# Arbetets Herravälde

## Part 14

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/arbetets-herravalde-9951/index.md

I England tillskrifver man tullen de antagna högre lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta, högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike; 4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer. Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika, som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall förändras eller ens modifieras, huru mycket det än talas om en tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i båda länderna.

Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke längre af tull på den utländska varan.

Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af 5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för 12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för 30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras numera i stor mängd.

År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000 dollars i båda fallen.

Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver 10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver 1,000,000 dollars.

Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste--i motsats till Storbritanniens--alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890 till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var icke fullt hälften så stort--4,100,000,000 dollars.

Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den utländska handeln aftaga.

Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna? Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat-- långt därifrån.

Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.

Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter, synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som dessa främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj förra året, paralyserade landets affärsrörelse för tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.

Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände. Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året, svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling, förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet--ett förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor af Atlanten i en icke aflägsen framtid.

_________________________________________________________________

DE NATURLIGA OLJE- OCH GASKÄLLORNA I VÄSTRA PENNSYLVANIA

(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)

En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.

Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu, som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840 bushels. [1]

[1] En bushel = 36,35 liter.

Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania- järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre shillings pr grosston. Fältet sträcker sig i ost och sydost från staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur grufvorna på dessa stränder, som många städer--till och med så aflägset belägna som New Orleans--förses med gaskol. Den årliga produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.

Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen. Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum haft.

Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning. Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars, och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala. Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i utdelning 975,000 dollars--en icke oäfven ränta på det insatta kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»--»det stora indianska läkemedlet»--därför att indianstammar med detta namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat, och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket gäller det hemlighetsfulla i materia medica.

Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885) leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat--ett tillräckligt förråd för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884 har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha 6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från källorna--hvilka uppgå till ett antal af 21,000--till kusten omkring 300 mil därifrån.

Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till 45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den 1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela nationalskulden kunde betalas därmed.

Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter, nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt, så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt i spillror. Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania --redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske hågad att tilllägga. Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter, hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem, antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år, därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den kunde bli till nytta.

Jag besökte detta område förra veckan och såg nio källor, som alstrade gas. Från de tre största steg gas ännu upp i luften. En underbar syn, i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsrör, som sträcker sig kanske tjugo fot öfver ytan, med en sådan hastighet, att den fattar icke eld inom sex fot från rörets mynning. Om ni blickar upp i den klara, blåa rymden, så ser ni framför er ett dansande guldglänsande andeväsen, utan synbar förbindelse med jorden, gungadt af vinden och sväfvande omkring i alla riktningar i ständigt skiftande former. Då gasen från källan träffar lågans medelpunkt och delvis går genom den, vrider sig den lägre delen af massan inåt och åstadkommer den härligaste verkan--en verklig eldpelare, med fotställningen omsvept af graciösa veck. Och icke ett spår till rök förnimmes.

Redan leda fyra särskilda rörlinjer--af hvilka två äro åtta tum i diameter--gasen från detta distrikt till fabriksanläggningar i Pittsburg, och en femte linje leder det till våra bessemerstålbruk, på nio och tio mils afstånd. En annan linje af tiotumsrör håller på att läggas.

Omkostnaden för rörläggning är under nuvarande låga priser och med rätt till fri genomväg beräknad till 7,500 dollars per mil, så att kostnaden för en linje till Pittsburg kan sägas uppgå till omkring 135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgår på följande sätt. Först uppsättes en lyftkran och ett sextumsrör af smidesjärn drifves ner genom jorden, tills det träffar berget, från 75 till 100 fot. Stora borr, vägande tre- à fyratusen skålpund, användas nu; dessa stiga och falla från fyra till fem fot i slaget. Den gas, som erfordras för att drifva dessa borr, ledes genom smala rör från de närgränsande källorna. Sedan ett åttatums hål blifvit borradt till ett djup af omkring 500 fot, sättes ett 5 5/8-tums rör af smidesjärn ned för att utestänga vattnet. Så borras hålet sex tum vidare i diameter, tills gasen träffas, då ett fyratumsrör sättes ned. En tid af fyrtio till sextio dagar åtgår vanligen för att borra brunnen och träffa på gasen. Den största kända källan beräknas lämna omkring 30,000,000 kubikfot gas på tjugofyra timmar, men hälften däraf anses som produkten af en god brunn. Trycket af gasen, då den utgår ur brunnsmynningen, är nästan eller fullt 200 skålpund per kvadrattum. En mätare, som jag undersökte, visade ett tryck af 187 skålpund. Till och med i våra fabriker, där vi använda gas, nio mil från källan, är trycket 75 skålpund pr kvadrattum. Vid en af källorna, där ett förråd af rent vatten befanns önskvärdt, fann jag en liten ångmaskin, som arbetade genom direkt kraft från gasen, sådan den kom ur brunnen, och ett utmärkt vattenförråd erhölls på detta sätt från ett källdrag i dalen.

