# Arbetets Herravälde

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/arbetets-herravalde-9951/index.md

Jag har en annan historia, som hände i ett annat land. Båda svärfäderna ha själfva berättat mig historierna, och de äro stolta män, liksom jag är stolt öfver deras vänskap. Ni ser att business är icke endast detta hårda prosaiska lif, som vanligen skildras. Det bär inom sig romantik och känsla, och ju större ett affärsföretag är, ju framgångsrikare och nyttigare, desto mera romantik och fantasi träffar man på. De största triumferna, till och med i affärer, härröra från romantik, känsla och fantasi, i synnerhet inom en firma med världsrykte.

Den andra historien är så lik den första, att det är svårt att berätta den med någon framgång. Ni gissar er genast till upplösningen, och detaljerna i dessa händelser betyda ingenting. Det är som när jag berättade om slaget vid Bannockburn för mina unga brorsöner: Där stodo engelsmännen och där skottarna.

-- Hvem vann, farbror? skreko alla tre på en gång med sublimt förakt för detaljer. Men i detta fall är det icke fråga om krig. Jag tar för afgjordt, att alla förvecklingar löstes genom fredlig öfverenskommelse.

Jag skall icke berätta historien i hela sin längd, som jag gjorde med den föregående; den är alldeles likadan med undantag af att den unge mannen i detta fall var anställd på vanligt sätt. Den unge mannens tjänster behöfdes, och han blef anställd.

Slutligen blef han millionärens privatsekreterare och med samma olyckliga resultat. Men i detta fall hade fadern bedt den exemplariske och duglige unge mannen att, medan han var borta, se till hans söner. Detta gaf anledning till besök å familjens landtställe och till lek och idrottsöfningar med sönerna. Min vän glömde att han hade en dotter, och det skulle han inte ha gjort. När ni blir icke endast hufvudmän för affärsföretag, utan också hufvudmän för familjer, så skall ni komma ihåg detta och inte endast tänka på sönerna. Privatsekreteraren, som fått i uppdrag att hålla ett öga på sönerna, hade på ett eller annat sätt missförstått de muntliga instruktionerna och gaf dem ett litet vidsträcktare fält. Dottern syntes behöfva mesta omsorgen. Men lägg märke till detta: Dessa båda unga män tillvunno sig sina principalers förtroende och erkännande först, och blefvo sedan kära i döttrarna. Ni kunna vara fullkomligt trygga, om ni taga dessa saker i samma ordning.

VÄRDET AF EN AFFÄRSBANA

Kanske det tillåtes mig, utan att jag alltför mycket afviker från ämnet för min text, att framställa några anmärkningar öfver det inflytande en affärsbana, i jämförelse med andra yrken, har på människor.

Först har jag då gifvit akt på att artistbanan gör folk småaktiga och framkallar afundsjuka, fåfänga och retlighet, just raka motsatsen till de egenskaper jag träffat på hos affärsmän. Man tycker att musik, målning och skulptur borde utöfva ett förädlande inflytande på de personer, som dagligen syssla därmed. Men erfarenheten säger något helt annat. Kanske är det därför, att konstnärernas arbete eller utförande är så personligt, så i ögonen fallande, så direkt framstäldt för publiken, att småaktiga känslor lätt väckas till lif; hvad anledningen än må vara, så tror jag ingen kan påstå motsatsen, då jag säger att konstnärer ofta bli fördomsfulla och trångsinta. Men förstå, att jag talar endast om klasser och om allmänna intryck; öfverallt träffa vi på undantag, hvilka göra genomsnittet ännu mindre tillfredsställande. Hvad de så kallade lärda yrkena angår, så iakttaga vi en ganska märkbar skillnad på den verkan de olika facken frambringa.

