Part 8

Medan vi dricka kaffet, talar Sarri om lapparnas härkomst och om deras undanträngande från land till land. Och nu ha de drivits hit, alldeles som valen jagar in sillen i Norges fjordar, säger han på sitt bildspråk. -- Tiderna äro onda. Vi leva på en knivegg, hopträngda av norrmän från väster och svenskar från öster, fortsätter han. Och värst äro nybyggarna. Vargen är icke längre vår svåraste fiende, ty den får man åtminstone skjuta och får skottpengar till.

Ni vet kanske inte vad som menas med _jojkning_. Varje lappsläkt har sin särskilda melodi, med ord till, antar jag. Att sjunga den kallas att _jojka_. Men Sarri vill inte jojka, vilket han för övrigt gör rätt i, tycker jag, och vi hålla heller inte på det. -- Jojka har man gjort i forna tider, men jojkarna ha gått till helvetet med sin jojkning. Det är læstadianismen, som här visar en av sina följder. Men om den också härvidlag gått åt orätt håll, har den dock medfört det goda, att sprit är en styggelse för lapparna häruppe. Därför komma dessa att leva längst och bevara sin karaktär längst.

-- Men sjunger gör vi nog, säger Sarri, Zions sånger och psalmer, ty det är skillnad på jojka och sjunga.

Jag trivs ej med den bleka, omanliga, omänskliga, inskränkta avart av religion, som åstadkommit en dylik syn på livet. Folk som tröttar ut vargar och slår ihjäl dem med skidstavar borde tillbedja solen som vi andra, då vi ibland ha behov av religion och behöva en symbol, en svinx som svarar oss på våra barnsliga frågor.

Jag tänker på en av Strindbergs vackraste tankar -- det finnes en åskknall i den:

Så svarar himlen med ett brak på barnens alltför dumma frågor.

Sarri tittar litet i november som det heter, men det bidrar endast till att framhäva hans vildekaraktär, det nötta, erfarna, använda, tränade. Det verkar bara som en årsring kring hans livs kärna, som klär honom. Genom kåtaeldens blå rök ser jag humorn sitta på lur i hans ena öga och jag misstänker och hoppas, att kristendomen bara är hans frackkostym, som sitter lika löst på som en akrobats cirkusfrack. Kanske offrar han litet ibland åt gudar med hemortsrätt någonstans i Asiens hjärta och är skrockfull som vi alla äro innerst, om vi lägga handen på hjärtat och tala sanningens tämligen internationella språk.

Jag njuter av hans sällskap och av att få vara gäst i hans kåta, en bland de gynnade och lyckliga av människors barn. Jag skulle vilja kunna säga detta åt honom och säga, att jag misstänker, att jag kanske är släkt med honom på långt håll. Inte kan jag ansvara för mina förfäders uppförande. Jag kan knappt svara för mitt eget.

Jag inpräglar det jag ser i mitt minne. Hundarna som sträcka sig lättjefullt mellan morrningarna åt främlingen, eldskenet på de vackra ansiktena, kvinnornas animala och vackert naiva kvinnlighet, den jag håller tusen gånger styvare på och som tilltalar en karl tusen gånger mer, än de valhänta försöken att behaga med dekolletering eller -- för att beröra den moderna kvinnans jaktsätt på män -- med manlighet. Jag skulle önska att kunna spotta lika styvt som en lapp. Han överglänser en yankee och träffar pricken, alldeles som om han skulle ha ett mausergevärssikte på sin underläpp.

Vi gå ut ur kåtan och studera ornament på pulkor och kisor och beundra kåtornas vackra färger, hur de stå mot snön och björkarna. Långt borta i söder upptäcker jag plötsligt något röra sig, en prick som växer och lever och blir livligare, ju mer den växer. Nu blir den en lapp på skidor. Han har inga stavar. Han åker i ett gammalt skidspår och vaggar och svänger armarna och ser ut som en rullande båt, han växer och växer, och snart är han vid foten av kullen, där kåtorna ligga. Utan att man ser honom hejda sig ett ögonblick stiger han av skidorna och fortsätter springande fram mot oss och förbi oss. Han är en pojke och jag avundas honom och hans konst att gå på skidor, och jag känner åldern komma som ett släpande regnmoln och hölja in återstoden av mitt liv i tråkighet. Jag fattar en föresats. Få se om den blir effektiv!

