Part 7

Nationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade "receptores", hvilka förvaltade deras ekonomi, och "procuratores", hvilka voro ordförande, hvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde universitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa förtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436 sändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung Karl VII.

Då den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola utgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans längtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.

Vi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band syskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna honom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af kunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.

Arvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den filosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade sig i de akademiska disputationerna.

Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog magistergraden.

Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.

Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan hade därför varit ganska betydliga.

* * * * *

Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden. Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför; men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria -- Johannes IV Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan. Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.

Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen glans strålar ur hans blå ögon:

-- Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det allmänna bästa, tror du ej det?

-- Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.

-- Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.

-- Du syftar på Kalmar recess.

-- Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet råkat i.

-- Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker. För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga intressen och fördelar.

-- Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.

-- Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.

-- Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med kung Hans, blir den sista villan värre än den första.

Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med vemod:

-- Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.

-- Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.

-- Nå väl. Men de personliga intressena då?

-- Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.

-- Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess intressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda uppbygt.

Vännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela deras sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att de båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de nu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre slutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att den utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse härför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.

XV.

Domkapitlet håller sessioner.

Ännu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla Aurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere stenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett, beläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.

Byggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes under katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt detsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning nedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till smedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.

Låtom oss göra ett besök här år 1492.

Genom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är belagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens öfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset inströmmar genom fyra fönster.

Kring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets ledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III Nilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12 kanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten, ärkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna återfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi. Ännu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af sidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero Michaël. -- -- -- -- --

Magnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han redogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det kort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.

Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse, bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus, ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke, äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost. Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp, underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar. Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas, ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan denna försumlighet blifvit godtgjord.

Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt förvaltas.

Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att anföra.

Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa felsteg.

Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död person ligga obegrafven o.s.v.

Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående orsaken till dessa förseelser.

Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan fritaga sig från syndens välde öfver människan.

Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo. Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.

På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen. Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva domkapitlets och biskopens bepröfvande.

* * * * *

Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter, biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.

Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja t.o.m. vrede.

Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och upptågslystne ränksmidare.

Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd. En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss, skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas, hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara beredd till motvärn.

Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda, måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och förmåga."

Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik Ragvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut Posse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot den ifrån öster hotande faran.

XVI.

Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.

Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej. Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.

* * * * *

Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål eller en disharmonisk sång -- det är någon slottsknekt, som gör sin myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap blickat för djupt i glaset.

Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt. Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.

Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden. Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och skådespelet tager sin början.

Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män, kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett byte åt fiendens blodtörst.

Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid afbrutna.

Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.

Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det rikaste bytet helt säkert väntade den.

Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket. Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar, skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian gjordes dock det bästa bytet.

Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran, biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar, hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller förbigicks föraktfullt.

* * * * *

Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för Otto Ruds och hans krigares blodtörst.

Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.

Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger framsäga sitt Ave Maria.

På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.

I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad priorissan.