Det finns naturligtvis olika meningar rörande gasbältets läge och utsträckning. Tillräckligt många brunnar ha redan blifvit borrade i Murraysvillesdistriktet för att bevisa, att bältet är ungefär en half mil bredt och sträcker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning från Murraysville. De brunnar, som borrats längre bort, ha blifvit fyllda med saltvatten i sådan mängd, att gasen blifvit nästan afstängd. Ty fastän gas steg upp till ytan, var det i så ringa mängd, att den icke kunde vara till någon nytta, utan endast visade, att den fanns. Sakkunniga på detta område ha därför antagit, att gasen i sådana källor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olägenhet af saltvatten har inträffat där. En vän, som är hemma i geologi, underrättade mig om att gasbältet går 6,000 fot djupt ned nära Pittsburg, och hans teori är, att denna sänkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket omöjliggjort borrningsförsöken i detta distrikt. Om djupare borrning eller någon plan att utestänga vattnet skall kunna öfvervinna svårigheten, återstår att se. Nordväst om Murraysville har man icke gjort vidare försök för att utröna gasbältets utsträckning.

Om någon af mina läsare vill taga en karta öfver Västra Pennsylvania och följa Alleghenyfloden omkring tjugo mil från Pittsburg, så skall han träffa på staden Tarentum, som är medelpunkten i det andra gasdistriktet. Flera stora källor ha påträffats där, och det är mycket troligt, att framtiden kommer att därstädes bringa i dagen ett jordområde liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt jämnställas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister ha nyligen låtit leda denna gas i rör, nedlagda i flodbädden, till Pittsburg; och jag betviflar icke att innan årets slut dessa linjer skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort gasförråd.

Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgöres af Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil söder om Pittsburg. Jag åkte ut till denna plats och stannade öfver natten hos en god vän, som bodde tolf mil från källorna. Dessa hade blifvit antända, och hela himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afståndet var så stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvåda. Följande morgon åkte vi ut till källorna. En rörlinje, som leder produkten från en af dessa källor till järnfabrikerna längs Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och ännu två rörlinjer äro under arbete. Hvad vi här sågo liknade hvad vi sett i Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes från källmynningarna i rör längs marken, i stället för att skjuta rakt upp i luften. När vi från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från periferin inåt. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var öfverväldigande. Förstörelsens ängel, Apollyon, tycktes ha stigit upp ur sin afgrund.

Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna, men flyttningar fram och åter öfver hela jorden bli mer och mer vanliga. Den anglo-sachsiska rasen är icke benägen för stillasittande. Då jag stannade för att klifva öfver en gärdesgård och komma fram till den brinnande afgrundsanden, föll min blick på följ ande skrifna anslag:

»Offentlig försäljning.

Undertecknad, som ämnar afflytta till Australien, försäljer vid offentlig auktion torsdag

September 25

sin bostad i den Mrs Andrew Carlisle tillhörande farmen, en och en half mil öster om Hickory, på Hickory och Washingtonvägen, hela sin egendom af

Hushålls- och Köksmöbler, bestående af byråar, sängar, sängkläder, stolar, bord, fat, kokspis--med ett ord, allt hvad jag äger. Försäljningen kommer att börja precis klockan 1, då villkoren skola tillkännagifvas.