Vi taga avsked och vända hemåt för att äta middag, sedan _disponenti_ bett våra värdar vara välkomna till Kiruna. Just då vi börja middagen, rapporteras att köket är fullt av lappar. Ty det hör till lapsk god ton att icke dröja med att efterkomma en inbjudning. De ha inte dröjt ett ögonblick.

Och efter några minuter äro vi alla församlade i Sveriges hemtrevligaste rum. Fulla av mat och glädje och med havannor mellan tänderna placera sig lapparna på golvets björnhudar, säkra i medvetandet om att ha uppfyllt människans heligaste plikter: den att vara värd och den att vara gäst.

I ett hörn av rummet står Christian Erikssons skulpturporträtt av min och hans och allas vår vän Pieti Kuhmoinen. Lapparna treva och tumma på den och konstatera, att den är riktig. Och jag själv firar en triumf, värd en förmögenhet, ty jag har ur minnet gjort Nikku Sarris porträtt, vilket medföljer detta försök att berätta. Vi visa kvinnorna teckningen, och de försäkra, att det är Nikku.

Men det blir kväll och min arbetsdag börjar. Lapparna säga sitt hyvästi och glida på sitt försynta sätt ut genom dörren. Vi äro ensamma med kulturen och måste börja på med dess värsta förbannelse: arbetet utan muskler. Är det nu någonting för en stor, stark karl att sitta och skriva och rita gubbar? En karl skall sköta en slägga eller en plog eller en yxa och en kvinna. Ett pennskaft borde falla till stoft mellan hans fingrar. En stålpenna borde på sin höjd dyrkas som fetisch.

Snö.

Först måste jag befria mig från en historia, som besvärat mig ett par dagar alldeles som en efterhängsen melodi.

Jag var inne i en stuga häromdagen. Jag hade aldrig varit där förut, men interiören slog mig. Jag kände igen den och började söka i mitt minne. Den öppna spiseln med en tennstake och en kaffekvarn på kransen, och just det där svartnade skåpet med svartnade blommor på i hörnet. Kristi bloddroppar i fönstret och ett stort hål efter ett eldkol på just den plankan och den stora svarta katten som spann på den högtbäddade sängen -- var det inte samma katt? -- men då måste det vara en trollkatt, minst trettio år gammal!

Nu har jag det! Det är en söndagskväll för trettio år sedan i en likadan stuga djupt inne i Småland. Ett torp långt inne i en villsam och vajande högstammig tallskog utan stigar i snön. Jag och min bror äro där för att hämta mjölk, och medan husets dotter sysslar i lagåln har Sagan blivit gäst i rummet. Hon sitter i skuggan av spiselmuren på tröskeln till köket och berättar i en gammal gummas gestalt. Det var inga sagor för barn -- kanske det icke var några sagor alls -- då -- men nu ha de sagans karaktär för mitt minne.

Jag ser en av hennes historier alldeles som utspelad på en skum scen:

I en fållbänk sover en bonde som om han aldrig skulle vakna mer. Jag hör hur hans jämna andedrag liksom fylla stugan. Vid spiseln syssla två människor, en man och en kvinna. De viska och luta sig ihop över elden och ibland vänder han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande. Plötsligt resa de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande torrvedssticka i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. -- Fort nu bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och den likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som sover på sidan som en stock, och häller blyet i hans öra. Kvinnan kastar torrvedsstickan på elden, och mannen darrar, så att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i fållbänken, det är som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir allt tyst.

Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det nästa ligga femtio år.

Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och dödgrävaren råkar slå sönder gaveln på en murknad kista. En skalle rullar ut. Han tar den på skoveln och slänger upp den. Däruppe leka hans barnbarn. Nu få de en ny leksak och börja rulla klot med skallen. Men det skallrar så underligt inne i skallen, alldeles som om det skulle ligga en sten i den. -- Vad är det inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så klyver han den med skoveln. Därinne ligger en stor blyklump, avlång och oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera, saken dryftas i stugorna och inom ett halvt år föres en sjuttioårig kvinna till stupstocken. --

Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och medvetandet om att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke var fri från spöksyner. Tallarna blevo jättar som viskade hotelser över människobarnen, som sprungo vettskrämda över deras rötter, och enbuskarna fingo liv och snabba ben. Och hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde tydligt, hur blyklumpen skramlade i den.

Så där! Nu är jag fri från den historien. --

Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår. Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efterlängtade drivisen, som väl en gång skall komma från Bottenhavet med säl och all världens fröjder. Men havet är rent norröver och ingen ljusning förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och -- en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att spurta söderöver inåt markerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan. Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och plötsligt är jag ute på landsvägen med min islandströja och skjortan instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägfarande jag möter stirra på mig som på en galning: -- Så där ja, nu är han färdig!

Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag mig tjugu år yngre.

Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berättelse, som en saga.

Vålnaden.

Alla pojkar ha väl någon gång spelat teater, sorgligt att säga, ty sedermera behöver man kanske hela livet för att arbeta bort teatergiftet.

Jag tänker nu inte på nationsspexen i Uppsala, ty de voro ägnade åt glädjen, utan jag menar det allvarliga skådespelet, sådant det bedrives av skolpojkar och till exempel Ranft och hans trupper. Ty som skolpojkar menade vi det ta mig tusan lika allvarligt som Ranft, fast vi inte tjänade så mycket pengar på det.

Vi gingo i femte, och jag och en kamrat beslöto förgylla upp skolans grå enformighet genom att författa en pjäs. Vi behövde inte försumma några studier, ty vi läste i alla händelser aldrig över våra läxor.

Efter ett par nätters arbete var pjäsen färdig. Vi hade börjat med titeln, förståndigt nog, ty hur skulle vi ha kunnat skriva utan att veta något ämne? Efter något funderande nedskrevo vi i prydliga versaler:

VÅLNADEN eller VE!!! eller MUNKENS FÖRBANNELSE.

Naturligtvis måste vi ha en prolog, ty vi levde just under intryck av Eugène Sue. Vi hade tjuvläst hans Vandrande Jude.

Mitt i svarta natten (halvt nedskruvad gas) stod en vålnad klädd i ett lakan på branten av en skyhög klippa (en bordskant). Nedanför tänkte vi oss ett upprört hav. Åska hade vi naturligtvis, och under det gipsade taket i den så kallade sångkorridoren skulle inbillade skyar pilsnabbt jaga varandra vid blixtarnas sken.

Och mot dessa skyar sträckte vålnaden upp sin knutna hand och svor så fruktansvärt, att en nutida gardist av aktning skulle ha bett att få säga farbror. Inte så dum idé, vad?

Prologen slutade med ett avgrundstjut och ett dystert:

_centillionfalt ve!_

ty hundrafalt var för blekt, tyckte vi.

Första och enda akten utspelades i en klostercell, där en liderlig munk satt och blandade gift för att därmed ta livet av en ung ädling, en stolt hidalgo vid namn _Fabrica de Tabacos de la Vuelta Abajo_, vilken vansinnigt älskade den lika sköna som dygdiga Calla de la Cuba. Hans kärlek var besvarad, men Callas biktfader, ovan omtalade munk, var hans rival. Han hade ledsnat på prästyrket (något som jag numera intet undrar på) och ville gifta sig med Calla, samt hade dessutom ingått förbund med ett rövarband för att med dess hjälp göra inbrott i Callas omätligt rike faders slott, där källarna voro fulla av diamanter och dylikt. Sedan rövarna måttligt avlönats, skulle han med resten av skatterna och den naturligtvis avsvimmade Calla rymma till Amerika. Emellertid går planen om intet, ty munken tar av misstag in det gift han lagat i ordning åt den unge Fabrica. Det hela slutar med ett fruktansvärt slagsmål mellan rövarna och Callas faders betjäning, där isynnerhet en jättelik hovmästare (den längste pojken i klassen) utmärker sig, men dör blödande ur tusen sår, sedan han skjutit den siste rövaren.

