Part 11

Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i angränsande skogar.

-- Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.

Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.

Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där inne efter kvällens orgier.

Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och sprida en intensiv hetta omkring sig.

Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne. Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra, närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna ned bland sina kamrater.

Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.

* * * * *

Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en belägring.

Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd, hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer, hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.

Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning, svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades och tillyxades af hjärtans lust.

Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.

Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst -- han måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.

* * * * *

En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt. Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.

Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas, ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.

För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko gård.

Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl, och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen, gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för alltid.

XXV.

Slutet.

Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna. Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.

Ryktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne hastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende nödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.

Nu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för att undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes först till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig omsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att Arvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks sockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall återfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks anförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.

Denna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty kort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna. Fruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten och trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man hade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid Viggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.

* * * * *

Vi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare tecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:

"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske biskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin barndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha fördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den frid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de maktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin fosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor, som fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos eftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande fosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager och gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under katolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.

"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en stor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta vårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor eller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla grafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands historia.

"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste mäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till belöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda slott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes besittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände Gustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet från danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf Vasa nedrifva. Reformationen förändrade sedermera biskoparnes ställning och gjorde dem från mäktige, nära nog oberoende kyrkofurstar till ödmjuka undersåtar."

End of Project Gutenberg's Arvid Kurck och hans samtida, by Voldemar Lindman