Inom den prästerliga klassen märkes detta icke så mycket i vår tid, därför att de ledande på detta viktiga område tillåta sig vidsträcktare vyer än förr och befatta sig mindre med bekännelser och dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som vidlåda det mänskliga lifvet i alla dess skiftande företeelser. Detta vidgar sinnet. Det har framhållits, att juridiken gör förståndet redigt, men trångt, och att jurister sällan ha stigit till högre chefsplatser med makt öfver sina medmänniskor. Detta innebär icke att män, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller statsmän och ledare. Om så vore förhållandet, skulle vårt land, framför alla andra, vara illa däran, emedan vi styras af jurister. Men de mest ryktbara amerikanare, som varit stora män, voro icke stora lagkarlar; det vill säga, att de sällan intagit någon rangplats inom yrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara fördelen, som lagstudium förlänar en statsman, och utvecklats utöfver yrkets gränser. Det säges att den store lagkarlen och den store domaren måste befatta sig med redan fastställda regler och föreskrifter; lagkarlen följer föreskrifter, men härskaren öfver människor utfärdar föreskrifter.

KÖPMÄN OCH VETENSKAPSMÄN

Det förefaller, som om alla lärda yrken hade en viss benägenhet att göra sina utöfvares sinnen rediga, men trånga. Hvad som först erfordras på affärsbanan, är att affärsmannen skall kunna befatta sig med en ständigt växlande mångfald af frågor. Han måste äga en omfattande omdömesförmåga, grundad på mångsidigt vetande. Det är icke tillräckligt för vår tids store köpman och affärsman, att han känner sitt eget land väl, dess fysiska förhållanden, dess resurser, statistik, årsväxt, farleder, finanser, med ett ord, alla förhållanden, som röra icke endast det närvarande, utan som gifva honom data, af hvilka han med någorlunda säkerhet kan beräkna framtiden.

Köpmannen, hvars verksamhet sträcker sig till olika länder, måste känna till äfven dessa och likaså det viktigaste, som rör dem. Hans synpunkt får vara vid som världen; intet af vikt kan hända, som icke har inflytande på hans verksamhet: politiska förvecklingar i Konstantinopel; kolerasymptom i Östern; monsun i Indien; guldtillgången i Cripple Creek; förekomst af Coloradoskalbaggen eller en fallen ministär; krigsfara; sannolikheten af skiljedom i koloniala tvistefrågor--intet kan hända i någon del af världen, som han icke behöfver tänka öfver. Han måste äga en af de mest sällsynta egenskaper: förmågan att rätt bedöma människor. Han använder ofta tusentals personer och bör veta hur han skall kunna framkalla det bästa hos de olika karaktärerna; han måste äga organisationsförmåga-- en annan sällsynt gåfva; han måste hafva handlingsförmåga, måste kunna besluta sig hastigt och klokt.

Dessa sällsynta egenskaper äro icke så absolut nödvändiga för specialisten i något yrke eller ämbete. Köpmannen följer en bana, som icke endast skärper hans förstånd, utan utvecklar alla hans själsförmögenheter; i motsats till andra banor leder den icke till fackkunskap eller ensidighet, utan utvecklar omdömesförmågan och handlingskraften. Ingen vetenskaplig verksamhet omfattar så många problem, ingen annan kräfver en så vidsträckt synpunkt på förhållanden i allmänhet. Därför tror jag att det med fullt skäl kan sägas om affärsbanan, att den måste vidga och utveckla sina anhängares intellektuella krafter.

Å andra sidan är den lärda banan oändligt mycket ädlare på ett sätt: den har icke till hufvudändamål att förtjäna pengar och är fri från den största faran på affärsbanan, hvilken i en betydelse är den sorgligaste af alla banor, nämligen om den beträdes på orätt sätt. Att förtjäna pengar är utan tvifvel bevekelsegrunden för de flesta unga män, som ägna sig däråt. Jag tror att om ni vill pröfva edra hjärtan, så skall ni finna att jag talar sant. Men om detta är den första, så skulle det icke vara den sista bevekelsegrunden.

