# Arbetets Herravälde

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/arbetets-herravalde-9951/index.md

Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag. Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren, som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet. Tvärtom, det blir lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen att diktera villkor för sina arbetsgifvare. Där det förr fanns endast en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister, som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.

Hvad de nödvändiga kvalifikationerna för unga praktiska mäns befordran angår, så kan ett citat af George Eliot vara lämpligt att anföra: »Jag skall tala om för er, hur jag bar mig åt för att lyckas. Jag höll öron och ögon öppna och gjorde min husbondes fördel till min.»

Första villkoret för en mans framgång är, att han måste väcka uppmärksamhet. Han måste göra någonting ovanligt, och särskildt utom de egentliga gränserna för sina åligganden. Han måste föreslå, eller spara, eller göra sin principal någon tjänst, som han ej kunde tadlas för att ha uraktlåtit. När han sålunda ådragit sig sin närmaste förmans uppmärksamhet--låt vara att denna endast är förman för ett arbetslag--så har det första steget tagits, ty på närmaste förman beror befordran. Det beror nu på honom själf huru högt han stiger.

Ofta hör man män klaga öfver att de ej få tillfälle att visa sin skicklighet och att, om de visa sådan, den ej blir erkänd. Detta betyder föga. Förmännen tvingas af sitt eget intresse att göra till sin närmaste man den, som bäst kan fylla platsen, ty chefen vinner anseende i samma mån som hans departement är dugligt.

Ingen kan hålla en annan nere. Man vet att många praktiska män vunnit rykte och förmögenhet genom de förbättringar de infört. Förbättringar kunna lätt åstadkommas af praktiska män på deras eget område, ty de ha den mest ingående kunskapen om där förekommande problem. Det är på detta sätt många af våra mest värdefulla förbättringar kommit till stånd. Den, som åvägabragt en förbättring, skulle städse föredraga en andel i affären framför högre lön. Äfven om affären hittills icke varit särdeles famgångsrik tror han, om han är af rätta slaget, att han kan bringa framgång, och han kan det. Alla affärer erfara med- och motgång. Tryckta och goda tider följa hvarandra, ett år stor vinst och därpå flera med liten eller ingen. Detta är affärslifvets lag, som jag ej behöfver förklara. En duglig, praktisk ung man bör därför ej vara ängslig angående valet; hvilken affär som helst skall, om den skötes rätt, under årens lopp ge god vinst.

FAROR, SOM HOTA UNGA MÄN

Där finnas tre stötestenar i vägen för den praktiske unge, mannen, som har börjat stiga i graderna. Först dryckenskap, som förstås är fatal. Det tjänar till intet att öda tid på en ung man, som super, han må vara hur begåfvad som helst. I sanning, ju större begåfningen är, desto större blir missräkningen.

Den andra stenen är spekulation. En man, som spekulerar, kan omöjligen draga jämnt med en fabrikant eller en affärsman. För att vinna framgång inom affärsvärlden bör man räkna på endast fabrikantens eller köpmannens vinst. Fabrikanten skulle gå stadigt framåt, rättande sig efter marknaden. När det finns varor att sälja, sälj dem; när nytt lager behöfs, köp det, priset för dagen må nu vara hvad det vill.

Jag har aldrig känt en spekulerande fabrikant eller affärsman, som var stadigt fraingångsrik. Han är rik ena dagen, bankrutt den nästa. Det är dessutom fabrikantens sträfvan att tillverka saker och därvid sysselsätta arbetare. Detta menar en lofvärd verksamhet. En sådan man är nyttig för sina likar. Köpmannen är nyttigt sysselsatt med att sprida förnödenheter, bankiren tillhandahåller kapitalet.

Den tredje stötestenen liknar spekulationen; den heter borgen. Affärsmän behöfva växlande penningbelopp, stundom ej mycket och en annan gång stora summor. Då andra arbeta under samma omständigheter, är frestelsen att ömsesidigt gå i borgen ganska stor. Denna stötesten måste undvikas. Tillfällen finnas utan tvifvel, då man måste hjälpa sina vänner, men för att man skall vara säker borde denna regel beaktas. Ingen bör sätta sitt namn på ett papper för någon annan, om han ej är i stånd att betala beloppet utan att skada sin egen affär. Att göra så är ohederligt. En man är skyldig räkenskap åt dem, som litat på honom, och kreditorerna ha rätt till allt hvad han äger. Hvad ens egen firma angår så är det »ert namn, er förmögenhet och er heder», men åt andra kan man ge endast sådan hjälp, som ej stjälper en själf. Det är därför bäst att ge andra den kontanta hjälp ni förmår, men aldrig er borgen.

