Part 17

Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda--hvad helst sådant eller andra icke alls otroliga öfverraskningar--kunna åstadkomma en genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett utveckladt järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland. Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol, håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar förskrifva sig från i går.

Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke, hvad morgondagen bär i sitt sköte.» _________________________________________________________________

HVAD SKULLE JAG GÖRA MED TULLTAXAN, OM JAG VORE TSAR?

(Ur The Forum, mars 1895)

Fördelen af hög tull på lyxartiklar och låg tull på råämnen och lifsmedel. Ett par slående exempel på berättigad och icke berättigad tulltaxa.

Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara. Regeringens beräknade utgifter, enligt statssekreteraren Carlisles rapport för innevarande räkenskapsår (1895), är 424,000,000 dollars och beräknade inkomster 404,000,000 dollars, alltså ett deficit af 20,000,000 dollars. Han beräknar att nästa år skall lämna ett öfverskott af 30,000,000 dollars, under antagande af att utgiften är densamma.

Minskningen i pensionsutgifter nästa räkenskapsår uppgår till 18,000,000 dollars och minskningen ökas år efter år. Flottan fordrar mindre utgifter än förr, och tillökningen af befolkning och rikedom ger större inkomster, så att ingen anledning till oro rörande regeringens debet och kredit efter nästa år förefinnes, ehuru sekreteraren antagligen är en smula för sangvinisk angående intäkterna för i år under nuvarande lagar.

Af statsinkomsterna beräknades tullen detta år lämna 160,000,000 dollars och beräknas lämna 190 millioner nästa år. Och nu kommer frågan: Hvad skulle jag göra med tulltaxan, om jag ägde högsta makten?

Mitt första mål skulle vara att afskaffa all tull på de mångas lifsmedel och att lägga hög tull på de fås lyxartiklar. Massan af folket, som begagnar och förbrukar hemgjorda produkter, skulle jag icke beskatta, men den fina världens män och kvinnor, som, huru mycket det än kostar, kläda sig i det finaste ylle, elegantaste siden och fin-finaste linne, som Europa kan åstadkomma--de skulle få betala tullafgifterna. Den lilla rika klassen skulle under den nya tulltaxan bli ännu elegantare genom att betala kanske dubbelt så mycket för sin elegans som nu. Amerikanska folket, som använder amerikansk tobak och amerikanska cigarrer, skulle icke ha högre tull på dessa saker än nu. Men de rika och slösaktiga gentlemän, hvilkas fina luktorgan fordra havannaparfymen, skulle staten draga nytta af genom åtminstone fördubblad tull. Personer, som dricka champagne och fina gamla viner, och personer, som köpa gammalt makalöst och nytt makalöst utländskt glas och porslin, parfymer och liknande lyxartiklar, borde beredas tillfälle att sanningsenligt skryta med deras förhöjda värde. Det borde aldrig glömmas, att importerade artiklar användas af det rika fåtalet och inhemska produkter af det fattiga flertalet.

Den föreslagna ökningen af tull på utländska lyxartiklar skulle icke påläggas med hänsyn till skydd, utan endast med hänsyn till inkomst. Att denna politik oafsiktligt skulle en smula komma de inhemska tillverkarna till godo behöfver ju icke anses vara ett hinder. Fördelen blir i alla händelser mycket obetydlig, emedan dessa fina kvaliteter i ylle, siden och linnevaror icke tillverkas hos oss; likaså litet som dyrbara viner, cigarrer och hundratals fantasiartiklar. Men den inhemska tillverkningen förser hela marknaden med varor af ordinär kvalitet, som vanligen användas af flertalet.

