Part 9

Under senaste presidentfälttåget ingick det i det ena partiets intresse att sammanbinda truster med tullfrågan. Men truster äro icke inskränkta till ett särskildt land eller på något sätt beroende af lagbestämmelser. Den största trusten för närvarande är koppartrusten, som är fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten är engelsk med hufvudkvarter i London. Ståltrådstrusten är tysk. Den enda rälstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla rälsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsväsendet eller i fabriksvaror, äro uttryck af mänsklig svaghet, och denna svaghet är lika utsträckt som släktet själft.

Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad på samma sätt som en trust, hvilken är så enastående i sitt upphof och sin historia, att den förtjänar sitt särskilda omnämnande. Jag menar Standardoljebolaget. Ett så gynnsamt tillfälle att behärska en vara har kanske aldrig förekommit, som när det gällde petroleum. Ganska tidigt insågo ett par af de skickligaste affärsmän, som världen någonsin sett, betydelsen af upptäckten och vågade stora summor på inköp af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffärens framgång var enastående och likaså dessa personers. Allt hvad de förtjänade och så stort kapital de kunde uppbringa insattes utan tvekan i företaget, och de blefvo snart de enda ägarna af jordområdet, som innehöll denna stora rikedomskälla. Standard-oljebolaget skulle längesedan ha gått om inte, ifall det icke på det hela taget blifvit skött i enlighet med de lagar, som gälla för affärer. Det medgifves i allmänhet att oljeprisen nu ställa sig så låga för konsumenterna-- lägre påstå somliga--att detta icke varit möjligt, om affären icke varit koncentrerad under samma förvaltning och ledning och skött på det sätt, som förvärfvat Standard-oljedirektörerna så stort anseende. De intaga en liknande ställning som Colemans i Pennsylvania, hvilka äga de förnämsta malmgrufvorna i Östern. De äga malmförrådet i Cornwall, liksom Standard- oljebolaget äger oljeförrådet. Men bolaget är ständigt på upptäckt efter nya fyndorter, och dess framgång beror i främsta rummet på grundläggarnas sällsynta affärsskicklighet och förvaltningsförmåga. Hotande hinder läggas stundom i deras väg, och det ser ut som om bolaget skulle förlora sitt monopol och gå samma väg som alla stora bolag. Och det kan sättas i fråga, om det kan fortlefva, när de nuvarande hufvudmännen draga sig tillbaka. Kanske jag borde säga, när den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty beundransvärd organisation förutsätter ett snille i spetsen, en öfverbefälhafvare, med enastående dugligt underbefäl, förstås, men dock i spetsen en Grant. Till dem, som åberopa Standard-oljebolaget som ett bevis på att truster eller sammanslagningar kunna äga varaktig framgång, säger jag: Vänta och se. Jag talar sa öppet om detta bolag, därför att jag icke har reda på dess styrelse, inkomster eller tillvägagångssätt. Jag ser det utifrån, endast som den, hvilken studerar politisk ekonomi, och som sådan har jag på detsamma tillämpat de principer, som jag vet skola råda, hur våldsamt motståndet än är.

Vi ha visat huru truster och bolag uppstå i deras olika gestalter. Frågan är nu: Hota de på allvar nationens intresse? Äro de en källa till oro? Eller skola de visa sig, såsom andra liknande företeelser vara ett försvinnande drag af osäkerhet och öfvergångstillstånd. Låt oss, för att besvara denna fråga, följa den trust, som vi låtsades bilda, i salt eller socker, spik, läder eller koppar--det är detsamma. Sockerraffinadörerna, till exempel, ha bildat en trust efter att under åratals ogynnsamma konjunkturer ha täflat med hvarandra, och allt socker, som tillverkas i landet, säljes genom en och samma kanal till förhöjda priser. Förtjänsterna börja stiga. Utdelning lämnas, och de, som förut sågo sin egendom försvinna inför sina ögon, bli nu lyckliga. Utdelningen på den delen af sitt kapital, som en person insatt i sockeraffären, är långt större än det kapital han har innestående i flera andra affärer. Priset på socker är sådant, att om han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han förtjäna enormt. Han har kanske förbundit sig att icke utvidga sin affär eller ingå i en ny, men hans anhöriga och bekanta upptäcka snart den nya utsikten till vinst. Han kan råda dem att understödja utvidgningen af en liten fabrik, som naturligtvis måste ingå i trusten. Äfven om han icke ger sina vänner denna vink, så är kapitalet alltid på utkik, synnerligast när ryktet förmäler att en ny trust bildats, såsom i fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom ett trollslag. Ju framgångsrikare trusten är, dess säkrare skjuta dessa sidoskott fram. Hvarje seger medför ett nederlag. Hvarje fabrik, som trusten köper, skapar en annan och så fortgår det ad infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadörerna ha försökt att få mera af kapitalet i ett särskildt fall, än kapitalet afkastar i allmänhet. De ha försökt att få en del af kapitaloceanen att stiga högre än den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit öfver fördämningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har åter funnit sin jämna yta. Det är sant att för att återvinna denna jämnvikt erfordras en kortare eller längre period, hvarunder artikeln i fråga kan säljas till konsumenten i mindre kvantiteter och till högre pris än förut. Men för detta blir konsumenten rikligen ersatt under de följande åren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna blir häftigare än någonsin och räcker, tills den stora lagen om att den bäst utrustade står kvar gör sig gällande. De fabriker och direktörer, som kunna åstadkomma den största fördelen, utestänga de mindre dugliga. Ett klokt förvaltadt kapital lämnar rättmätig vinst. Småningom blir kapitalet genom stegrad efterfrågan i stånd att erhålla större vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till fabrikerna, och vi äro åter midt inne i den gamla striden, och konsumenten skördar vinsten.