En vanlig orsak till att unga män misslyckas ligger i bristen på koncentration. De äro alltför benägna att försöka för mycket. Orsaken till mången öfverraskande kullerbytta ligger häri. Hvarje dollar af kapital och hvarje affärsidé skulle koncentreras på det företag, hvari man inlåter sig. Man skulle aldrig skjuta mot för många mål. Det är en dålig affär, som ej ger bättre vinst på det ökade kapitalet, än om samma summa placerats i ett annat företag. Ingen man, intet bolag kan sköta en affärsmans kapital så väl som han själf. Regeln, »lägg ej alla dina ägg i samma korg», duger ej för en mans lifsgärning. Lägg alla dina ägg i samma korg, och gif sedan noga akt på den korgen, det är den rätta regeln, den mest värdefulla af alla.

Under det affärer af alla slag visa allt större böjelse att slå sig samman i några få stora företag, finner man icke desto mindre dagligen att verklig duglighet, som har intresse i vinsten, är alldeles oumbärlig för dessa företags framgång. Genom korporationer, hvilkas aktier säljas dagligen, genom bolag, som finna det nödvändigt att intressera sina dugligaste män, genom köpmän, som kunna framgångsrikt sköta sina stora företag endast genom att göra dugliga män till delägare, öppna sig i alla delar af världen vägar, flera till antalet, större i utsträckning och lättare att beträda än någonsin förut, för den nyktre, sparsamme, energiske och duglige arbetaren, för den vetenskapligt bildade unge mannen, för springpojken och kontoristen, vägar, hvarå de kunna vinna större framgång än som någonsin förut i världshistorien stått dem till buds.

Då därför en ung man, i hvilken ställning eller hvilken affär som helst, förklarar och beklagar sig öfver att han ej har tillfälle att visa sin duglighet och bli delägare, så duger det gamla svaret:

»Ej må vi tadla stjärnorna, o Brutus, Men väl oss själfva, för vår brist på framgång.» _________________________________________________________________

RIKEDOM OCH DESS ANVÄNDNING

»Rikedom», har Mr. Gladstone sagt, »är summan af hela världens arbete.» Att penningförvärfvet sätter hela världen i arbete, beror därpå, att med några få olyckliga undantag, unga män äro födda till fattigdom och underkastade att arbeta under den hälsosamma lag, som bjuder: »Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett».

Det är modärnt nu för tiden att jämra sig öfver fattigdomen som något ondt och att beklaga den unge mannen, som icke blifvit född med en silfversked i munnen. För min del instämmer jag hjärtligt i president Garfield's uttalande: »Det rikaste arf en ung man födes till, är fattigdom». Det är min fasta öfvertygelse att af denna klass ha vi det bästa och största att förvänta. Det är icke bland millionärens eller den högt uppsattes söner, som världen får sina lärare, sina martyrer, sina uppfinnare, sina statsmän, sina diktare eller ens sina affärsmän. Alla dessa komma fram ur den fattiga kojan. Vi kunna knappast läsa ett bland de få »namnen, som aldrig dö», eller om någon släktets välgörare, som icke hade fördelen af att vara född, vaggad och fostrad i fattigdomens skola. Det finns intet så förvekligande, intet så förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre mål--moraliska eller intellektuella--som ärfd rikedom. Om det ibland er finns en ung man, som känner att han icke behöfver anstränga sig för att förtjäna sitt uppehälle, så skänker jag honom mitt innerligaste deltagande. Men om han skulle visa sig vara ett undantag från sina jämlikar och blifva en aktningsvärd medborgare, till nytta för samhället, så skänker jag honom i stället för mitt deltagande min djupaste vördnad; ty den, som öfvervinner de frestelser, som åtfölja ärfd rikedomn, är af »jordens salt» och förtjänar dubbel ära.

Det är mycket godt man får till lifs i The New York Sun, hvars framstående utgifvare och ägare ni nyligen hade nöjet, fördelen och äran att lyssna till. Jag ber att få läsa upp följande för er såsom en af The Sun's talrika ljusstrålar:

»VÅRA GOSSAR

Hvarje moralist frågar sig ibland: Hur är det fatt med sönerna till våra rika och stora män? Frågan åtföljes af en sorglig statistik öfver sådana söners uselhet och förfall.