Den hittills följda politiken har varit raka motsatsen. En hel sida skulle kunna fyllas med en lista på de rikas lyxartiklar, på hvilka den nya tulltaxan sänker tullen. Här äro ett par af de sänkta tullarna: porslin 50 procent, spegelglas och måladt glas 40, guldpennor 16, klockor 28, hattar 72, trikotvaror 72, flanell 68, sidenparaplyer 18, konjak och likörer 28, siden 40, handskar 30, konfektyrer, geléer etc., spetsar och broderier etc. 16, ylle och siden 10 à 20 beräknadt efter sitt specifika värde. Under nuvarande tulltaxa betalar den rike sällskapsmannen, klädd i superfint utländskt kläde, superfint linne, plyschhatt, glacéhandskar, fin sidenparaply och läppjande på sitt dyrbara gamla vin, 20 à 70 procent mindre tull än förr. Hans fina fru fläktar med sin solfjäder, viftar med sin broderade näsduk, visar sina utsökta spetsar och pryder sig i superbt siden till nedsatt pris och småler tacksamt mot den nye folkets vän, den förtjusande och snillrike unge mannen från West Virginia, som ber om ursäkt för att han icke lyckades nedsätta tullen på champagnen hon serverar honom och förklarar att det var icke hans fel, ty hans bill innehöll nedsättning äfven på denna vara. På hundratals fantasiartiklar, tillverkade af ylle, siden och linne, är tullen nu nedsatt. Denna nedsättning innefattar lyxartiklar, för hvilka tullen uppgick till två tredjedelar af hela inkomsten. I hela landet finns icke en enda arbetare, som använder dessa lyxartiklar. Sådan är vår »tullreform» för närvarande, och sådan är »skattebördan minskad för massan af folket». Egendomliga begreppsförvirring! Skatterna äro endast minskade för de rika.

Detta är icke någon partifråga, ty intetdera partiet har åsyftat att statsinkomst skulle först och främst erhållas genom tull på de rikas lyxartiklar, vare sig att frihandel eller tullskydd är ordningen för dagen. Bäst vore att lägga bördan på deras skuldror, som bäst förmå bära den, och mycket högre tull än någonsin borde läggas på dylika saker.

Det är en fullkomlig missuppfattning, att användningen af lyxartiklar skulle minskas, ifall tullen vore högre. Tvärtom, det höga priset ingår just som ett element i användningen af sådana saker. Men importen skulle minskas, om tullen höjdes på vanliga artiklar, därför att personer, som behöfva se på priset, finge utbyta den fördyrade varan mot en annan.

Men detta kommer ju icke i fråga med lyxartiklar, som endast köpas af de rika, för hvilka priset icke spelar någon roll. Fördubblad tull på champagne till exempel eller på utländskt porslin, ylle, siden, linne, spetsar, broderier etc. skulle icke hindra den förmögna klassen att köpa. Och äfven om den högre tullen för en tid minskade bruket af utländska produkter med en fjärdedel, så skulle inkomsterna ändå vara en fjärdedel mera, om tullen fördubblades. Och skulle en betydlig minskning i förbrukningen inträffa, vore det så mycket bättre. Detta moln har en silfverafvigsida, ty då skulle mera af landets rikedom komma den inhemska produktionen till godo. Och det skulle antagligen leda därhän, att den inhemska fabrikanten skulle till slut fabricera de finaste kvaliteter i textilvaror, ifall de utländska voro högt taxerade. Men det skulle gå åt många år, innan han kommer så långt, och dessförinnan skulle den naturliga ökningen af inkomster genom tillväxten af befolkning och rikedom godt kunna tåla vid den minskade importen. Om ett par år skall det minskade antalet pensioner--som nu slukar så mycket--befria regeringen från nödvändigheten att söka skaffa så stora inkomster.

År 1892 inkasserades följande summor i tull på importerade lyxartiklar åt de rika:

Yllevaror dollars 32,293,609 Sidenvaror » 16,965,637 Bomullsvaror » 16,436,733 Linnevaror » 10,066,636 Glas och porslin » 10,339,000 Vin, likör etc. » 8,935,000 Tobak och cigarrer » 11,882,557

Här är 106,000,000 dollars i inkomst af sju slags lyxartiklar, och här äro några andra, som inbrakte öfver 8,000,000 extra--juveler, vagnar, konstgjorda blommor, klockor, borstar, papper, parfymer och musikinstrument--eller 114,000,000 dollars af totalsumman 177,000,000,

Att nedsätta tullen på artiklar, som endast äro öfverflödsvaror och som inbringa två tredjedelar af tullinkomsten, är hela resultatet af det Wilsonska förslaget.