William Tiplady.

A. W. Cummins. Auktionsförrättare.»

Hvad i all världen kan förmå mr Tiplady att lämna denna härliga trakt, ett af de vackraste jordbruksdistrikten i hela Amerika--lämna den just då oväntade skatter upptäckas under hans fötter? Många gissningar framställdes, men den troligaste var att han hade släktingar i Australien och ville sluta sitt lif bland dem. Ingen af oss hade förr hört namnet, men det liknar många af de sammansatta namn, som väckte vår förvåning, då vi gjorde vår åktur genom sydvästra England, hvarför vi antogo att mannen var från moderlandet. Den ene brodern hade förmodligen lämnat det gamla hemmet för antipoderna, medan den andre sökt republikens beskydd. Det är sant att vår ras är det äkta nomadfolket, som ständigt vandrar på jorden, utan rast eller ro.

Då vilade händerna på det vibrerande röret vid brunnen--det behöfs starka nerver för att gå så nära intill det skrikande bruset och den hvirflande lågan--öfverraskades vi af dess isande köld. Vid en brunn, där en träbetäckning hade placerats öfver ventilerna, var röret till följd af kondensationen beklädt med ett islager af ett åttondedels tums tjocklek. Nya brunnar gräfvas, och det är tydligt att Washington County är bestämdt att lämna sin andel af den gas, som användes i Pittsburg.

Huru ställa sig nu den naturliga gasens ekonomiska utsikter? Den första frågan är naturligtvis: huru länge kan den räcka?

Personer, som bäst känna till oljeområdet, hvarmed naturlig gas står i nära gemenskap, försäkra mig att efter tjugo år skall det nu kända förrådet icke vara uttömdt. Det är icke antagligt, att vi ännu ha upptäckt hela gasterritoriet; det är tvärtom mycket antagligt, att afbrottet i bältet nära Pittsburg endast beror på ett lokalt fel, och att sydväst om staden skall bältet befinnas vara många mil i utsträckning. Det blir troligen ett upprepande af oljeregionens historia. Månad efter månad har det skrikits, att jorden icke kan tåla denna uttömning. Icke endast floder utan haf af olja skola uttömmas, om de dagligen länsas på 70,000 fat. Spekulanter visa sig emellanåt och köpa milliontals fat, i tro att förrådet skall minskas, men hvarje spekulation har visat sig vara förfelad. Petroleum för 10 dollars pr fat ansågs vara billigt pris; då den sedan erhölls för 5 och slutligen för endast 1 dollar, skänktes den ju bort. I dag köper man den för ungefär sjuttio cents, och tillgången är större än någonsin. Det lofvar att bli samma förhållande med naturlig gas.

Vid glastillverkning--som i Pittsburg har en ofantligt stor utsträckning--lär gas vara mycket mera uppskattad än kol, därför att den är förmånligare för produktens kvalitet. En firma i Pittsburg har redan tillverkat spegelglas, största storlek och fullt jämförligt med det bästa importerade franska, tack vare gasen som bränsle. Vid järn --och i synnerhet ståltillverkningen förhöjes kvaliteten af det rena, nya brännämnet. Hvarken i stålrälsfabrikerna eller järnbruken ha vi på öfver ett år användt ett enda skålpund kol. Skillnaden är häpnadsväckande. Där vi förut hade nittio eldare i fullt arbete vid ångpannorna och använde 400 tons kol om dagen, kan den besökande nu promenera längs den långa raden af ångpannor, och han ser endast en man i tjänstgöring. Som rummet är hvitlimmadt, synes icke ett spår af forna dagars otrefliga eldningssätt, och skorstenarna utsläppa ingen rök. De förnämsta järn- och glasfabrikerna i Pittsburg använda numera (Januari 1885) ganska allmänt gas som bränsle. Gasen är icke endast billigare än kol i och för sig, den sparar ofantligt mycket arbete, och pannor och roster ta icke så fort skada som förr.

Följande utdrag ur en kommittérapport till amerikanska ingeniörsföreningen vid ett nyligen hållet möte ger en föreställning om betydelsen af det nya bränslet.