Pjäsen uppfördes, men endast en gång, ty det fingerade slagsmålet urartade till verkligt, och diverse skolan tillhöriga bord och stolar förvandlades till ved under tumultet.

Jag spelade munken, och mina tjut, då giftet (en flaska äppleöl) började verka i magen, voro så naturtrogna, att skolans vaktmästare kom upp och körde ut oss allesammans, anmälde oss för klassföreståndaren och var med ett ord _nedrig_, fast hans vedförråd fått en oväntad tillökning.

Inkomsten, som väl knappt översteg 2 kronor, förvandlades av de lysande författarna i tårtor och choklad på konditoriet.

Sen dess har jag aldrig skrivit något för teatern, fast det blivit allt modernare.

Emellertid! Jag tror att någon gammal kamrat äger manuskriptet. Det skulle verkligen glädja mig att se det uppfört på vår förnämsta scen av dess bästa krafter. Då lovar jag, att jag skall infinna mig, lika heligt som jag lovar att i annat fall aldrig gå på teatern mer i mitt liv.

Varför jag skrivit det här? Därför att jag nyss drömde, att jag var inkallad för klassföreståndaren att stå till svars dels för förstörda möbler och dels för en serie rysliga svordomar, som stört lugnet i korridorerna. Jag spelade nämligen också vålnaden.

Kvarnviken.

I natt kom den första snön. Märkvärdigt, att den varje år kan inge samma stämning -- en blandning av högtidlighet och tröstlöshet. Den kyliga doften av jorden har trots sin friskhet något av detsamma som ett lik strålar ut, en mystisk kyla, kallare än man kunde vänta av animaliska ämnen, men det är väl de vissna bladen, det vissna gräset och den döda mossan som åstadkommer intrycket.

Så sent som klockan ett på middagen gick jag ut med min hustru. Jag tog bössan och hundarna bara för att lufta på dem, ty det är flera dagar sedan jag jagade sist. Jag tänkte: kanske stöter Kula något och man kan få en hare på benen.

Vi gingo de vackra stigarna genom havsskogen till Kvarnviken. Jag hade släppt hundarna vid Tomtaodlingarnas grönrågar, och vi hade knappt hunnit ned till Kvarnvikens tångströdda plage, förrän drevet var i full gång.

Det hade redan börjat skymma. Jag tänkte: Är det räv, får jag nog inte se något av den. Men lyckligtvis började hundarna bukta i den mariga strandskogen och jag förstod, att det inte var räv. Jag gömde min hustru i ett snår och ställde mig i pass. Och inom ett par minuter kommer haren för fulla boliner, men utom skotthåll. Vanligen bruka hararna följa stranden -- åtminstone unghararna -- men den här gav sig i väg uppåt en liten skogsstig, som knappt skönjdes i ljungen. All right -- jag flyttade oss båda närmare, ty jag ville, att hon skulle få se hur det går till att skjuta en hare.

Och mycket riktigt -- om en kvarts timme kommer haren tillbaka. Jag väntade honom från samma håll som förut, men nu kom han bakifrån och fick skottet på några stegs avstånd. Jakten var slut -- en leksaksjakt med åskådare, så bekväm den väl kunde vara.

Solen sjönk, medan jag passade haren. Å, den vackra Kvarnviken med liten dyning och guld på den våta sanden, en lång lieformad gyllene rand utanför den i skymningen violetta snön. De gula svällande snötunga molnen mörkna till rött bakom de kraftiga stormbitna ungtallarnas saftiga silhuetter.