Den omständighet kan icke bestridas, att dessa artiklar icke blifvit importerade åt massan af folket. Denna får sina behof af ylle och siden fyllda af inhemska tillverkare. Den enda klass, som använder importerade tyger och utländskt glas och porslin, utländska viner och tobak är den förmögna. För att förekomma att det skall kunna sägas att en del saker, som i någon utsträckning brukas af den stora mängden, skulle fördyras genom den högre tullen, borde lagen bestämma att vanliga kvalitéer af ylle-, siden- och linnevaror skulle befrias från högre tull.

Ehuru i själfva verket endast de högre kvalitéerna importeras, skulle en sådan bestämmelse afväpna kritiken. Om 1892 års tull på dessa lyxartiklar hade fått kvarstå, så skulle den brist som nu oroar skattkammaren ha varit mycket mindre. Vi ha här en rik grufva att göra bruk af när lagstiftning härnäst förekommer. Om tullen på dessa lyxartiklar fördubblades och andra 114,000,000 inkasserades eller om den ökade pålagan minskade konsumtionen med en fjärdedel och regeringen erhöll endast hälften af ökningen, så skulle vi ha tagit 57,000,000 dollars skattebörda från de arbetande massornas skuldror och lagt den på den slösaktiga, nöjeslystna och fåfängliga klassen, som gärna kan betala sitt slöseri till förmån för sig själf och nationen. Om en tilläggstull af 50 procent försöktes, skulle inkomsterna snart ökas till nästan hela den extra beskattningen. Detta är hvarken protektionism eller frihandel och har intet att göra med någondera. Det är endast en inkomstfråga. Och det är medgifvet, att på intet sätt kan en behöflig inkomst klokare erhållas än genom tull på utländska öfverflödsartiklar. Min tulltaxa skulle fördubbla den nu gällande afgiften på alla dessa lyxartiklar.

Då man står ansikte mot ansikte inför det faktum, att den väsentligaste förändring Wilsonbillen åstadkommit är att ha nedsatt tullen med två tredjedelar af hela tullinkomsten uteslutande till de rikas förmån, så frågar man, hur en så insiktsfull, hederlig, varmhjärtad och nitisk man som Mr. Wilson kunde framställa sig själf såsom »lyftande en onödig och tung skattebörda från massan af folket». Förklaringen är snart gifven: han var oerfaren. Han hade icke studerat frågan. Jag betviflar storligen att han nu skulle vilja förfäkta samma mening. Det är en sak af allvarlig betydelse, att en sådan man som han är hänvisad till privatlifvet, endast därför att ett distrikt röstar på en annan. Genom vårt bruk att endast välja representanter, som äro bosatta i distriktet, gå vi miste om många dugande män. Mr. Wilson skulle nu vara ovärderlig, därför att han nu har det, som då fattades honom--sakkunskap. Det är just sådana män vi behöfva i vårt offentliga lif, och jag för min del hoppas på hans snara återvändande. En dag kommer han att föreslå högre tull på de rikas lyxartiklar och icke lägre--till uteslutande deras förmån.

Få personer förstå i hvilken utsträckning endast de rika köpa utländska väfnader. Tag till exempel yllevaror: år 1890 uppgick den inhemska produktionen till ett värde af 338,000,000 dollars. Värdet af de dyrbara importerade yllevarorna var endast 35,500,000 dollars. Priset per meter öfversteg betydligt de inhemska vanliga kvaliteterna, så att antalet meter troligtvis icke var mera än 6 eller 7 procent af totalförbrukningen.