En människa kan göra stor nytta genom att utveckla sitt lands tillgångar; genom att skaffa sysselsättning åt tusenden; genom att förbättra uppfinningar, som visa sig vara till släktets välsignelse och förhjälpa det framåt. Den framgångsrike affärsmannen höjer sig snart öfver blotta önskan att förtjäna pengar som huf vudändamålet för sina sträfvanden; denna är undanträngd af tanken på den nytta han kan göra inom sin verksamhetskrets. Köpmannen finner snart sin största glädje i utsträckningen af sina internationella affärsförbindelser-- i sina skepp, som befara alla haf. Fabrikanten finner sitt största intresse och sin största belöning i sina biträden, sina fabriker, sina maskiner, i förbättringar och nya arbetsmetoder. Den vinst de få uppskattas icke så mycket för penningens egen skull, utan mera som ett tecken på framgång.

»Business» har sin romantiska såväl som sin prosaiska sida. Den unge mannen, som börjar i en bankaffär och befattar sig med kapitalplaceringar på hundra olika sätt--i järnvägsobligationer, i förlagslån till köpmän och yrkesutöfvare för att hjälpa dem utföra sina underverk--finner snart att »business» innehåller romantik och lämnar ett obegränsadt spelrum för fantasien. Hans inflytande kan göra sig gällande i hela vida världen. Ett enkelt bref af hans hand kan föra den resande till jordens aflägsnaste vrå. Han kan äfven vara sitt fosterland till tjänst i en kris, som Richard Morris, den framstående köpmannen i Filadelfia, hvilken kom general Washington till hjälp vid revolutionen, eller, såsom i vår tid, våra bankirer, hvilka vid flera kritiska tillfällen bisträckt regeringen med sitt guld för att afvända en öfverhängande olycka.

DEN ÖFVERVUNNA FÖRDOMEN MOT HANDEL OCH INDUSTRI

Om den unge mannen icke finner romantik i »business», så ligger felet icke hos »business», utan hos den unge mannen. Tänk bara på allt det underbara, det mystiska, som är förknippadt med utvecklingen af den mest andliga af alla makter--elektriciteten--med sin okända, kanske oanade kraft. Den unge man måste vara mycket trög och prosaisk, som icke efter att på ett eller annat sätt haft att göra med elektricitet känner sig lyftad från hvardagligheten till det hemlighetsfullas region. »Business» är icke bara dollars; de äro endast skalet--kärnan ligger ini och kommer affärsmannen till godo senare, när hans högre egenskaper, hvilka ständigt påkallas, hunnit utvecklas och mogna. Under militarismens och den råa styrkans öfvervälde rådde stort förakt för mannen, som utöfvade ett yrke. Huru fullständigt har icke detta ändrats! Men denna känsla har icke gamla anor, ty om vi blicka längre tillbaka, så finna vi att de äldsta familjer i världen voro icke så stolta öfver något som öfver den roll de spelade i »business». Ullsäcken och skutan finnas ännu i deras vapensköldar. Den för närvarande mest inflytelserike statsmannen i England är härtigen af Devonshire, därför att han har båda partiernas förtroende. Han är direktör i Barrow Steel Company. Af ledamöterna i det nuvarande konservativa kabinettet inneha sextiofyra direktörsposter i olika handels-, fabriks- och grufbolag.

Nu för tiden är det icke i Storbritannien tal om att hålla sig utanför handel och industri, utan tvärtom att få tillträde dit. Franska republikens president, som haft en så märkvärdig karriär, har hela sitt lif varit en affärsman. Den förra känslan af motvilja har alldeles försvunnit.

Ni minns att förre kejsaren af Tyskland ville göra sin vän, stålfabrikanten Krupp, till furste, men denne »businessman» var alltför stolt öfver sina fabriker och var sin faders värdige son och bad kejsaren om ursäkt, för att han icke ville degraderas från sin rang som »Stålkung». Herr Krupps son, som nu bestigit sin faders tron, skulle helt säkert svara på samma sätt. Nu är han monark, alldeles som kejsaren och, efter hvad jag känner om unge kung Krupp, lika stolt öfver sin ställning.

