Part 13

»En skärslipare som jag,» sade han, »som far land och rike omkring, får se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har upplevat.»

»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen och gav honom ett vänligt leende.

»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte er. Jag vet inte vad som kom åt mig.»

»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.»

»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»

»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»

»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen.

»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan pengar,» sade hon.

När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till hästen och började känna och lyfta på seldonen.

»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.»

Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom som en mycket välkommen överraskning.

»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen, då han kom tillbaka till släden.

Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå till fots långa sträckor.

Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra gästgivargård inom synhåll.

Men just som de voro så långt komna, att de sågo uthusen, mötte de en man, som, kom körande med en mjölkvagn.

»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor, och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen med er från Norge.»

Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända. Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.

Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland. -- »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.»

Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.

Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till bottnen i havrepåsen.

Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att äta, men hon var inte heller hungrig.

När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig själv.

»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö på ett sätt, men jag var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet, som hjälpte mig.»

Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till reskamraten.

»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?»

»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och ett gott hem, men hon följde hellre med mig.»

Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet fortare under ett samtal.

»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?»

»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»

Sigrun nickade.

»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,» sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom, därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.»

»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av barmhärtighet.»

»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.»

Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.

»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»

»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än barn och än andra fattiga, så många han rår med.»

I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla människor.

Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han halkade och föll ner på vägen.

Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom kort halkade han av på nytt.

»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet på mig.»

Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna.

»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det går väl med mig som med Rut.»

Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.

»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon. »Sätt er opp i hörnet och sov! Jag ska köra, medan ni vilar er.»

Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. -- »Han har inte fått sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte hon, att det viskade i öronen på henne.

När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett steg vidare.

Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.

»Vet ni om det finns något ställe i närheten, där ni kan ta in? Hästen är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.»

Karlen såg upp, yrvaken och oredig.

»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade han.

»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,» sade Sigrun.

»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade karlen.

Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande.

»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det finns ett ställe en halvmil härifrån, där de har ett »luffarhotell», som di säger. Vi får försöka komma dit.»

»Vi är tvungna att komma under tak,» sade Sigrun.

»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade karlen, »fast nog hade jag helst velat slippa att visa mig där en gång till. -- Vi är över gränsen nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi har kommit uppför nästa backe, bär det neråt. Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till första gård ni får se!»

Då Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster.

Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem. Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små och oansenliga, nästan som på ett större torp.

Hon väckte den sjuke på nytt.

»Är vi framme nu?»

»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen. »Nu är vi på Hånger. Det kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång till.»

»Men...» utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. »Var det inte på Hånger, som Sven Elversson bodde?»

»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara hit, men det fanns ingen annan råd.»

»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?»

»Det blir väl att hitta på någe.»

»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad.

»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»

Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra, att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.

Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.

»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.

Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.»

Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på samma sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat, ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena rummet, men nyckeln var urtagen.

Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på förmiddagen, och där var rent och utvädrat.

»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.

Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och somnade genast.

»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.»

Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. -- »Jag borde allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.

Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst tilltalade henne.

»Är det du, Rut?»

Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd karl, som långsamt närmade sig.

»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.»

»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att nöden kör hund i band.»

»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.»

»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat, om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver. Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.»

Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga något. Han tycktes inte heller vänta något svar.

»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er, som du kan, och sov i ro!»

Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också maten.

Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.

»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.»

Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.

MORGONEN.

Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den fattiga kammaren, där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar, utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg.

Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam och kraftig och var inte missnöjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade henne, var fruktan för upptäckt. Men om hon bara kunde komma bort från Hånger utan att bli igenkänd, trodde hon, att faran skulle vara överstånden.

Återigen fann hon en matbricka utanför sin dörr och dessutom ett papper med ett par skrivna rader:

»Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin väg ensam. Tvivla inte på att du är välkommen!»

Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte mycket bättre om att vandra till fots än att åka i hans släde. Hon skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan kvällen skulle hon vara i Göteborg.

Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans kappa, fattade sin väska och ville gå.

Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid väskan för att se efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon till av förfäran. Hennes sju hundra kronor voro borta.

Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna funnos inte.

Hon förstod genast, att de måste vara stulna. Skärsliparen hade tagit dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden.

Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda. Å, Herre Gud!

Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats.

Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne.

»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,» sade hon. »En hård värld.»

Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.

»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att bli en äventyrerska.»

Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.

Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.

»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat sig i hans våld.»

»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång. »Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?»

Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte arbeta sig in i dödstanken.

»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet, att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda utväg, som återstår mig.»

I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå.

Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en man och inte en gammal, utan en ung.

»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.

Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till bordet, där hon satt.

»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om att vända tillbaka till?»

När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.

»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge, som är gift med kyrkoherden i Algeröd.»

Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka högt.

»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och nersatt i graven.»

Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade en aning om att han hade talat högt.

»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»

»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»

»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men jag, olyckliga stackare, jag lever.»

Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.

Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var en levande han hade att göra med.

»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna förstå detta?»

Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.

»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»

Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä framför honom.

Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles inpå henne.

»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom tusen gånger, om det stode i min förmåga?»

Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade henne, tog en stol och drog den fram till bordet.

»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»

Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:

»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.

Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin berättelse.

»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.

Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med handen kunde skymma bort ögonen.

Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.

»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så hörde ni kanske historien om inackorderingen...»

»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»

Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt, då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.

»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.

»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i smittkoppor.»

Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.

»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»

Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.

»Är det min hustru?» frågade han.

»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»

Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.

Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon, »döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»

Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.

Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning som förut.

»Nu ska ni tala om allting för mig!»

Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i luffarstugan på Hånger.

Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.

Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. -- »Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»

Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. -- »Den mannen kan inte lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.

»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»

Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.

»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna här på Hånger nu för det första.»

Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.