Sådan är lagen, sådan har lagen varit, och sådan lofvar lagen att bli i framtiden; ty ännu har ingen plan uppfunnits, som i längden hindrat dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som försöka att afprässa konsumenten mer än tillbörlig förtjänst på kapital och omkostnader, uppgöra planen till sitt eget nederlag. Vi hafva många bevis på att denna stora lag icke slumrar och icke låter sig undertryckas. För någon tid sedan bildade, som jag redan omtalat, stålrälsfabrikanterna i Europa en trust och höjde priset på räls så orimligt högt, att amerikanska fabrikanter voro i stånd att för första, kanske äfven för sista gången, exportera stålräls till Kanada. Men missförstånd och oenighet, oskiljaktiga från försök till sammanslutning mellan konkurrenter, bröto snart trusten. Med stridslystna känslor lagda till den förra affärskonkurrensen förnyades kampen, och stålrälsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig. Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif affärsföretag, som aldrig skulle ha drömt om att fabricera räls. Och så dog denna trust sin naturliga död.

Under det stora tryck, som flera år rådde i detta land inom stålrälsfabrikationen, höllos många orofyllda möten, på samma sätt som beskrifvits i trustens uppkomst, och det beslöts att göra ett försök att inskränka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen. Efterfrågan på räls började åter, innan planen sattes i verkställighet, minskning af produktionen försöktes aldrig, och stålrälsindustrien räddades sålunda från ett stort misstag.

Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri förstöras och dess ägare ruinerade. För några veckor sedan voro tidningarna fulla med redogörelser för sammanslutningen mellan boskapsuppfödare i St. Louis, som beslutat att störta slakteri- och exportbolagen i Chicago och Kansas City.

Ingen affär i detta land var under flera år mindre lönande än spiktillverkningen. För att afhjälpa detta bildade icke fabrikanterna någon trust för att sälja varan, utan i stället minskade de produktionen. En viss procent af deras maskiner hölls overksam. Denna procent ökades från tid till tid och endast så mycket tillverkades, som för ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det snart fanns flera maskiner i Amerika för tillverkning af spik än efterfrågan på spik behöfver på många år, och denna förening mellan spikfabrikanter gick samma väg som alla truster och lämnade affären i svårare trångmål, än den var förut.

Sockertrusten har redan en anmärkningsvärd konkurrent i hälarna. Koppartrusten är i fara. Alla stå beredda att anfalla en »trust» eller »sammanslagning», om den visar sig vara värd attacken; med andra ord, om den lyckas att höja sin vinst öfver den naturliga jämna ytan i hela landet, kan den vänta konkurrens från alla håll och måste slutligen duka under. Det är onödigt att ägna mycken uppmärksamhet åt de talrika trusterna i mindre artiklar, som uppstå den ena veckan och försvinna den andra, därför att de äro underkastade den stora lagen. Tidningarna berätta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnören, timmer, kol, tegel, tågverk, glas, skolböcker, försäkringar och järnvaror och tjugo andra artiklar. Men det lämpligaste epitaphium öfver dessa flyktiga varelser är:

»Här jag genast skall fly min väg, hvarför kom jag då hit, o säg?»