Vi ha ett liknande resultat angående bomullsvaror: värdet af den inhemska produktionen var 1890 268,000,000 dollars och totalsumman af det importerade endast 28,000,000. Hvad siden angår, så uppskattades 1890 de amerikanska fabrikernas tillverkning till 69,000,000 och de importerade sidenvarorna till endast 31,000,000. Dessa äro också mycket dyrare per meter än de inhemska. Sedan 1890 har Amerikas sidenfabrikation mycket utvecklats och är mer och mer i stånd att tillgodose landets behof.

Om utländska ylle-, siden och linnevaror voro klassificerade efter finhet och pris, så skulle det visa sig att varor af vanligt slag, som folk mest använder, icke längre importeras. De kunna icke heller bli det under nuvarande stadga. Så långt har den amerikanske tillverkaren eröfrat sin egen marknad. Ännu en sak är att beakta: en mycket stor del af de importerade väfnaderna utgöras icke af tyger, utan af särskilda fantasiartiklar, såsom snörmakerier, spetsar, garnérband och broderier--saker, som icke alls tillverkas hos oss.

Rörande kol och järnmalm, s. k. råmaterialier, så skulle den nya tulltaxan icke innehålla någon nedsättning, därför att en minskning af halfva tullen på en gång är ganska allvarlig, och det tar tid innan någon industri kan riktigt komma i gång efter en sådan vidtgående förändring. Dessutom är 40 cents tull per ton af malm och 30 cents per ton af kol jämförelsevis obetydlig. Detta gäller i allmänhet om järn och stål, hvilka nyligen ha varit föremål för två nedsättningar. Ty McKinleybillen nedsatte tullen lika mycket som Wilsonbillen gjorde det --ungefär 30 procent i hvarje fall. Att befria järnband till bomullsbalar från tull, då alla andra metallvaror äro tullbelagda, är den största fläcken på hela taxan--ett utslag af ren partianda och till skada för förbundssystemet. Hälften af den förra tullen skulle åter påläggas.

Konstverk skulle vara tullfria, och tafvelramar, hvilka nu äro belagda med tull, skulle gå fria. Den obetydliga afgiften betyder ju icke så mycket i och för sig; men besväret och tidsspillan vid taxerandet af priset på hvarje ram betager folk lusten att införskrifva konstskatter, hvilka alla förr eller senare finna sin stadigvarande plats i våra offentliga gallerier och bli sålunda folkets dyrbara egendom.

En viktig punkt i tulltaxan väcker icke en tiondedel af den uppmärksamhet, som den borde göra: den paragraf, som tillåter alla att införskrifva materiel och använda dem vid tillverkning af exportartiklar. Nittionio procent af alla tullar äro i detta fall efterskänkta. Detta är statsmannavishet och förtjänar att jämnställas med ömsesidighet och är ett oskattbart steg mot målet: utvidgad handelsrörelse för republiken. Detta skulle ingå i den tariff jag gjort upp, med undantag af att jag skulle efterskänka den återstående ena procenten också, så att det stode den amerikanske fabrikanten fritt att tillgodogöra sig hela världens marknad för hvad han köper till export, på frihandelsvillkor, och sålunda komma in i världsmarknaden med hvad han har att sälja under likställd täflan med Europas fabrikanter. När författare och talare utbreda sig öfver den amerikanske fabrikantens uteslutande från världsmarknaden på grund af skyddstullar, så äro de antagligen okunniga om den omständighet, att han för sina materialier icke erlägger mera tull än 1 procent, som regeringen innehåller som kostnadsersättning. Den nya tulltaxan skulle afväpna kritiken i detta fall genom att efterskänka äfven den fattiga ena procenten. Amerikanska fabrikanter skulle då ha frihandelns alla fördelar i striden om världshandeln.

Sådan utländsk ull, som på grund af klimatiska förhållanden icke kan erhållas i vårt land, men som är behöflig för uppblandning med vår egen produkt, skulle vara tullfri.

