Part 12

»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?»

Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra hennes fruktan för honom.

»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad hon kunde hitta på att säga.

»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag kan inte resa hem till föräldrarna.»

Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.

»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla mina dagar är mig en plåga. Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?»

»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!»

»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är det? Vad är det mot att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, då jag först råkade honom? Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt. Han var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu -- ser du inte hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli, då han var nog olycklig att råka mig.»

»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så förfärligt.»

Sigrun höjde på axlarna.

»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull. Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna. Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.»

»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos.

»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?» sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har gått, skriver jag efter dig.»

»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så, som jag skulle bli tvungen att göra.»

Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:

»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.»

Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. -- »Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började gråta.

»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun.

»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och skada, om du blir upptäckt.»

Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började hota.

»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos kyrkvärden.»

»Det gör du aldrig,» sade Lotta.

»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.»

Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.

De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.

Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten.

»Det var gårdsdrängen,» sade hon.

Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns tillstädes.

»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.»

Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.

»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på mig.»

Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i varje fiber av hennes varelse.

»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon går.»

Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.

Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att säga emot.

Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade hon framför Lotta.

»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!»

Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns varken tvekan eller rädsla hos henne.

Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund.

»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne.

»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård, som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.»

»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju inte gå,» tillade hon.

»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge henne lite gott foder, när du kan komma åt!»

Hon gick mot dörren.

»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa den på Edvards skrivbord!»

Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin väg.

*

Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer tillbaka.»

Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.

»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.»

Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!» sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i gården. Där inne i kammarn ligger en död.»

Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i dörren och såg inåt brygghuset.

Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne åt sidan, var med ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.

Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i brygghuset och stängde kammardörren.

Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda honom för smitta.

»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.»

Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.

»Men vem är då ni?» frågade hon.

»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. Jag undrar just när hon kom hit.»

Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon dock ett försök att rädda Sigrun.

»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min kära matmor.»

»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga och dö här ute i brygghuset?»

»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman.

»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen. »Jag får väl söka efter Rut på annat håll.»

Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han stilla och ödmjuk.

Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.

»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här säga?»

Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig ingen annan råd än att tala om sanningen.

Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst ropa på sig.

Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att skärsliparen hade lovat att tiga.

Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade lugnt och fridsamt som förut.

»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden, och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta något. Jag ska vara tyst som en mur.»

Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. Den sköt hon nu tillbaka.

»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?» frågade hon.

Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå åt sidan.

»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?» sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.

»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist.

»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»

Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder.

»Dit går jag,» sade hon.

Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, som hon sade.

Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.

»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. Men jag tycker ändå...»

Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid broräcket och böjde sig för att komma under det.

»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.»

»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun.

»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.»

»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå henne. Hon gör vad hon vill med oss.»

Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl han ville henne.

»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att sitta inne i varma rum.»

DEN LÅNGA DAGEN.

Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte sig hinna till dess slut.

Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt, och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade varit på kvällen.

Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda. Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan, bredde ut det över liket, så att det fullkomligt skyldes, och läste sedan med mycken rörelse ett par böner.

Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på intet sätt behövde rädas för.

Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle till kallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt utslag. Sedan -- ja, vad skulle hon sedan säga?

Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol. Snart blev inte heller detta bra; hon gick och ställde sig mot en vägg. Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och blev sittande där.

»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon. »Jag borde väcka tjänstfolket.» Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på dem.

»På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt,» tänkte hon. »Vi blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att sitta och vänta på.»

En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från sina bekymmer och farhågor.

Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt mot världsrymden.

Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog, hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor.

Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre.

Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän, Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och de vägar, som korsade hennes.

Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att den täcktes med mörker, utan den försvann under ett ljusskimmer.

Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin bana, som förvandlades till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes ande fröjdade sig.

Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som korsade den.

»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av allt önskade, det går i uppfyllelse nu genom min död!»

Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan, att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna utanför.

Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade skett, var sådant, som borde och måste ske.

Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan var halv åtta.

Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte komma upp på sina ben, utan blev sittande.

Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.

»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på annat sätt.»

Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade sig tyngande över henne.

Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka morgonkaffe till matmodern.

Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen, hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.

Då vaknade Lotta till liv.

»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»

Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka.

Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla andra.

Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.

Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man, och han ställde Och beslutade, så gott han förstod.

Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände efter henne, fick hon lyda kallelsen.

Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon bort till en i hast uppkastad grav.

Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att misstänka.

»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man. »Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.»

Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i kroppen,» sade man.

Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick till ända utan att någon upptäckt hade skett.

*

Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten. Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.

»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»

»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till sitt land.»

De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än mer påfallande.

»Det är dödens rike,» tänkte hon.

Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja, önskningar och förhoppningar voro borta.

Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända på allvar.

Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter det andra.

Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga, som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen bitterhet.

»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.»

Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma, men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på detta som på något, som inte angick henne.

När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem, så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. -- »Här kan de inte nå mig,» tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket de har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land.»

Han var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart nere på marken.

»Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö,» tänkte Sigrun. »Det är inte tungt eller hårt; det är bara en stor vila.»

Så småningom ljusnade det. Mannen, som satt på slädkanten, blev åter en vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet blev ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun själv vaknade till livet med dess stränga fordringar på mod och sinnesstyrka...

Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kommo de dock i sikte av en by, där det fanns gästgivargård.

När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med Sigrun.