Vi kunna utropa med Macbeth då han såg vålnaderna af Banquos efterkommande glida förbi: Hvad, skall tåget räcka tills domsbasunen skallar? Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer, försvinner en annan. De komma och gå som skuggor.

Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser» skrämma så många. Alla dessa skiftande former äro uttryck för kapitalets försök att skydda sig för den ekonomiska faran, som ligger i fri konkurrens. I många fall hafva järnvägsaktier blifvit »watered». Beräknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid järnvägsföretag varit ovanlig och mycket högre än den afkastning kapital brukar lämna på andra håll. Alla järnvägarna i Västern ha kostat litet eller intet, inkomsten af de utsläppta obligationerna har räckt till för byggandet af dem. I dag se vi ledarna af järnvägsaffärerna nödsakade att erhålla inkomst af mera kapital, än som erfordras för att fördubbla deras respektive egendomar. Deras »kombinationer» och öfverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka äro värdelösa efter ett par månaders högtidliga ingående, äro bevis på dessa försök. Men alldeles på samma sätt, som den ofantliga förtjänsten på fabriksartiklar förskaffade fabrikerna ökadt kapital för tillverkningen, så har järnvägsaffärernas ovanliga framgång lockat nytt kapital till sitt område. NewYorkcentralbanans enorma utdelning kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som förtjänar omkring tretton millioner årligen, har sin South Pennsylvania. En linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande, framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma framgång väckte en tredje till lif. Det fanns från början en enda bana mellan dessa punkter--numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon slogo sig samman och begärde af allmänheten en procent mer i ränta på kapitalet än den bestämda, skulle där snart vara sju, och det vore alldeles riktigt.

Detta visar ytterligare omöjligheten af att undgå den stora lagen, förutsatt att kapitalet är fritt att inlåta sig på konkurrerande banor. I Storbritannien och öfverallt i Europa har vanligen vid byggandet af järnvägar och andra kommunikationsmedel tillämpats en helt annan politik än vår »fritt-för-alla-politik». Endast tillåtelsen att få bygga en järnväg kostar i England nästan lika mycket pr mil, som våra billigaste banor i Västern kostat att bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlägga en kanal, trettio mil lång, till Liverpool, och utgifterna för att erhålla parlamentets tillstånd att sätta in kapital i detta företag ha tills dato kostat nära en half million dollars. Regeringen bestämmer genom en parlamentskommitté, om den föreslagna linjen verkligen är af nöden, och för att afgöra denna fråga måste hvar och en, som på något sätt har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen att göra, inför kommittén uttala sin åsikt, att den föreslagna nya kanalleden är alldeles onödig; medan de som framställt förslaget få betala enorma summor för ett hundratal »sakkunniga» utlåtanden om att kanalen är nödvändig. Det afgörande, som Underhusets kommitté kan komma till, är af noll och intet värde, i jämförelse med de intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta långt bättre än någon lagstiftningskommitté om arbetet i fråga kommer att löna sig, och detta är säkraste beviset på att det fyller ett kändt behof. Resultatet af Amerikas politik framgår bäst af det faktum, att, trots alla försök af järnvägsföretagen att kringgå de ekonomiska lagarna, äger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer i världen. Järnvägspriserna för frakt i Europa ställa sig häpnadsväckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden på engelska järnbanor är i allmänhet dubbelt så stor som i Amerika och i många fall, som jag haft tillfälle att iakttaga, tre gånger så stor. I somliga fall ännu högre.

En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i världen.

Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer», »pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket affärsföretag som helst under lika villkor för alla.

Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång. Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter, bankirer och fabrikanter.

Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.

Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse--en öfverenskommelse mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera, undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor, som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran, då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande linjer, skola konkurrerande linjer byggas--till lycka för landets intressen--som ha större fördel af billiga transportkostnader än att tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer--äfven till lycka för landet--med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.

Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska folket icke ämnar låta inskränkas. _________________________________________________________________

ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN

(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)

Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna-- frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.

PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning, såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t. o. m. i Britannien. Och när det gällde ändringar i lagliga bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor, synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af Alabama icke voro lika säkra som--tack vare försynen!--de nu äro, att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls. Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land, som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet: de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men denna inkomstfråga är af vikt.

Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en »Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr. Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig. Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en »Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker uppmuntra produktionen--detta anses icke vara mera än rättvist mot våra egna sockerfabrikanter.