Moralisternas misstag är att de framställa frågan oriktigt. Det är icke galet fatt med dessa dåraktiga söner, utom att de äro olyckliga; men med deras fäder är det på tok.

Föreställ er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som väl skött sin syssla, samlade en otalig mängd villebråd i parken, gödde dem och sade till sina valpar: »Se här, pojkar, jag har med stor möda samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag är sa van att ströfva genom skogarna och kan icke lägga bort vanan att jaga, men ni, gossar, behöfva bara springa omkring i parken och ta för er hvad ni behagar. En sådan jakthund skulle föraktas af hvarje hundkännare. Husbonden skulle säga till en sådan hund: »Herr Hund, ni håller helt enkelt på att förstöra dessa valpar. För mycket kött och ingen motion ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får skämmas för. För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas strängt».

Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden eller katten. Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal, klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling, som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.

De feta, onyttiga mopsarna, som flåsande och pustande släpas i band af unga damer, kunna icke klandras för sin belägenhet; och samnma förhållande är det med rika mäns söner. De unga damerna, som gödde sina mopsar alltför rikligt, och fäderna, som skämde bort sina söner, ha endast sig själfva att skylla.

Ingen skulle kanske vilja försvara saken, men hvem som helst måste medge, att om lagen gjorde det omöjligt för en person att ärfva mer än en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, så skulle vi inom kort äga ett nytt, bättre släkte.»

Detta är sundt. »Om ni ser det i The Sun, så är det så»--åtminstone i detta fall.

Det är icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon går till sitt arbete och håller på därmed till aftonen, som vi skola beklaga. Det är den rike mannens son, hvilken Försynen förmenat denna ärofulla uppgift. Det är icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle väcka vårt deltagande och allvarliga bekymmer. »Lycklig den människa, som funnit sitt arbete», säger Carlyle. Jag säger: »Den människa är lycklig, som måste arbeta, som måste arbeta strängt och arbeta länge». En stor skald har sagt: »Den beder bäst, som älskar mest». Detta kunde omnskrifvas till: »Den beder bäst, som arbetar mest». Ett hederligt dagsverk väl fullbordadt är ingen dålig bön. I våra dagar höjes ofta ropet: »Afskaffa fattigdomen!» Men det kan lyckligtvis icke ske; fattiga skola vi alltid hafva ibland oss. Afskaffa fattigdomen, och se sedan hvad det blefve af »människosläktet? Framåtskridande och utveckling skulle upphöra. Tänk om dess framtid berodde på de rika. Tillförseln af hvad som är godt och stort skulle afstanna och det mänskliga samhället återgå till barbarism. Afskaffa lyx, om ni vill, men lämna oss den mark, ur hvilken det bästa hos människokaraktären växer upp: fattigdom--hederlig fattigdom.

Jag vill för ett ögonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog lyckliga att vara födda fattiga. Den första fråga, som tvingar sig på er, är denna: »Hvad skall jag lära att göra för slags nyttigt arbete, som i utbyte skall gifva mig medel till föda, kläder, hus och hem och göra mig oberoende af andras understöd? På hvilket sätt skall jag förtjäna mitt uppehälle?» Och den unge mannen kan föredraga, eller tro att han skulle föredraga ett visst slags arbete framför andra, att bli affärsman eller handtverkare, präst, läkare, arkitekt, elektriker eller jurist. Jag tviflar icke på att några af er i edra mest högtsväfvande planer sträfva efter att bli journalister. Men det är af ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om; han måste alltid hålla en punkt klar framför sig: »Kan jag uppnå en sådan skicklighet i detta fack, att jag säkert, genom att ägna mig däråt, kan förtjäna mitt uppehälle?»

Den unge man, som beslutar sig för ett nyttigt arbete, för hvilket han till gengäld får en summa, som är tillräcklig för hans underhåll, ser klart en af sina allra första plikter. Han möter genast frågan, som tvingar sig på honom och kräfver ett svar, och han besvarar den riktigt.

Här är intet tal om förvärfvande af rikedom. Hvar och en medgifver, att en ung mans första plikt är att arbeta för sitt uppehälle. Om det nästa steg han har att taga äro äfven alla eniga; den unge mannen kan icke sägas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han lämnar ur räkningen lifvets tillfälligheter, olyckshändelse, sjukdom och tryckta arbetslöner, som för närvarande. Klokheten bjuder honom att besinna dessa omständigheter, och det är en del af hans plikt att spara något af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom eller i något vinstgifvande företag, så att han i händelse af behof eller på sin ålderdom icke står på bar backe, utan har något att lefva af. Jag tror att vi alla äro öfverens om lämpligheten--nej plikten att arbeta och spara för vårt uppehälle och därigenom bibehålla vårt oberoende och vår själfaktning.

