inte hade någon egen tanke, utan bara tänkte hans tankar,» sade han. »Det är just detta, som är det vackra hos henne.»

Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan att svara på hans anmärkning.

»De förlovade stannade hos oss en lång stund, och de talade förstås inte bara med mig, de talade också med far och med mor. Och allt, vad fästmannen sa, lät förståndigt och vänligt, och han hade väl reda på sig. När han kom ut ur predikotonen, ljöd hans röst frisk och glad. Det var inte svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom.

Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var kvar, och Sigrun såg ibland på mig med en förvånad min, och till sist frågade hon mig om jag var sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun kunde väl inte förstå annat, än att jag borde vara så innerligt lycklig.

Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen var utom dörrn. Men så hände det sig, att Sigrun hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka in ensam för att hämta dem.»

Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck över ansiktet. -- »Vad har du för rättighet att sitta och lyssna till allt detta tal om Sigrun?» sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan kommer tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar upp. Det blir som för sex år sedan, då du satt på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag efter dag satt du och drömde om henne.»

»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting sa, så brast henne tålamodet.

'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och vad ska han nu tänka?'

Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade jag efter henne.

'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl min.'

Då rätade Sigrun upp sig.

'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så styggt för att man vågar säga något till dig, som du inte tycker om att höra?'

Och så gick hon äntligen på allvar.

Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»

Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga.

HÅNGER.

Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska! Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!

»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon.

»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst passar er! Vi har tid på oss.»

Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.

»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan, både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.

Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.

Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt det östra fönstret.

Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se någonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag, att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.

Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid fönstret och såg ut.

Men det var ingenting annat att skåda än de små grå uthusen och vatten, som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.

Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar, men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllopståg hade vandrat fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon.

Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser.

Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla sig mot den grå molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva. Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till hennes hem och hjälpa henne, för så hade det en gång för längesedan avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte draga bort med Sigrun. Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om fästmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga.

Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

'Det här är allt ett märkvärdigt fönster,' sa han och rörde vid min arm, för att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?'

'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varför säger ni, att det här fönstret är märkvärdigt?'

'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.'

'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket, finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det en gumma i källarkammarfönstret?'

'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.'

'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?'

'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med till världens slut.'

Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram orden.

Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. -- 'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!'

'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den där gården.'

Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss.

'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att min bror har sett något förrän i dag.'

Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och strax därpå vek han förskräckt tillbaka.

'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med mig.'

Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.

'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp den första psalmvers, som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.

Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.

Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd med honom.

'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.'

Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen för att visa brodern ifrån sig.

'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.'

Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet.

'Det är inte så underligt, att han är rädd,' förklarade han. 'För det där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån.'

'Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården,' prövade jag på att säga, då ingen av de andra svarade honom.

'Ja,' sa han, 'den heter Hånger, och den ligger på Dalsland, och vi, som är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för, men jag för min del vet inte, att det är något annat märkvärdigt med oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde min far och min farfar och far hans före honom.'

När han sa detta, blev det återigen alldeles tyst i stugan. Det gick en rysning genom oss, och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men den främmande tyckte visst, att när han hade sagt så mycke, så fick han lov att fortsätta.

'Ja, se det ska bero på någonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen, och de krusade inte för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för egen hand eller för andras.'

'Men,' sa mor, 'inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska oskyldiga lida för skyldiga.'

'Å, det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det är inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen. Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans, och att hon hade hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt efter det att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är Hånger borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade åt alla håll, men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som undandrar sig att försona det stora brottet.'

Men mor var alldeles upprorisk.

'Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara,' sa hon. 'Ni måtte väl göra något för att få slut på det?'