Part 3

Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: -- Nu är far hemma och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har förgreningar.

Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.

Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år, gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig. De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till blodets sång som lät allt närmare -- och under den farliga höbärgningstiden -- ni förstår -- ladorna, där syrsorna sjunga, de långa ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken klar -- och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?

Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet i gång.

I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och lassade på med vänstra -- och det var ändå stockar som voro 12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor -- och då han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om hans hovar.

Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.

Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid järnvägsstationen.

Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam. Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar, sliprar eller plank. Han fick det -- och vi äro där nu. Nu lastar han -- inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när), när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla jättekropp.

Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.

Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och han stöter på hustrun:

-- Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv å hjälpa mek!

Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt matsäcksknyte och det bär i väg.

Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång, går han som ett urverk. Från måndag till lördag.

Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?

Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel för kyrkobesöket.

På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången släpande.

Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan och bjuder på snus -- eller också går han bort till stallen och pratar med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.

Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än herrgårdskuskarna.

På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: -- Ännu ett offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.

Brev från en vän.

Leipzig den 3 maj 189*

* * * * *

Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går, ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks, måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan frånkänna daggmasken självmedvetande.

De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15 eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var Uppsalafilosofi och jag svarade:

-- Ja, framtidens Uppsalas!

Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.

* * * * *

Leipzig den 28 juli 189*

* * * * *

Tycker du inte att språkforskarens yrke i mångt och mycket liknar jägarens? Alldeles som vår ungdoms Skinnstrumpa spårade en bovaktig indian eller en oskyldig wapiti, spårar jag ordstammarna. Här och där är ett grässtrå avbrutet, här och där hänger en klädtrasa på en taggig buske, några barr ha rubbats på en berghäll. På det området äro tyskarna hemma. Men då jag vill ha fantasi med i arbetet äro de borta. Naturligtvis äro alla språk i det här solsystemet besläktade, ja, alla språk i hela universum. Men på en planet saknas det till exempel Kadmium och Uran -- genast blir det litet avvikning från likheten. Bara ett uns Molybden till på den här planeten skulle kanske förorsaka, att närkingarna skorrade.

* * * * *

Den tyska dekadensen är bara en pauvre efterbildning av den franska. Jag var i Berlin här om dagen och träffade D. och S. Herre gud, vilka småsnuskiga skalder med illa hopkommet världsrykte! Kommer du ihåg 94 i Paris? Där voro de verkligen förfallna. Kommer du ihåg Bal des Maquereaus, inte maquereauerna själva eller deras flickor, utan de där två journalisterna, som detektiven prackade på oss? Det var ett ståtligt förfall utan möjlighet till upprättelse. Sardanapaler utan pengar.

* * * * *

Weimar den 30 juli 189*

* * * * *

Men egentligen reste jag hit för att få se en skymt av honom, som siktat högre än någon annan av sin samtid. Spencer är klarare, men han är geniet par excellence, en sjuk titan.

Porten var öppen. Jag gick in. En jungfru öppnade och jag bad om ett samtal med hans syster, vilken som du vet sköter honom. Men då flickan fått kortet och öppnade dörren till salongen, hörde jag från ett inre rum en klagande, lallande gubb- eller barnröst, full av gråt: -- Mama, bin ich aber dumm! Bin ich aber dumm!

Jag tog min hatt och rusade på dörren.

* * * * *

Leipzig i januari 189*

* * * * *

Om det roar dig, kan du nu få skriva titeln docent framför mitt namn. Jag har fått erbjudande att deltaga i den amerikanska utgrävningsexpeditionen till Kalat Seruk. Jag reser.

* * * * *

Amara i december 189*

* * * * *

Vad tjänar det egentligen till att dagligen gå omkring och konstatera, att bibeln är modern, fin de siècle vid sidan av de dokument vi här få i dagen. Du skulle bli tröstlös och känna dig överflödig, om du finge se konstverken, som komma i dagen som mangoplantor vid fakirbesvärjelser. Det är dollarn, som har Indiens alla hemliga krafter förborgade i sig, och det gör mig hemsk till mods. Med dollars gräva vi ut gudar i lejonhamn, som bli skönare ju djupare ned vi komma, och i jordens medelpunkt väntar den skönaste lejonguden på sin milliardör. Därför är det lönlöst att själv skapa. Låt bli att försöka! Skaffa dig bara pengar och gräv dig in i jorden och njut. Ju äldre lerskärvan är, dess vackrare är den.

