# Arvid Kurck och hans samtida

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/arvid-kurck-och-hans-samtida-45330/index.md

Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar. Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på sin post vid klosterporten.

Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att falla.

Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.

-- Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke skepnaden, som ifrigt korsar sig.

-- Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.

-- Under hvems öfverinseende står detta kloster?

-- Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.

-- Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?

-- Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens skydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för en syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.

Han gjorde åter korstecknet.

-- Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du skattkammaren?

Otto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den lismande munkens knän.

-- Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara eder fråga.

-- Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att lekas med.

Han pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes skjuta blixtar.

-- Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning, genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:

-- Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet hafva.

-- Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena, för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.

-- Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.

-- Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.

-- De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.

Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden. Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det halft skumma, stora rummet.

Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.

-- I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad, fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.

Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna korslagda öfver bröstet genmälte hon:

-- Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund ej erfarit.

-- Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er själf och alla edra nunnor och munkar med.

-- Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den, som hädar honom och hans heliga.

-- Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.

Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne, försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt öde.

-- Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss till sina fångar.

Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och gripa flyktingarne, men förgäfves.

-- Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne. Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo resultatlösa.

Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras uppmärksamhet.

-- Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.

-- Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog ännu lära de skenheliga odjuren dansa.

Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren, hvilken han först nu upptäkte, och ropade:

-- Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig därpå den som rädda kan.

Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.

I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget skrin.

-- Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till de inträdande.

-- Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss ankommer.

-- I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.

-- I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi kunna lösa deras fjättrar.

-- Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.

Abbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat systrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon fann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.

-- Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva ännu mycket på annat håll att uträtta.

-- Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall brandskatten vara?

-- 25 mark i penningar.

-- Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande sig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga tjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för den sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här i ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot synden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.

Veni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som tydligt uppfattat de högt, uttalade orden.

De danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet hamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat klosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför förtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya illbragder.

Utöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta sammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.

Klostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som 1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa, vanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den främste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän omnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods och tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han inspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap inför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande fullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades gårdsmästare.

Förbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var liflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar. Moderklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan det inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.

Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming, Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.

Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13 präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.

Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.

Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods, penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess 1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.

* * * * *

Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska flottan till Gottland.

I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo fiendens blodtörst och härjningsbegär.

XVII.

Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian tyrann.

Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt inskridit vid valet af nordens biskopar.

Sedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel, hvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de redan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga relationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi efterträdare i ämbetet.

Arvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla de anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han vägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende det ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta brydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna post. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika, hvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med underrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan till den påfliga sanktionens erhållande.

En ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den nyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig bundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom påskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga penningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det värksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens snabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste Arvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt. 1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.

Angående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många talande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren. Biskopen skrifver därom bl.a.: "Sorgliga äro de förhållanden hvari den finska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt, hon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande på mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och ädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda mycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen. Och det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna några ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att landets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta afseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är ju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom besparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till den finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda dagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta utrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne nödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig från herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom medmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet, sedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till Rom."

Svante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl upphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär, men efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes norden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att vinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om ock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.

Kort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en af unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten Sture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog trohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde hyllas som riksföreståndare.

1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots intriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.

Kung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II. Dennes första mål blef att kufva Sverige.

Innan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar Kristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop Kurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning, afbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra andra, fredligare värf.

XVIII.

Syskonen sammanträffa.

Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd. Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.

Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet. Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom målet för densamma.

Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida, snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom skogstopparne.

Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.

Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å Laukko gård.

Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.

Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.

Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.

Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.

Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta, att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus förmådde prestera.

Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här och åt hågkomsten om flydda tider.

Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en öm moder och omtänksam fader uppväxte här.

Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn, sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i Nådendals kloster.

Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom dess sista abbedissa.

* * * * *

-- Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.

-- Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller andras illvilja, genmälte han med vemod.

-- Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till dig.

-- Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket, mycket bittert, som vi borde återgälda.

-- Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod, som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag, då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte: "Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.

Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig har jag handlat orätt?