Part 2

Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan skola en gång få sin särskilda historia. -- Bon! som Strindberg säger -- vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla tre, som man kryper på en älg -- och just som vi lagt oss till rätta bakom en albuske och kände oss härligt syndiga -- tänk, 10, 12, 13 år -- vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: -- Kom hit ni, pojkar, var inte blyga! -- och i detsamma stego båda kvinnorna upp på andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns det -- nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss -- och vi sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas De vitas fotspår.

Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man sade, att det var svartsjuka -- det var en mystisk åkomma, som vi pojkar inte hade erfarenhet av -- ännu. Alltnog -- systern försvann ur huset.

Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar, men intressant och hemlighetsfullt var det.

En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen och sköta hushållet.

Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga, grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och rörde min panna. Så gick hon.

Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.

En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna, zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo, men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.

Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: -- Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen innanför.

Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det var sommar.

Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar. Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya fru.

Ja, så var det med det!

Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung, vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp slantarna.

Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.

Somligt folk är så beskaffat.

Omnium Bar.

Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från Boul'Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier Latin som ur en gruva.

-- Men madame, här är ju intet liv!?

-- Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv -- -- -- men först bjuder ni på en vieux Marc -- -- --?

-- All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!

Varför inte vara amerikanare?

Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris' helveten.

Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.

Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris' historia. Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.

Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under redingoteskörten.

Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig till min plats.

-- Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags presentation till min fördel.

-- Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad. Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här, men deras franska är bra, och därför kanhända -- -- -- men jag vill inte forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i uniform. Ni dricker vieux Marc -- alltså är ni mera alkoholist än något annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla bekanta oavsett ålder och kön -- -- --

-- Ja, men kön -- -- -- kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än vi män!

-- Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner kvinnorna?

Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska. Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt stor tanke är framställd i enkla satser: -- Lika väl som en kiromant på grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.

Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!

-- Ni bjuder mig på en absint?

-- Naturligtvis! Två absint, madame!

-- Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.

-- Naturligtvis! Tre absint alltså!

Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen. Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd av en riktig idiot.

-- Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.

-- Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. -- Ni är ju specialist på kvinnor.

-- Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo, och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik, men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt -- -- --

Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från början:

-- Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.

-- Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder, att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen -- madame, återtag er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame! Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är er tjänare, helt och hållet er, madame!

Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför baren, som om intet hänt.

-- Min herre, ni är kanske målare?

-- Kanske något litet.

-- Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga och dumma. Bara muskulatur och dumhet -- vet ni vad jag gjorde? Jag blev en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum -- de skänkte mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik och den sista gjorde mig fattig -- min herre, har ni 20 francs? Jag behöver ett par skor och frukost i morgon!

-- Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!

-- Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan visa er -- -- --

-- Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.

-- Men en absint till bjuder ni på?

-- Naturligtvis! Madame, en absint till!

-- Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är trött.

Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.

-- Madame, c'est votre mari, n'est ce pas?

-- Mais naturellement, monsieur!

Jag reste mig upp för att gå.

-- Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack, monsieur! Jag tackar er!

-- Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är uppriktig, och han blottar sig!

-- Han är artist! Han är humbug, monsieur!

Telefon.

Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen missuppfattat mig nere hos portiern.

Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep tag i helvetesmaskinens lur.

-- Hallau!

-- Hallå! är det artisten Engström?

-- Jag är densamme som talar med eder!

-- Å, kära bror, det var längesedan -- -- va -- känner du inte igen mej? -- konsul Kleiner -- -- hä? -- -- kommer du inte ihåg din gamle kamrat i sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!

-- Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det! Nå, vad kan jag stå till tjänst med?

-- Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn -- på tumis -- gamla minnen -- och ett förslag till en affär, first class -- eller kanske du vill ha -- damsällskap? nå, man kan ju undvara -- ha ha ha -- ja, vi ha ju båda levt igenom det där -- jaså, på inga villkor -- Sankt Antonius i alla livets skiften -- Josef däri! Men det är verkligen en affär, en god affär! Jag talar allvar nu -- det är fråga om en affär på många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? -- eller vill du att jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board! Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? -- All right!

Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning. Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och fick kredit. --

Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med, hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.

Å -- jag kände nog till Kalle Johanson -- jag menar Charles Kleiner -- men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade situationen.

Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste fortskaffningsmedel.

Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man skall vara korkad.

Då champagnen kom in kommo vi till affären.

-- Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?

Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.

-- Visst fan vill jag förtjäna pengar!

-- Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?

-- Nej, vad fan är det?

Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid! Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin. Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens insidor, som äro av glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig -- man måste naturligtvis vika ned byxorna -- och på det viset laddas den åkande med hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig, det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug och Voltakorset ska vi inte tala om. -- Säg mig! Du behärskar ju Strix?

-- Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.

-- Nå, nu kommer affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid -- hör på, gosse! -- så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå, hur stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med bensin under ett år!

-- Och zinkplattor? frågade jag.

-- Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?

-- Här har du kardan, gamla Kalle!

-- Well, här har du min!

Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna med en vagn som går utan hästar.

Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët et Chandon.

-- Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du förstår -- 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på läkarvård och bli förmögen -- förlåt, du kanske redan är förmögen! Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna, som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd, ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet. Ha ha!

I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.

Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade till Kleiner: -- Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta dunkar! Är du mörkrädd?

-- Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat! Jag blir ruggig till mods.

Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.

-- Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid varit first class!

Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag räknade -- och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin. Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.

I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag rusade upp. Det var portiern.

-- Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg och herr Engströms bror vänta nere i baren!

Johannes.

Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av Smålands styvaste karlar.

Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och basuner i smålänningarnas himmelrike.

Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen, där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig silverplåt -- enda arvet efter fadern.

Ur en förstaklasskupé hörs: -- Att man tillåter såna där att följa med tåget!

Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på hjärtat:

-- Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!

Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.

Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.

Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig. Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.