# Bannlyst

## Part 10

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bannlyst-39147/index.md

'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever ju.'

Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag frågade om.

'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag.

'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'»

Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.

»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och gör jag rätt nu, om -- -- --»

Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och styvt.

»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...»

Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat steg hastigt upp från sin plats och lyfte armen till hyllan för att plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade sig för henne.

Då mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde han hur Lottas röst ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att vända sig om.

Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men då hon äntligen lyckades, var mannen försvunnen.

MÖTET.

Två dagar senare satt Lotta Hedman på en skjutskärra och skakade framåt en stenig landsväg i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän, långt från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen.

»Bevare oss väl,» tänkte hon, i det hon såg sig omkring, »här är det värre än i Lappland. Så mycken naken bergmark har jag inte sett förr i mitt liv. Hur kan människor leva och få sin bärgning i en sådan stenöken?»

Hon befann sig i själva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en bred, platt bergvidd. Enar och ljungtuvor, smågranar och mossa klädde den ställvis, men stenen låg överallt i dagen.

Ju mer hon såg av landskapet, ju mer misslynt blev hon.

»Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat till en sådan trakt?» undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det bra. Nära havet, välbärgad församling, människor runtom. Varför har de dragit sig undan till en sådan ödemark?»

Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet.

»Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan ta emot mig.»

Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar genom Sigruns föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst.

»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. »Alltsedan Sigrun flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen.

Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, då hennes lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt. Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne.»

Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var troligen alldeles överflödig.

»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon sin tilltagande ängslan. »Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag hade ingen ro under mina uträkningar. -- 'Först Sigrun, Sigrun i första rummet,' svarades det mig, då jag ville veta något om kriget och tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman, raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte kastat bort dina pengar alldeles i onödan.»

Just då hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt, höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, som höjde sig ur en träddunge.

»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi snart framme.»

Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en slingrande älv på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en liten vit kyrka.

Men innan de ännu voro nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan an en gång.

»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som kommer gående här framför oss på vägen.»

Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann.

»Å, varför har jag gett mig ut på det här sättet?» tänkte hon. »Sigrun kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det har äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?»

När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad.

»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har inte lust till något annat än att vända om.»

Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor, att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne. Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna.

»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst kommen orätt.»

Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet.

Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på läpparna, och hon skyndade fram mot den åkande.

»Är det du, Lotta, är det verkligen du?» sade hon, och hon hade tårar i ögonen.

Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte hade kommit för att sköta om henne.

Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på landsvägen och be Sigrun om förlåtelse.

Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne.

Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon hade kommit.

Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största, som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: »Vad Sigrun måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig.»

PRÄSTGÅRDEN.

Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig tycktes kunna ta ett slut.

I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro uppflugna på sina pinnar.

I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.

I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk och väntade på kvällsvarden.

Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.

Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom, som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.

Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och intelligent man.

Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk prästgård.

Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla längtan, men hon förmådde inte.

Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa prat.

Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen, som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut nästan som ett rum.

Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga tusenårsriket.

Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon, att hon hade en hel salong att svänga sig i.

Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset, lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att inackorderingen var kär i hans hustru.

»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan, »att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han sig inte om.»

»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal, slagrörd karl!»

I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och funderade.

Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?

Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka, när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland människorna.

I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han hade sagt.

Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.

Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.

Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod, därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.

Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra sjuksköterskors bragder under kriget.

Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam, att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.

I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset, hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: -- »Jag undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om någon annan.»

Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.

»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar ingen efter.»

»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon. »Du har det lugnare du, Lotta.»

Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun. -- »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så orolig,» viskade hon för sig själv.

Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod. Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang, kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn, stod han och gav akt på dem.

Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom helt sakta tår på tår.

En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog rörde vid henne.

»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,» sade han. »Ni ville vara med där ute.»

Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.

»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»

»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»

»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång få rå mig själv.»

Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. -- »Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»

I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till någon förklaring.

Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att hejda honom.

»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett ögonblick.

»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.

Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet, stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i förstugan, utför trappan, bort över gården.

Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.

Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med händerna.

»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre! Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»

Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.

»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»

Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att ta hand om matmodern.

De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.

Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett barn.

»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta Hedman!»

De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne tvärsöver gården till brygghuset.

Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.

»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte vatten på henne, och då hämtade hon sig.

Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.

Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till, men hon kunde bara upprepa samma sak.

»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt uppspärrade, förskrämda ögon.

»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade Lotta och duade henne som i forna dagar.

»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»

Lotta försökte avbryta henne.

»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»

Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.

»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka helt kort och klart.

»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»

»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng. Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag känner mig trygg.»

Strax därpå började hon med sitt:

»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte med intresse följde med vad hon sade.

Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.

Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en befallning med sin vanliga röst.

»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort härifrån.»

Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun gingo in i huset för att se hur där stod till.

Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte på långt när det värsta, som kunde ha hänt.

Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna sig och sjönk i sömn.

FÖRBEREDELSER.

Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.