Part 9

-- Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit voro honom nogsamt bekanta.

Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade, fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.

XIX.

Kyrklig ståt.

Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.

Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister, hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden. Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan sökte imponera på mängden.

År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:

"Han var Gudfruktig och fast vis, För sin helighets skull bär pris, Hon båtade honom så stort Att han många under har gjort."

År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416 samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år 1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.

Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga fest.

Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."

Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.

I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.

Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad, hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens, ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar. Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och prunkande utseende.

Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets samt prästerskapets förnämste representanter.

Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och biskop Matthias Byning från Strengnäs.

Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.

Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten, lämnas följande närmare detaljer:

Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken. Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus", därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus, andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och sedan åter in på parken.

Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för "att offra, kyssas och göra sin gudlighet."

Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men, heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder ingen vredher om."

Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på kyrkogården predikades om den helige Hemming.

Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut, antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.

Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och dyrbar rökelse brändes.

Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50 år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon) öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i processioner och han själf offentligen åkallas.

Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades, innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver land och folk.

XX.

Kristian II vinner styret i norden.

År 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom till Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes de gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture d.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt slott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina planer på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till hjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles afsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov. nyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten Sture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och härjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett nytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra gången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade påfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann och belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla kyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari 1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen nu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af Bogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom mellersta Sverige den 3 febr. samma år.

Danskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars erkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.

Den enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten Stures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde befälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för öfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för flere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi i Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils Eskilson Banér.

Den 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och andra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första infinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den heliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna befallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den samma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.

XXI.

Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck vacklar. -- Gamla vänner mötas.

-- Godkväll, frände! Hvad ser du så jämmerligt andäktig ut?

-- Tiderna, vi lefva i, äro ej just så glada häller, genmälte den tilltalade, medan han höll in årarna.

Aftonen var mild och lugn. Ej en våg krusade den vida fjärden, i hvars famn skog och stränder speglade sin saftiga sommarskrud.

De båda männen fortsatte härpå sida vid sida under ett lifligt samspråk rodden. Den vida vattenspegeln smalnade mer och mer af och inom kort styrde de in i ett långsträkt sund, på ömse sidor omgifvet af dunkla skogar och ängsmarker.

Plötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:

-- Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för sig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller ock svälta ihjäl.

-- Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och kyrkans föreståndare bör göra det.

-- Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede ned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och att sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara en uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans och folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga människor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?

-- Det kallar jag lögnaktigt förtal.

-- Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk stack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot Sturens orättvisa fogdar.

-- Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud vete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves efterspanades både när och fjärran.

-- Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta konungens afsikter?

-- Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en ärlig och god finsk man tillkommer.

-- Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?

-- Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han har med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver fredliga bygder.

-- Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det gå dig illa.

-- Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än jag har redan träffats af hans blodsdomar.

-- Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat oss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.

-- Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till Stockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock tidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande för fosterlandets väl.

-- Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva de väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl förtjänt.

-- Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att på en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af Sveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och borgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå riksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå Nils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett vilddjur.

-- Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och lefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu kört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.

-- Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot fosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig eller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste nästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.

-- Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat regemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer än en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast genom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och lofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar du ett vilddjur.

-- Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma, hos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände. Nu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.

-- Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare vid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig pultron.

-- Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da har väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den listige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i den danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.

Den tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta misstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin laglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att föra sina fiender bakom ljuset.

Men då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde, sjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva honom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt fortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för honom och hans medbröder.

Och långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i skymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en andaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof, som ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.

* * * * *

Vi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt arbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af fasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med tvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra fönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och vatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne. Södra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet kan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon gång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om något ovanligare förmärktes inom synhåll.

Han har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och armbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder liksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit några rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans uppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra hand glider omedvetet ned på bordet.

Så rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och börjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg:

-- Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas jag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud undan bödelsyxan? Nej, det är ej endast _mitt_ lif som står i fara, Finland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar upp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag då rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som ej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du straffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du har ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage tjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att missdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan göra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för pannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar. Därpå fortsatte han mekaniskt:

-- Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter han en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju är en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje fosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det ett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en utväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får använda hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets öfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri. Och i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om så skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall jag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och förlåtelse och alla saligas förböner.

Han trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma. Pennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med orden:

"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga stå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom tillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd biskop i Åbo."

Sedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom en tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre brydsamma betraktelser.

Han hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde öfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma begränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets värkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af hans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade aflägga hos honom ett besök.

-- Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.

Kort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta kinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.

Han dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga anlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och yttrade:

-- Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning till Stockholm.

-- Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig majestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker frambringare.

-- Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd en ringa tjänst.

Biskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne emellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos anbragta i fönstersmygarne.

En stunds tystnad uppstod.

-- Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så många år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett barn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många tiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig förfela sin värkan.

Arvid Kurck dröjde en stund fundersam.

-- Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som förde mig öfver till Tyskland?

-- Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit lycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.

Då främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla ord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:

-- Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er faders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att han hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång lekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru Kirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?

-- Och hvarför spor ni mig om alt detta?

-- Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster, därför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må veta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en gång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd af illvilliga människors ränker.

Arvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund sansade han sig dock och yttrade:

-- Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni likväl villig att göra mig denna stora tjänst.

-- Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja, att ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni ju då ännu blott ett barn.

Rörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid sig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga med alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast mark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en välbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin hustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek, hvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far och mor, kunde han aldrig förgäta.

Sedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena och begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom han med en silfverked i handen.