Inkomstskatt skulle icke finnas. Jag känner ingen statsman eller auktoritet, som icke ogillar och fördömer inkomstskatt. Mr Gladstone vädjade en gång till landet i denna sak och förklarade, att den skapar en nation af lögnare. Denna skatt kan vara rättvis i teorien, men i praktiken är den en sådan källa till demoralisation, att den kan sägas vara den mest fördärfliga form af beskattning, som uppfunnits sedan mänskligheten börjat lefva i ordnade samhällen. I krigstid äro alla medel tillåtna, och den enda ursäkten för en inkomstskatt är den mest tvingande nödvändighet. För närvarande finns ingen sådan nödvändighet. Regeringens inkomster måste snart gifva ett betydligt öfverskott, tack vare ökningen af befolkning och rikedom, och de kunna göra det nu genom högre tull på fåtalets öfverflödsartikiar.

Sockerfrågan är af vikt. Råsocker, sirap o. d. skulle beläggas med tull, undantagandes från sådana länder, som till gengäld gifva oss vissa förmåner. Förenta staterna förbrukar årligen 120,000>000 dollars värde af dessa artiklar, hufvudsakligast köpta från våra systerrepubliker i Södra Amerika och från Kuba. Det skulle vara klokt af oss att söka komma in på deras marknad och till ersättning lämna dem bättre villkor än andra nationer. Den inhemska sockerproduktionen skulle för närvarande mera gynnas af den nya taxan, under förhoppning att landet slutligen skulle komma därhän att kunna fylla sitt eget behof af denna vara. Experimenten med betor och sorghum (Sorghum = ett sockerhaltigt sädesslag) borde icke ännu uppgifvas.

Ömsesidighetspolitiken skulle återställas i sin vidaste utsträckning. Ökningen af vår export till länder, där denna politik råder, visar att Mr. Blaine hade rätt i sin tro, att med detta system, rätt ordnadt, ha vi tagit ett steg i den rätta riktningen för att skaffa vårt land tillgång till den utländska marknaden. Jag anser att vi borde ha något i utbyte från de länder, för hvilka vi öppna vår marknad för socker, sirap och tobak.

Ehuru det strider emot mina principer att beskatta lifsmedel för massan af folket, så skulle jag likväl vilja göra ett undantag för produkter från Kanada. Detta utan hänsyn till vare sig frihandel eller protektionism, utan som ett utslag af den högre politiken. Det är ett missgrepp af oss att bevilja handelsförmåner åt ett land, som lyder under en främmande makt, en monarki, som i själ och hjärta afskyr den republikanska idén. Om Kanada vore fritt och oberoende och ville dela kontinentens öde, skulle det vara en annan sak. Men så länge vi ha det på vår flygel som en möjlig fiende, icke för sin egen skull men underkastad befallningar från en europeisk makt, så borde vi låta förstå att vi anse det som en hotelse mot vårt lands fred och trygghet och att vi behandla det därefter. Kanada skulle icke vara inne i Unionen och utanför den på samma gång, om jag kunde hindra det. Och jag skulle lägga hög tull på alla produkter från Kanada, icke af illvilja utan af kärlek och i det hopp att det skulle inse att af nationerna på denna kontinent kräfves, att de äro amerikanska nationer och--det är min fulla öfvertygelse--slutligen en enda nation hvad den engelsktalande delen angår. Jag skulle icke bruka riset i vrede utan i kärlek--men bruka det skulle jag. Kanada skulle antingen vara en medlem af republiken eller också stå på egna ben, ansvarigt för sitt handlingssätt i fred eller krig, som andra nationer äro ansvariga, och skulle icke skydda sig genom att be en främmande makt om hjälp. Detta är, som sagdt, hvarken frihandel eller protektionism, men det är ett försvar af tullen. Jag skulle tullbelägga kanadensiska varor, så länge som Kanada fortfore att lyda under europeiskt välde.