Alfågeln, som legat i en dyning utanför det gamla vraket, närmar sig försiktigt, ty vi synas inte mot skogen. Men när jag går ned till stranden för att tvätta händerna, vänder flocken och ror långsamt, som i förtret, ut mot skäret, där det bryter ljust mot den mörkblå horisonten.

Nu är haren mogen för visthusboden och hundarna slicka sina blodiga nosar.

Vi dyka in i skogens svarta vägg och äro snart inne bland långa, smärta, susande tallar. Här är stilla. Man vet inte riktigt om det är havet eller vinden som susar minst. Borta i Tomta by skäller en hund.

När det kommer någon, som jag vill visa något riktigt vackert, brukar jag ta honom med ned till Kvarnviken. Den är lika vacker i storm som i stiltje. Och är någon riktigt mogen, brukar jag efteråt föra honom till Fjällboträsk och visa honom begreppet ödslighet. Där finns inte ett liv annat än möjligen en havsörn eller en fiskgjuse, som skriker uppe i luften. Där plocka vi tranbär på gungflyt. Svart bottenlöst vatten mellan gröna tuvor. Skogen gungar långt innan vi kommit i sikte av träsket. Och en liten bäck med brunt vatten och nejonögon och utterspår på stränderna letar sig porlande ned till havet.

Ja, sådant har jag skrivit så ofta, men jag tröttnar inte själv på det.

Kärleksfrågan.

Jag måste medge, att jag icke med så stort intresse som artigheten mot andra könet möjligen kräver, har följt med fru Steenhoffs försök till utredning av kärleksfrågan. Jag har nöjt mig med tidningsreferat, och riktiga sådana, sådana som man kan svära på, äro knappt tänkbara.

Somliga ha skrivit gillande. Det har varit ungdomar, som med sin ålders oerfarenhet, lättsinne och entusiasm böjt sina tättbevuxna hjässor inför den kvinnliga logiken. Andra ha varit ogillande och ha icke velat böja sina flintskallar, barplockade av samhällelig receptkärlek, i det de trott sig göra samhället en tjänst.

Intetdera slaget har tilltalat mig. Jag vill knappt nämna opponenten, den tappre översten Melander, som med en viss läsarkvickhet anfallit den samhällsförbättrande frun och stundom fått skrattarna på sin sida, de åldriga åtminstone, ty de unga ta kvinnors ord på allvar och skratta ej, då det gäller livsfrågor -- gärna. Men den gode översten, vilken väl trampat ut barnskorna, verkar efterbliven, då han tar fru Steenhoff på allvar. Han har ännu mycket att lära på kärleksstigen. Om det inte är försent och hans katekesmoral ställer sig i vägen.

Jag förstår inte, hur man kan ta en kvinna på allvar, som inte uteslutande sysslar med sin egen erotik och sina barn. Kommer en kvinna med några råd i levnadskonst, något slags filosofi (!) eller överhuvudtaget vill förbättra samhället, resonerar jag så här: -- Jaså, hon är icke kär i någon man! Alltså bör hon inte tas på allvar. Eller: Någon man är icke kär i henne.

Och jag har rätt. Ty en kvinna som är kär har icke tid med något annat än sin kärlek. Och icke heller en kvinna, i vilken en riktig karl är kär.

Kvinnan, som vi män älska, begär icke bättre än att få ställa sig under en mans despotism, _lyda_ med ett ord. Och en sådan, som har denna sunda instinkt, är oss oändligt mycket mera tilldragande, vore hon än spetälsk, halt, blind och förtvinad, än en som löper med valsedel. Och gillar en kvinna, som säger sig älska en man, icke _allt_ hos mannen, ljuger hon. Om hon säger: -- Jag älskar Johansson, men jag kan icke med, att han snyter sig i fingrarna, då blir hon mig vidrig, ty hon bör också älska till och med hans speciella handlag att snyta sig i fingrarna.

Ty så älska vi män kvinnor, att vi tycka om deras ädla själsegenskaper och leverfläckar och dumheter och passera alla sju himlarna i sällskap med blixtar. Men vi tåla inga lagförslag.