Den gamla fördomen mot affärsverksamhet har försvunnit från de starkaste bålverken i Europa. Förändringen har uppstått däraf, att affärsverksamheten blifvit förändrad. I forna dagar utfördes hvarje särskild arbetsgren i möjligast minsta skala, och små sysslor i små affärer alstra små människor. Dessutom måste hvarje man ägna sig åt detaljer, och i själfva verket bedref hvar och en yrke och handel på egen hand. Organisationsförmåga, företagsamhet, vida vyer och handlingskraft hade intet spelrum. I vår tid sker »business» inom alla grenar på en så gigantisk skala, att delägare i ett stort affärsföretag äro härskare öfver ett helt litet rike. En arbetschef kan ha flere män i sin industriella armé, än de tyska småkungarna hade under sina fanor.

Det sades fordom, att två personer med samma yrke kunde aldrig komma öfverens; nu råder den varmaste vänskap mellan yrkeskamrater, de besöka hvarandras kontor, fabriker och magasiner, visa hvarandra de olika metoderna, förbättringarna och uppfinningarna samt tillämpa dem oförbehållsamt i sina egna affärer.

Affärsföretagen äro alltför storartade för att alstra småaktig afundsjuka, och vid sidan af förvärfsbegäret finnes begäret efter framsteg, uppfinning, förbättrade metoder, vetenskaplig utveckling och stolthet öfver att lyckas i dessa viktiga punkter; så att den behållning en affärsman nu för tiden eftersträfvar och erhåller består icke uteslutande i dollars. Han får jämte dollarn något bättre, en kassabehållning i medvetandet att ha bidragit till höjandet och utvecklandet af det arbetsföretag, som han gjordt till sin lifsuppgift.

AFFÄRSBANANS BELÖNINGAR

Jag kan med fullt förtroende framhålla affärsbanan för er såsom en bana, hvilken lämnar fritt rum åt utvecklingen af en mans bästa egenskaper. Jag tror att den store köpmannens, bankirens eller fabrikschefens bana är gynnsam för utvecklingen af själsförmögenheterna, att den mognar omdömet och insikterna i olika ämnen, friar från fördom och håller själen frisk och mottaglig. Och jag vet att varaktig framgång vinnes icke utan genom ärlighet och redbarhet, genom oförvitliga vanor och tadelfritt lefnadssätt, genom ådagaläggande af god insikt och klokt omdöme i det mänskliga lifvets alla förhållanden; anseende och förtroende fly snart från den affärsman, som visar oförstånd i handel och vandel eller som är oregelbunden i sina vanor eller misstänkt för att icke vara fullt redbar. I hvarje annat yrke kan finnas plats för den oförståndige-- oförståndig som ett barn utanför sitt speciella fack, men framgångsrik inom detta--men ännu aldrig har en oförståndig affärsman haft framgång. Om han saknar en sund, allt omfattande omdömesförmåga, så är han dömd till undergång.

Businessbanan är sålunda en sträng dygdens skola, och där finns en mycket hög belöning, som den ofta utdelar, och ingen annan bana kan utlofva: All den ädla välgörenhet den möjliggör. Det är »businessmän», vi hufvudsakligast ha att tacka för våra universitet, högskolor, bibliotek och uppfostringsanstalter, hvarom sådana namn vittna som Girard, Lehigh, Chicago, Harvard, Yale, Cornell och många andra.

Hvilket bättre minne kan en man efterlämna, än ett som åstadkommer så mycket verkligt godt och så säkert för hans namn till kommande släkten, hälsadt med välsignelse af tusenden inom hvarje årtionde, hvilka inom dess murar erhållit den dyrbaraste skatten: en sund och fri bildning? Detta är de mäns arbete, hvilka insågo att rikedom är anförtrodt gods, att under ägarens lifstid användas till medmänniskors bästa.

I fall några affärsmän skulle bli beskyllda för snikenhet, kunna vi med allt fog försvara dem som klass med de ord, som den hedervärde Thomas Cromwell använde till försvar för den store kardinalen: »Om de äro snikna i att förvärfva, så äro de kungligt frikostiga i att gifva, hvarom dessa lärosäten bära vittnesbörd.» _________________________________________________________________

STÅLTILLVERKNING I FÖRENTA STATERNA I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET [1]

(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12 Januari 1901).

Några skäl hvarför Förenta Staterna blifvit det förnämsta stålproducerande landet i världen. Jämförande priser på råvaran och ståltillverkning i detta land och utrikes.