Jag reser härifrån och lägger mig på något bondland i något land och skriver en bok, som skall bestå uteslutande av så levande fantasi, att den skall verka som ett rävdrev på en jägare. Läsaren är jägaren, som varje ögonblick kan vänta räven och glömmer allt för den. Sista punkten i boken är dödsskottet. En bok skall vara spännande och således utan alla lyriska element. Händelserna måste komma pang! pang! och det gör ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en djävla bok -- han skall ta upp den igen och läsa den nästa natt, ty man läser ju bara om nätterna. Tycker du inte, att en sådan bok kan behövas just nu? Och den boken skulle vara gravstenen över vår tids så kallade skönlitteratur. Sedan skulle vetenskapen komma som en Djaggernautautomobil och krossa alla bleka blanklädersskalder med deras känslopjunk och vi skulle bli fria som örnar och behärska materien, ty därtill äro vi födda.

* * * * *

Jag kommer ihåg att du anser det som ett tecken på fysisk svaghet och hyperkultur att mina ögon sitta ovanligt nära varandra. Jag inbillar mig, att de närmat sig varandra mera ju längre söderut jag kommit. Vid ekvatorn skulle jag bli cyklop. Jag såg mig i min fickspegel i dag och tyckte att jag börjat vinda. Samtidigt kände jag en häftig smärta på två ställen i bakhuvudet där de båda synlinjerna träffa huvudskålens inre benhinna. Jag blev rädd -- för vad? Jag såg närmare i spegeln och jag vindar verkligen något, vete gud vad det kan bero på. Det måste inverka på hjärnan, att synlinjerna börja korsa varandra så nära ansiktet. En vansinnig tanke flög igenom mig, ett par abnormt stora hjärnceller bildades och de yngla av sig och trängas med de andra och något ropar inne i mitt huvud: -- Du är en chiasm!

-- Du är en chiasm!

Tills X-ets båda staplar sjunka, sjunka, sjunka, tills de komma i en linje och jag betraktar min egen näsrot med samma djupsinne som Athosmunkarna koncentrera tanken på sina navlar. Men då är det slut med mig, ty synlinjen går från tinning till tinning och det värker hål där!

Jag är rätt nervös, du skall inte bry dig om det. Du vet ju, att jag är rätt redig i huvudet, fast jag har litet fantasi.

Jag är som du kan förstå ganska trött av arbete och jag vill vila mig genom att skriva en bok. Jag skulle kunna skriva något om tyskarnas och amerikanarnas sätt att göra vetenskap härute och hur ett parti i Tyskland vill dra in på anslagen av rädsla för den omvälvning våra arbeten skola åstadkomma. De äro på god väg att undergräva hela systemet, förstår du. Vet du, det finns så mycket humbug i samhället, att jag nästan skulle vilja uppträda som en Léo Taxil II och ta tjänst inom båda partierna, för att sedan skriva min Révélations.

»Comme se fabrique un assassin!» vad? Adjö!

Kloster Andechs, Bayern i september 189*

* * * * *

Kom hit och hälsa på mig! Jag skall visa dig den dyrbaraste klosterreliken i hela Europa: Ein Bluttropfen von der Circumcision Christi. Den visas inte för vem som helst. Men jag är sjuk. Jag dricker öl med en trashank, en gubbe som är litet tokig, och för var sejdel han får, trycker han mina båda händer med sina kalla fuktiga. Jag skriver till dig, emedan jag nyss varit uppe i kyrktornet och sett på utsikten och läst alla inskrifterna däruppe. Där stod bland annat A. P. Andersson, Malmö, djupt inskuret med kniv. Och jag kom att tänka på Sverige. Jag är färdig med min bok sedan ett halvt år. Men förläggare! Nere i Innsbruck finns en liten svart fan som vill ta boken, om jag bara vill blanda in litet antityska element. Min bok är buddistiskt ren, men vänder upp och ned på en del gängse begrepp.