Den nya tulltaxan skulle innefatta, att den är utfärdad under båda de politiska partiernas medgifvande, att ingen vidare tullagstiftning skulle förekomma under de nästföljande tio åren. Alldeles som vi hvart tionde år företaga en statistisk undersökning, så skulle vi revidera tulltaxan, låt oss säga andra året efter denna undersökning, så att vi kunde ha något att rätta oss efter. Om till exempel importen af någon vara, som icke uteslutande användes af det rika fåtalet, vid jämförelse med den inhemska tillverkningen utvisade, att den inhemska fabrikanten drifvit den utländska ur vår marknad, så skulle tullen på denna vara genast upphäfvas. Men om, å andra sidan, statistiken visade att importen af en vara vore som förut eller hade ökats i jämförelse med det inhemska produktionsresultatet, så skulle tullen på denna vara höjas. Det skulle vara omöjligt för den inhemska fabrikanten eller den utländske importören att influera afgörandet, därför att vi skulle äga siffror, som utvisade ställningen. Ingen skulle kunna bestrida dem. Den frågan skulle naturligtvis öfvervägas, huruvida den inhemske producenten styrkt möjligheten af att producera artikeln hemma, så att den kunde erhållas af förbrukarna på gynnsammare villkor än utifrån. Om en kommitté, tillsatt för att revidera tulltaxan, vore öfvertygad om att tillverkningen af den ifrågavarande artikeln icke lämpade sig för denna del af världen, så skulle det vara klokt att icke längre »skydda» den utan borttaga tullen, eller pålägga sådan endast för inkomstens skull.

Kommittén skulle intaga samma ställning till tullrevisionen som en naturälskare intager till frågan om att hugga ned träd. Det är så lätt att hugga ned ett vackert, ståtligt träd, men så omöjligt att återställa det. Det betyder jämförelsevis litet för landet, om en främmande vara har 5 eller 10 procent högre tull än nödvändigt. Men det är stor skillnad om den är 5 eller 10 procent lägre, än som behöfs för att sätta den sträfsamme inhemske fabrikanten i tillfälle att fortsätta en täflan, som slutligen skall resultera seger. I tullagstiftningen skulle regeln i alla tveksamma fall vara att taga det säkra för det osäkra. I en kommitté af detta slag skulle icke finnas spelrum för partiintresse, då dess uppgift är af rent juridisk karaktär. Allas syfte skulle vara att erhålla en inhemsk tillgång på sådana vanliga förnödenhetsartiklar, som kunna produceras under vår flagga, genom tillfälligt tullskydd, så att konsumenten kunde tillgodoses lika väl här hemma, som om han vore hänvisad till någon annan del af jorden. När det kan bevisas, att Förenta staterna icke kan uppnå detta resultat, då, men först då skulle tullskyddet upphöra och det endast bli fråga om att skaffa landet inkomst. Men med fåtalets lyxartiklar, på hvilka Wilson-billen så betydligt nedsatt tullen, skulle hvarken frihandel eller protektionism ha något att göra. På dessa skulle tullen vara mycket hög--endast för att skaffa landet inkomst. Ingen annan hänsyn skulle tagas vid påläggande af tull, ty inkomst är det eftersträfvade målet.

Men detta mål kan icke uppnås, förrän de nuvarande tullarna på lyxartiklar--hvilka lämna två tredjedelar af tullinkomsten-- blifvit fördubblade. Och jag är öfvertygad om att sekreteraren Carlisles åsikt, att Wilson-billens lägre tull på dessa artiklar skall öka konsumtionen, är ett misstag. Dennas minskning eller ökning på grund af tullen är så obetydlig, att herrar teoretici skulle häpna däröfver. Priset gäller ingenting för det rika fåtalet.

Summa summarum:

1). Tullar skulle hufvudsakligast påläggas den slösaktiga, förmögna klassens utländska lyxartiklar, utan hänsyn till frihandel eller protektionism; endast till inkomst. Dessa lyxartiklar innefatta två tredjedelar af all tullinkomst.

2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.

3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång är oklok och till och med farlig.

4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt, den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör återställas.

5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets behof.

6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning, skulle gå tullfri.