Part 10

-- Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din otacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en framtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen under dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken af denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den gifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela dess folks sanna väl.

Rörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram till sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.

-- Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du gör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta uppdrag efter bästa förmåga.

Niilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej häller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt ringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den gode biskopens hand begaf han sig i väg.

Länge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande, en kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då fröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter, hvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan bekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den väg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.

XXII.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton på Kuustö slott.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han omfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det nu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång t.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt beträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks försäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men han fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika öppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot kunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20 november 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på båda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: "Vi agte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett mäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne undersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa och straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed, redlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns bästa, välfärd och bestånd."

Då brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen strid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak, hvarför Gustaf Vasa kämpade.

Gustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många motigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades han å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började han äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes förtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl, motarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre afsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under befäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet afvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i november trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte Stockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.

Höfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd under namnet "junker Thomas" och liksom kung Kristian en grym och roflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för genomdrifvandet af sina planer.

* * * * *

Vi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes stamsäte, Kuustö fasta slott.

Det är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens lopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens fjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.

Lif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen strömmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud inbäddade omgifningen.

En talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets mest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och trots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man för stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens flyktiga ögonblick.

Arvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och förtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i den franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och lycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och med barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm förmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande anlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men hans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin Grabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till något af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande afsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras glädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten Nils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring sig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i någon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i nattmörkret.

Sällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda kvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit all sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt inträder och anmäler en hög gästs besök.

Biskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar sig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.

-- Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf Vasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört till fäderneslandes väl.

-- Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils Arvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den finska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den boning, hvars trösklar I nyss beträdt.

Arvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann sig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden dryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och det varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för Sveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande anlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till hufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen, som bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af oförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan länge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.

Så öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen till Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta, hvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste, men var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas väl befästade slott.

Arvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott kunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då han från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan bössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens undsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen lifvakt.

Medan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de först nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.

XXIII.

List och blodsdåd.

Nils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta berodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de kunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö erhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den öfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade och oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl öfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara starkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra sidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar kunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären bjöd på.

Redan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört talrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521 tillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa äfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta nederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de fångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida bekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne jämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn upphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men blodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos i januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare Måns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde dela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik Fleming var den ende, som lyckades undgå bilan.

* * * * *

Midvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid och kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig inom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera vid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af norra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den ensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger fram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta gång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa vakan.

Plötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig längs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga krutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom kolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.

-- Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans ord kunde uppfångas af den tilltalade.

-- Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg och satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.

-- Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i förbifarten i dag på borggården.

-- Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem, om det gäller, för en rättvis sak?

-- Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det ock för själfväste f--n.

-- Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?

-- Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde blodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från man till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.

-- Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför har jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min plan.

-- Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej därtill är han för klok.

-- Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut sutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare Måns hufvud säkra.

Den gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men syntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga åstundan.

Erik Eleming fortsatte:

-- Jag ämnar af junker Thomas utvärka mig tillstånd att anföra ett utfall, hvars följder du sedan får erfara. Sten vill du nu göra mig en tjänst?

-- Jag har ju redan sagt er, att ni trygt kan lita på mig.

-- Men hör du, det uppdrag jag lämnar dig skall fullgöras redan denna natt.

-- Lika godt först som sist, genmälte Sten.

-- Du skall smyga dig öfver till Nils Arvidson och underrätta honom om min plan. Jag ärnar nämligen så snart vi kommit utanför slottets muror öfvergå till de belägrande och tillfoga danskarne en ringa återtjänst för deras frikostiga våldsbragder mot oss.

-- Det var då ett klokt påhitt af er, men --

-- Inga men, du har förbundit dig att bistå mig och därpå litar jag. Ty en redlig svensk man kan ej svika sitt löfte.

-- Tack för dessa ord.

-- Och nattmörkret skall nog skydda dig för alla rofgiriga blickar; ej häller kan man tro annat än, att du kvarstår på din post här nere. Sättet för fullgörandet af ditt uppdrag får du sedan själf uttänka. Farväl nu, kamrat. Jag har ännu mycket att uträtta innan morgondagen gryr.

Han räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig åter bort samma väg han kommit.

En knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet hos slottets höfvidsman.

Efter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få företräde här.

-- Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det svenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad? fortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från topp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.

-- Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett underbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att hopsmida mot en god och rättvis sak.

-- Godt och vidare bönfaller du om?

-- Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen genom att låta mig anfalla de förrädarne.

-- Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras skull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.

-- Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af besättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän tillfogat den danska kronan.

-- Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa sällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen mot dig och oss och löpa öfver till fienden.

Erik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en stunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma. Omsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att, för den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för säkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska besättningen.

-- Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du helt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge mig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna återgång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort dig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej skall försumma att underrätta honom.

Audiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få anordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både svenskar, finnar och danskar.

* * * * *

Följande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å ena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten och invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen hvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans fot.

Snart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade högtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta posto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.

En högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum var upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning utgjorde hufvudparten.

De till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer närmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten, men de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster tornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de sammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de sökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med döden för ögonen ej ville gifva luft.

Fåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor för dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en rättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets mörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu som ett nedrigt hån.

Förrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det bref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades, hvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken. Innan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i den motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och den varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma, vittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i dödsstunden fylde hans bröst.

Kort därpå föll Tönne Erikson Totts hufvud och riksrådet Renhufvuds blandade snart sitt blod med hans.

Då Wolffs skrifvare Måns bestigit schavotten kunde han ej återhålla den vrede och afsky, hans herres otacksamhet frammanat inom honom.

-- Usle niding, detta skuldlösa blod skall draga rättvisans hämd öfver dig, utropade han. Jag har städse fullgjort mitt värf och varit dig trogen och detta blir lönen därför.

-- Du är svensk och förtjänar ditt straff, röt slottets höfvidsman påskyndande exekutionen.

Erik Fleming hade bland de främst stående åsett den blodiga scenen. Han måste uppbjuda all sin kraft och energi för att ej bryta ut i raseri. Han hade själf på listens väg undgått de andras nesliga död och hans hämdplan skulle lyckas. Men hans bundsförvandters undergång skar honom djupt in i själen. Han kände sig i detta nu som en förrädare äfven mot dessa. Han hade kunnat rädda också dem, om han blott tidigare uttänkt sin plan. Nu var det för sent och han själf måhända en brottsling, då däremot dessa med sitt lif beseglat sin aktningsvärda kamp för fosterlandets väl.

* * * * *

Trumpeternas skall och trummornas larm borta på Åbohus tillkännagåfvo att något där var i görningen. Men man förhöll sig lugn å de beiägrandes sida, ty man viste på förhand, att dagens drabbning ej skulle blifva synnerligen het och maktpåliggande.

Snart sågs en talrik skara med Erik Fleming i spetsen storma ut från östra tornet och rikta sitt anfall mot den å stadssidan lägrade svensk-finska styrkan.

Omsider redde Nils Arvidson sig till motvärn, för att ej genom låtsad likgiltighet förråda sig i första hand.

Med förtvifladt mod förde Fleming sin närmast följande skara framåt och de påträngande danskarne formligen rasade af blodtörst vid utsikten om ett godt kap. Men knapt hade handgemänget och skottväxlingen med fienden öppnats innan Fleming och hans män drogo sig genom en snabb manöver åt sidan och lämnade de ifrigt framträngande danskarne i gapet på Nils Arvidsons trupper, hvilka under ett jubelskri mötte hårdt mot hårdt.

Striden blef alt betänkligare för Thomas Wolffs landsmän och sedan Erik Fleming med sitt folk anordnat mot dem ett anfall från motsatt håll nödgades hvarenda en af danskarne gifva sig på nåd och onåd. Här bjöds ej på skonsamhet. Desse blefvo nedgjorda till sista man och Fleming med den sålunda undan tyrannens hämd räddade skaran lämnade belägringshären en välbehöflig förstärkning.

XXIY.

Nils Grabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar. -- Arvid Kurck flyr.

Nyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom sporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina planer. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de ej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån kunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf Vasa låg dem varmt om hjärtat.

Redan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen Severin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott. De betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition kunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras oförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt därför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid utrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken krutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades, sprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden och lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta tillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i stället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra och fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas samt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.

Danskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till Åbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet och längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår, hvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto vid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin oförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg och öfverförde sina trupper till Sverige.

En liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom sitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas äfven i denna skildring från flydda tider.

Severin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där ryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man hade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett förtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest framstående män till del.

Den danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl befästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga delen kvarblef å fartygen.

Vi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla de scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo utspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. --

Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess hållning röjes kraft och okufligt mod.

Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.

En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.

Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf ger ingalunda efter för de andras aptit.

Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.

-- Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.

-- Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet dansa efter vår pipa.

Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.

Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.