Part 6

Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.

Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste kunderna.

En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker. En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här, genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.

Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän, ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel, lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo många af hans landsmän lida långt efteråt.

Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig ombord å densamma.

De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från äfventyret.

Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.

Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.

Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.

-- Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda, så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet utan nödig varsamhet.

Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig vara mest förutseende.

Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.

Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu for han till främmande land för att under långvariga studier taga de grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda, orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.

* * * * *

Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och miner en ur förlägenheten.

Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin, Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.

Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande affärsvärksamhet.

Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem, hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.

Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade fartyget.

De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.

* * * * *

Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.

De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck. Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda. Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss helskinnad undsluppit.

Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och mer försvinna ur synhåll.

Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en friskare bris.

Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af besättningen syntes nu mera uppe på däcket.

Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som uppehöll sig här för att lura ut sina rof.

Plötsligt gjorde han allarm.

Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna afvaktade hvad som komma skulle.

Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn; men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.

Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:

-- Hvems är skutan och hvad för den ombord?

Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:

-- Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af bästa slag.

-- Den dj--ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar jag.

-- Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få undersöka fartyget.

-- Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande. Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.

Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.

-- Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.

-- Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara, ropade vakten.

Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn. Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.

Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta besegrarne.

Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från "Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.

-- Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i ditt kull, då skall du ta mig f--n ha betalt för gammal ost.

Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att varsko om nya "ugglor lurade i mossen."

XIII.

En gammal bekant.

Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda franciskanerklostret.

År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a. stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en årlig skatt af 80 mark.

Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.

Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet. Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr, utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna mottogo ofta besök af hans skepp.

Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och lyckliga resor.

En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga, hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna sig.

I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre skulle bedrifvas med slika orostiftare.

Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört, att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse skall åstadkomma strid och ofrid.

Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.

Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.

Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.

Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom familjen.

Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd -- hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland -- flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu föga utvecklats.

Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.

Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess produkter.

Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams ljudet af steg.

Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen Penttu Niilonen.

-- Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra dagar vi nyss upplefvat.

Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.

Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden, om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att stärka sig efter väl fullgjordt värf.

Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla, innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig undan.

-- De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla rätt mycket af hvarandra.

-- Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen, att han hos er fick hem och hägn.

-- Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt återgäldat våra små tjänster mot honom.

-- Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty Greta är en flicka som få.

-- Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne. Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt, det har aldrig varit min vilja.

-- De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.

-- Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget bord.

-- Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i ett som annat.

Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande natthvila bäst egnade morgontimmarne.

Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.

* * * * *

Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.

Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man, som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med förtröstan och tillförsikt.

Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.

XIV.

I Paris.

Universitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den förnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från hela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis på dess fruktbringande värksamhet förklarat, att "där de skönaste smykken för Kristi brud förfärdigades". Äfven ett antal finska ynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten, fortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i Prag och Leipzig.

Bland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i Paris, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427 där aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k. baccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt värkade såsom lärare under titeln "lector ethicorum". Han nämnes äfven "pedagogista" eller föreståndare för en enskild, förberedande läroinrättning.

Den filosofiska fakulteten var delad i fyra "nationer", af hvilka den engelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den skandinaviska norden, äfven Finland.