Jag är sjuk. Bara nervositet! Jag är med all säkerhet en chiasm. Jag drömmer stundom att mitt huvud växer så fruktansvärt, att det skuffar undan hela världsalltet och solarna falla ned på min panna som glödande sand. Ståtlig dröm visserligen men alldeles onödig och för resten dyrbar, ty den slukar massor av kloral.

* * * * *

Berlin i januari 189*

* * * * *

Jag har gjort en upptäckt som nog kommer att sätta myror i huvudet på samtiden. Jag ler skadeglatt. Hör på nu!

Jag har experimenterat ett par månader på Dreiers kemiska laboratorium och studerat förvittringsföreteelserna och ålderns inverkan på vissa kemikalier. Bland annat hade jag behandlat två prov trycksvärta, ett från Hoffman och ett från Gleitsmann, så att jag lät dem tillsammans med vissa i luften förekommande ämnen åldras på kemisk väg. Som du kanske vet, experimenterar man fortfarande med sotet i trycksvärtan, petroleumsot och nu sist acetylensot. Vet du vad jag konstaterat? Ha ha ha -- jag måste skratta! Av allt som är tryckt sedan man började använda dessa sotsorter, skall om femtio år inte finnas ett spår -- bara papperet, kanske litet smutsigt förstås. 100 års litteratur försvunnen spårlöst, vad säger du om det? All filosofi, all usel poesi, all vetenskap skall flyga i väg från trycksidorna och sväva i luften som ett oändligt fint stoft, och det stoftet blir absolut oläsbart, eller vad tror du? Jag tycker redan att luften är litet mörkare än för 20 år sedan, att den blir mörkare för var dag, men det kanske beror på att jag inte är riktigt bra i mina ögon.

Jag offentliggör min upptäckt om 14 dagar. Avhandlingen är snart färdig.

* * * * *

Berlin i januari 189*

Jag är sjuk -- inte farligt alls, säger läkaren, men jag måste ha lugn. Jag vaknade en natt och frös om min vänstra hand och såg att fingrarna voro gulvita och naglarna blå. Jag började frottera händerna -- och plötsligt försvann rummet med möbler och allt och jag befann mig uppe på kapitälet av en pelare med tomma rymden omkring mig, en färglös rymd utan luftens blå och utan moln. Oändligt långt nere försvann pelaren som en nålspets i pelarhelvetet.

Jag drömmer om samma dröm var natt sedan en vecka. Vad tror du? -- -- --

Berlin 30 januari 189*

Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!

* * * * *

Dödskyssen.

Varifrån komma alla drömmar?

Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera fantastiska former.

Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.

Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid ratten: -- Här börjar bli trångt -- -- --

-- Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land -- och bogserbåten försvinner i samma ögonblick.

Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader. Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger överallt.

Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt hjärta, utan att jag vet vad det gäller.

Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så blir det stilla igen.

Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig snövidd.

I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.

Jag tänker: -- Att måla, att måla! -- -- men jag har ju intet att måla med.

I samma ögonblick far genom min hjärna: -- Det där är inte ljuset! Det är skuggan av solen!

Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.

Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en tystnad. Ekot av en tystnad!

Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor och skuldror yra mig i ansiktet.

Så hör jag mitt namn igen.

-- Vem ropar? frågar jag.

Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla tränger genom hela min kropp och jag tänker: -- Nu dör jag -- och vaknar -- och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit sig åt nordan under natten.

En reskamrat.

Jag lämnar Gare de l'Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.

Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret gör honom till den pamp i spottning han är.

Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med whiskers och äckligt soignerade mustascher.

Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en hotellvaktmästare på renaste amerikanska.

-- Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?

-- Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He he! Men _jag_ var med!

Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.

-- Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma -- jag slogs som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte någon bandstump -- nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg. Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick inte längre!

Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt, sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt säger han: -- Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat franska på åtminstone 20 år!

Nu hoppar han in på Amerika, där allt är _biggest in the world_. Vi fara just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna. Vingårdarna i California, _det_ är vingårdar!

I Epernay stiger den vitskäggige ut.

-- Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?

Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre flaskor och tre glas.

-- Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!

Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.

-- Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar inte genast -- alltså har jag rätt. Drick, pojkar!

Vi drucko.