[1] Med stål menas ej längre det härdbara järn, som ännu för några årtionden sedan därmed betecknades, utan benämningen stål omfattar nu för tiden allt järn, som under framställningen varit i flytande form, såsom bessemer, siemensmartinsjärn o. d. under det att hvad som endast varit halfflytande, såsom lancashire o. d., fortfarande kallas järn. Ett stålfartyg är sålunda ingalunda gjordt af härdbart stål utan af helt mjukt järn.--Ö. a.

Att skrifva om ståltillverkning i Förenta staterna under det senaste århundradet är verkligen att börja från början. I Mr. Swanks förträffliga bok: »Järn i alla tidehvarf» lära vi, att myndigheterna i Pennsylvania så sent som 1786 lånade Mr. Humphreys 300 pund under fem år för att sätta honom i stånd att försöka förvandla stångjärn till stål »lika bra som i England». Så sent som 1810 frambragtes i hela landet endast 917 tons stål, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons, eller mer än hälften af det hela. Det är egendomligt att den gamla goda staten, som var själfva hufvudplatsen för tillverkningen, ännu lämnar ungefär samma procent. Till och med 1831 var ståltillverkningen endast 1,600 tons, en summa, som sades motsvara allt som importerats, så att stålmarknaden för sjuttio år sedan delades jämnt med utlänningen. Men vid tillverkningen af detta stål användes cementeringsmetoden; degelstål kommer senare. Från 1831 till så nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i ståltillverkningen; totalproduktionen i Pennsylvania år 1850 var endast 6,000 tons, ännu hufvudsakligast cementstål. 1840 började Isaac Jones och William Coleman att tillverka stål i Pittsburg och rönte stor framgång. 1853 tillverkade Singer, Nimick & Co. med fördel gjutstål till sågar, verktyg, maskiner etc.; för samma ändamål bearbetade 1860 Hussey, Wells & Co. amerikanskt järn till stål af prima kvalitet som jämn produkt. Och 1862 upprättade Park Brothers & Co. det största hittills kända stålbruket, och flera hundra engelska arbetare införskrefvos för att tillförsäkra bolaget framgång. Denna firma använde också amerikanskt järn. Alla dessa affärsföretag funnos i Pittsburg.

Därefter blef täflan med det utländska stålet ganska skarp, tills inkräktaren slutligen tvangs att lämna fältet. I början kunde europeiska fabrikanter afstjälpa sitt öfverskott på utländsk botten och tvinga de amerikanska fabrikanterna att för hela sin tillverkning nöja sig med de ytterligt låga priser, hvilka inkräktaren endast accepterade för en obetydlig del af sitt. Den, som behärskar en gifvande inhemsk marknad, kan med stor fördel inkräkta främmande marknader. Under de senaste åren är det den amerikanske fabrikanten, som afstjälper sitt öfverskott på europeisk botten. Eröfra först den inhemska marknaden, så kommer den utländska till er af sig själf, lyder regeln i den internationella handeln.

Då jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park, återföres jag i minnet till mina gossår. Som springpojke vid telegrafstationen i Pittsburg har jag lämnat dem månget telegram och med stolthet emottagit en igenkännande nick af dessa min ungdoms stora män. Hvar och en af dem stod så tydligt för min blick, då jag nedskref hans namn, som om vi ännu stode i daglig förbindelse med hvarandra. Om de började tala i nästa rum, så skulle jag kunna urskilja hvarje röst, innan ordet var uttaladt. Alla äro nu borta med undantag af den yngre af bröderna Singer, som ännu är min kompanjon och vän. Dessa äro stålets fäder i Förenta staterna. De »hafva gjort staten en tjänst». Frid öfver deras aska!