Dessutom tager jag för afgjordt, att några af er redan beslutat att så snart som möjligt bedja »en viss ung dam» dela sin lott--eller lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela. Äktenskapet är en mycket viktig sak och ger anledning till många allvarliga betraktelser. »Tänk på att du, när du gifter dig, får en kvinna med godt, sundt förstånd», var det råd min lärare gaf mig, och jag testamenterar det härmed åt er. Godt, sundt förstånd är den ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos både kvinna och man. Men innan ni får tillfälle att skaffa er en kamrat genom lifvet, kommer den frågan, hvarom jag ämnar tala till er--»rikedom»--icke rikedom på millioner, utan helt enkelt tillräcklig inkomst för att föra ett anspråkslöst, oberoende lif.

Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur fördelas den? Icke långt härifrån ha vi ofantliga kollager, som millioner af år legat till ingen nytta och därför varit värdelösa. Genom något experiment eller kanske en tillfällighet upptäcktes att den där svarta stenen kunde brinna och frambringa värme. Människor gräfde schakt, satte upp maskiner, sprängde och hämtade upp kol, som de sålde till allmänheten.

Det tog vedens plats som bränsle till ungefär halfva kostnaden. Genast blef hvarje kollager värdefullt, därför att det var nyttigt eller kunde blifva det, och sålunda blef landets rikedom ökad med en ny artikel, värd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare, förtäljer historien, satt en dag och såg in i elden, där en tekittel stod och kokade, och han märkte huru ångan lyfte locket. Detta ha hundra tusentals människor sett före honom; men ingen såg hvad han såg --ångkraften, som gör hela världens arbete för så oändligt liten kostnad i jämförelse mot förr, att man icke ens förmår att räkna ut, huru mycket världens rikedom ökades häraf. Allmänhetens besparingar äro rikedomens rot. En ung mans arbete till allmänhetens bästa skapar rikedom i förhållande till den nytta han gör allmänheten. Kommendör Vanderbilt såg, tror jag, tretton olika korta järnvägslinjer mellan New York och Buffalo, under tretton olika förvaltningar och med en osammanhängande och besvärlig tjänstgöring. Albany, Schenectady, Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen för några af dessa bolag. Han förenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaröfver er statsexpress flyger femtioen mil i timmen--största uppnådda hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under det gamla systemet. Han gjorde allmänheten en särskild tjänst, som fullföljd af andra, nedbringar kostnaden för transport af födoämnen från Västerns prärier till edra dörrar till en ren obetydlighet pr ton. Han förskaffade allmänheten--och fortfar därmed hvarje dag-- oberäknelig rikedom, och den vinst han själf skördade var endast en droppe i hafvet, jämförd med den han öste öfver staten och nationen.

I gamla dagar, innan ånga, elektricitet eller någon annan af de modärna uppfinningarna, som gemensamt ha förändrat världens utseende, funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfälle för stora idéer att blifva utförda i stor skala och sålunda skaffa rikedom åt uppfinnaren, upptäckaren, upphofsmannen eller verkställaren. Nya uppfinningar gåfvo detta tillfälle, och många stora förmögenheter skapades af enskilda. Men i våra dagar passera vi--såvida vi icke redan ha gjort det--detta utvecklingsstadium, och det är endast en orsak, som numera kan skapa stora förmögenheter--jordegendomarnas stigande i värde. Fabriksverksamhet, kommunikation öfver land och haf, banker och försäkringsanstalter hafva alla kommit i händerna på bolag, bestående af hundra, i många fall tusen aktieägare. New Yorks centraljärnväg äges af mer än tiotusen aktieägare, Pennsylvaniajärnvägen äges af flera personer än den stora armé består af, som den har i sin tjänst, och nästan en fjärdedel af ägarna äro kvinnor och barn. På samma sätt är det med de stora fabriksbolagen, med de stora ångbåtslinjerna, med bank- och försäkringsinrättningarna, ja med alla affärsgrenar. Det är ett stort misstag af unga män att säga: »Åh, vi kunna aldrig komma in i en affär». Om någon af er sparat så mycket som femtio eller hundra dollars så vet jag verkligen inte någon slags affärsgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med aktien på fickan kan ni infinna er vid aktieägarnas sammanträde, hålla tal och framställa förslag, tvista med direktören och förklara huru bolagets förvaltning bör ordnas och ha en ägares alla rättigheter och hela inflytande. Ni kan köpa aktier i allting, från tidningar till hyreskaserner. Men kapital betalas så ömkligt nu för tiden, att jag tillråder stor försiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag förut sagt till kroppsarbetare och till präster, till professorer, artister, läkare och med dem likställda: »Sätt icke in edra penningar i något som helst affärsföretag »--affärsrisker äro icke för sådana som ni. Köp allra först ett eget hem, och om ni sen har något öfver, så köp ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i ett hus eller i en järnväg, och låt det vara första inteckningen samt nöj er med måttlig ränta. Vet ni att af hundra, som på egen hand försöka att göra affärer, visar statistiken att de nittiofem förr eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan citera »Hudibras» [1] och säga er, att, hvad åtminstone en affärsgren angår, äro hans ord i högsta grad träffande ännu i dag:

»Ack ve! Den man får mera, än han tål, som ständigt har att göra med kallt stål.»

[1] »Hudibras»--en komisk hjältedikt från 1600-talet af Samuel Butler

Aktieägare i järn- och stålaffärer kunna intyga sanningen häraf, antingen stålet är varmt eller kallt. Samma förhållande råder inom andra affärsgrenar.

Första klagan öfver våra dagars affärsställning gäller rikedomens hopande i fåtalets händer. Detta var, som jag redan sagt, förhållandet strax efter att de nya uppfinningarna ändrat världens ställning. Men i dag är det icke sant. Rikedomen blir mer och mer fördelad bland de många. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu kommer på arbetets lott, har aldrig varit så stor som nu, och summan, som går till kapitalet, aldrig så liten. Under det att kapitalets vinst minskats med mer än hälften, där den icke alldeles uteblifvit, visar statistiken att arbetsförtjänsten aldrig stått så högt som före de senaste dåliga konjunkturerna inom affärsvärlden, och att lefnadsförnödenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har inkomstskatt, och vårt land måste för en tid underkasta sig en dylik pålaga. Af statistiska uppgifter från England framgår, att under de elfva åren från 1876 till 1887 ökades antalet af personer, som i årsinkomst hade från 750 till 2,500 dollars, med mer än 21 procent och minskades antalet af dem, som hade från 5,000 till 25,000 dollars, med 2 1/2 procent.

Ni kan vara öfvertygad om, mina herrar, att frågan om rikedomens fördelning ganska snart ordnar sig under närvarande förhållanden och ordnar sig i den rätta riktningen. De få rika bli fattigare, och de arbetande många bli rikare. Några få undantagsmän kunna nog skapa sig rikedom, men den blir säkert måttligare än förr. Detta är kanske icke till så stor lycka för massan af folket, som man är benägen att tro, emedan samlandet af stor rikedom i händerna på en företagsam man, som fortfarande hänger i arbetet, är det bästa medlet att åstadkomma mångas välstånd. Tänk på den rikaste man, som världen någonsin sett, och som dog i New York för några år sedan. Med undantag af en liten ränta, som förslog till de dagliga utgifterna, var hela hans förmögenhet och dess afkastning insatt i företag, som åstadkommit vårt järnvägssystem, med dess oerhördt billiga transportkostnader. Antingen millionären vill det eller ej, så kan han icke undgå den lag, som under nuvarande förhållanden tvingar honom att använda sina millioner till folkets bästa. Allt han kan få af dem under de få år han lefver är att han kan bo i ett finare hus, ha finare möbler och omgifva sig med konstföremål. Jag kunde tilllägga: ett präktigare bibliotek-- mera af gudarna i sin närhet--men af hvad jag sett af millionärer är biblioteket den minst begagnade delen af deras »möbler» i den ståtliga bostaden. Han kan äta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara förstör honom. Men den modärne millionären är vanligen en man med mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han använder mycket litet för egen räkning och är arbetsbiet, som i industrikupan samlar honung, hvilken sedan kommer invånarna i den där kupan och allmänheten i stort sedt till godo. Detta är en sann bild af millionären, sådan Mr. Carter skildrat honom i sitt märkliga tal inför Beringsundtribunalet i Paris: [2]

[2] En år 1893 tillsatt skiljedomstol för att lösa tvisten mellan Amerika och England om sälfångsten i Berings sund.--Ö a.