Ty vi känna, att kvinnan har inga chefsegenskaper. Hon passar endast att lyda, och lyda är det enda hon, om hon är sund och kär, gör verkligt gärna. Jag upprepar ännu en gång, på det att män och kvinnor, som äro riktigt skapade, måtte påminna sig det: -- Lyda är det enda en verklig kvinna gör verkligt gärna.

Under det att en man minst av allt gärna lyder.

Kvinnorna säga kanske, att detta resonemang visar brist på aktning för dem. Det enda de möjligen kunna vänta av oss är kärlek, och den har intet att göra med aktning eller missaktning. Aktningen är tvärtom ett störande element mellan könen. Vi män äro på sin höjd artiga, men artigheten har intet att göra med aktning. I varje fall mera med kärlek. Och vänta intet av en man, som är hövlig mot er! Män äro hövliga mot varandra, och denna hövlighet oss emellan är egentligen en arg morrning, då ni, mina damer, äro i närheten av oss. Ni borde känna er stolta och glada i ett sällskap, där män äro ytterligt hövliga mot varandra och ytterligt artiga mot er.

Ja, ni ha inga chefsegenskaper. Man ser det på era kroppar, som äro våra, konstnärernas, mest älskade modeller. Kommer så kärlek till, bli de små skiljaktigheterna från Venus Milo, om hon nu skall vara normen, vackra i våra ögon, rörande, tecken på egenart, individualitet. Kanske det är just vår längtan efter er individualitet, som gör, att vi så mycket älska dessa små särtecken, vilka komma oss ibland att glömma, att i var och en av er få vi hela det feminina begreppet, hela ert släkte. Det är konstigt med de små felen. De bli älskvärda i våra ögon, men för alla andra mäns skull önska ni, att de vore borta. Alldeles som med hattarna och plisséerna och volangerna och guipéfiluren. Exempel: En kvinna har köpt en vidrig hatt och kommer hem och visar den för sin älskade. Hon försäkrar, att hon älskar honom av hela sin själ och vill göra allt för honom. Han säger: -- Fy fan en sån skrålla! Jag tycker om det enklaste, en huvudbonad, som skyddar dig mot väta och sol! Och utan döda kråkor och höns i!

Hon behåller hatten eller köper en vidrigare. För att inte tala om snörlivet, som alltid sitter så löst, att hon kan få ner hela handen mellan det och kroppen. Har ni, manliga läsare, någonsin träffat en kvinna, som har varit för hårt snörd? Nej. Hon medger det inte.

Alltså klär och snör hon sig för andra än den hon älskar. Och -- o gudar! Har ni någonsin träffat någon osnörd kvinna, som icke gör något, om än aldrig så litet nummer av att hon är osnörd? Till nackdel för de snörda.

Nej, goda människor, en kvinna skall lyda, tacksamt emotta en mans kärlek, det och intet annat, och hennes lycka ligger och skall ligga i raka motsatsen till att ge förslag och skapa regler. Hon skall följa som en våg följer stranden.

Då jag säger, att kvinnor, som icke tänka mer på sin egen erotik, än att de ha tid att göra lagförslag för sin framtid, icke äro tilldragande, borde redan detta mitt uttalande avskräcka dem. Jag är man, alla kvinnor vilja var och en verka sympatiskt på alla män, alltså även på mig. Vilken kvinna vill verka otrevligt på mig? Händerna på edra rymliga hjärtan! I viljen det icke. Om ni också äro förlovade och darrande av kärlek till någon, som inte ser hälften så bra ut som jag, alltså till en stackars karl, vars ställning just nu är ganska osäker. Min är det icke.

Jag upprepar: Så snart en kvinna höjer sin röst i samhället i annan avsikt än att behaga, att vara ljuv, att utlova lydnad under den sultan bland millioner sultaner, som täcktes fästa sin orientaliskt beslöjade blick på just henne, blir hon ett oting, som bör klippa sitt hår tätt efter kraniet och anlägga pincené och divided skirts och tala i bas för säkerhets skull.