Det var icke förrän 1864 som revolutionen i ståltillverkningen nådde till oss och järnåldern började ge vika för den nya Kung Stål. Detta minnesvärda år tillverkades vårt första bessemerstål; och stål, som hittills kostat sex à sju cents pr skålpund, har sedan sålts för mindre än en cent pr skålpund, under det att stål-»billets» till hundratusentals tons sålts, »tre skålpund stål för två cents». Till detta stål åtgår för hvarje skålpund två skålpund järnmalm, upptaget och transporteradt öfver land och vatten, 1,000 mil, ett skålpund koks, hvarför erfordrats ett och ett tredjedels skålpund stenkol, upptaget ur grufvorna, förkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett tredjedels skålpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140 mil, så att tre och ett tredjedels skålpund råmaterial har bearbetats till ett skålpund stål och erbjudits kunden för två tredjedelar af en cent, tre skålpund för två cents eller 15 dollars för 2,240 skålpund = en ton.

I fall jag uppmanades att förklara huru detta mirakel utföres, skulle jag icke kunna det, ty jag kan icke frigöra mig från fruktan att något misstag föreligger och att en affär, som åt en otacksam allmänhet lämnar denna dyrbara metall till så lågt pris, snart måste komma i klämma. Det skulle ovillkorligen gå därhän, i fall detta ytterligt låga pris räckte för en längre tid eller för alla sorters stål. Det finns icke tillräcklig profit för att täcka risken af att sälja tre skålpund stål för två cents. Men några af Förenta staternas största affärsföretag, som äga egen råvara, egna skepp och egna järnvägar samt äro mönstergillt inrättade och skötta, kunna sälja till detta pris, som icke lämnar något kvar till utdelning eller ränta på insatt kapital. Räntan uppgår till omkring två dollars pr ton och öfverskrider denna summa i de flesta fall. Förluster vid tillverkningen, olyckshändelser och reparationer samt vid försäljningar skulle beräknas till två dollars pr ton.

Detta låga pris möjliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning. Bessemerstålet sattes upp på konungatronen, och ingen monark tycktes vara så säker på en lång och obestridd regering; synnerligast sedan bessemerprocessen blifvit fullständigad af ett ungt geni, min vän Sidney Gilchrist Thomas, som upptäckte basiska defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde användas vid tillverkningen af bessemerstål.

Många sammanstämmande orsaker ha möjliggjort priset på stål-»billets» till 15 dollars pr ton; den förnämsta är automatiskt maskineri, hvari Amerika utmärker sig. Att tillverkningen pågår utan afbrott är nästa orsak. Verkstäder, som äro 1,100 à 1,200 fot långa, bli vanliga; i dessa kommer råvaran in genom den ena ändan och utgår ur den andra fullt färdig, utan att en hand rört vid den och ofta till och med utan afbrott, utom för ny upphettning. Det talas nu om planer till nya fabriker i en sådan skala, att ett landområde på en och en kvarts mil erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lång. Ett hufvudvillkor för billig produktion är stor skala. Fabriker, som tillverka ett tusen tons stål om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik, som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar. Den skapar ångskeppet på 20,000 tons och järnvägsvagnen på 50 tons. Förbättrade maskiner och användningen af elektricitet som drifkraft samt det nya af- och pålastningsmaskineriet äro alla bidragande orsaker till stålets prisfall.

Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog bör glädja sig åt att icke ha minskats, och det är lönen för det arbete, som utföres af människohand. Den har stigit och synes vilja stiga ännu högre. I ett af de största stålbruken var förra året genomsnittsaflöningen pr man--inberäknade alla pr dag aflönade arbetare, gossar och maskinister--högre än fyra dollars om dagen under trehundraelfva dagar. Ju färre arbetare som behöfvas, dess mindre blir arbetskostnaden pr ton och--tvärtemot den ofta uttalade åsikten--dessa arbetare stå just som arbetare betydligt högre än förr. Det är ett misstag att tro att människor bli endast maskiner; arbetaren från forna dagar skulle icke kunna sköta nutidens invecklade maskineri eller motsvara krafvet på intelligens och raskhet.

Om någon för fem år sedan frågat vårt lands stålfabrikanter, huruvida det fanns någon möjlighet att bessemerstålet kunde finna en rival, skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: »Aldrig!» Men en af de tusen, som varit mera förtrogen med nyare uppfinningar, skulle varit mindre bestämd och kanske antydt, att till och med bessemerprocessen kunde finna en rival.