# Bannlyst ## Part 4 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bannlyst-39147/index.md Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och ris, och detta var hela omväxlingen. Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det, förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen. »Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson. »Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se av Bohuslän.» I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog. På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i ett kristet land. »Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?» Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten, och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän. »Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,» sade hon. Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon är så rädd för det, som är fult?» Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med en underligt darrande stämma. »Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig med all min skröplighet.» Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av den unga kvinnans känslor och tankar. Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd. Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly. Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt. Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall, att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så kunde hon inte stanna där. »Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon. »Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något, som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också. Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.» Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken. »Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.» Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och tänkte sig om. »Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig. »Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna. »Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult, och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela trakten. »Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken, björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick nytt liv och började springa. »Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det skulle vara.» När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad, frågade honom hur det sedan gick. »Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han på nytt. Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse: »Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos dessa förfärliga kullar.» Sedan hördes rösten riktigt jublande glad. »Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.» »Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat ge henne ett vackrare svar?» HAVET. De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför dörren. Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara långt borta. Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt, brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att stå stilla vid dörren och vänta. Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill, och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt tydligt. »Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.» »Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden. Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.» »Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,» tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka nu, då allt var klart. Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet. »Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för dig att komma ut lite i friska luften.» Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt svarade den unga hustrun. »Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän jag har fått dem uppsatta.» »Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson. På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade stämma. Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes inte ha någon lust att låta ämnet falla. »Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat rätta sig efter hans önskan. »Nej, Edvard, det är det inte.» »Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --» »Edvard!» ropade hon till. »Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.» »Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.» »Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad. Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren, trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro, men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet. »Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.» Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden. »Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa menat.» »Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför, att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår du. Om jag bara visste vad det är!» »Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa allvaret.» Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så rådlös och utan självförtroende som han. »Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting. Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga, instängda, enformiga, tröstlösa plats.» »Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det kommer att gå som en dans för honom.» »Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop, om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du inte säga mig något, som kan hjälpa mig?» »Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här gången.» I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande. »Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte. Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör till strupen. Och så kommer tårarna störtande.» »Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.» »Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.» »Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande, myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar tidningen åt mig nu genast.» »Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!» Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt. »Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig, Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.» »Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall, »men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska försöka i morgon.» Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in. Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt, ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer kunde ses från prästgården, började han springa. Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många steg, förrän en ung karl kom emot henne. Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par dagar sedan hade åkt med dem från stationen. Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv. Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst. Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och se på havet en sådan här vacker kväll. Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om havet, och hon stannade och såg på honom. »Finns det något hav här i närheten?» frågade hon. »Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så skulle hon snart få se det. Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa honom. Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela slätten omkring henne skär som en rodnande brud. Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns genomgångar på flera ställen. Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit sand på marken och ett och annat snäckskal. Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna och dra djupt efter andan. För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som höll på att gå ner längst bort i väster. Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet. Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla dagar? Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång bur. Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, friska havet fanns i dess närhet. Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg. Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam. Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över slätten. Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende. SEGELTUREN. Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna. Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på hitresan. Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke. Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom. Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig. Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora vattnet, hade han sett en sjöjungfru. Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som hade svävat bort över vattnet. Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för människor. Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.