Part 11

Eller kanske att den vakne unge mannen har gifvit akt på fabrikens försäkringspoliser och deras förfallodag; han ser att denna blifvit försummad--att några af försäkringarna äro förfallna. Det angår icke honom, han har icke betaldt för att sköta om firmans försäkringar; i en mening--den inskränkta meningen--åligger denna syssla en annan man, men han vågar påpeka omständigheten och föreslår, att premierna skola erläggas. Men--lägg nu märke till fördelen af allmän läsning och bildning!--denne unge man har läst tidningar och tidskrifter och lärt känna flere »affärsknep», som ibland bedragit försäkringstagaren på hans försäkring, och i samband därmed har han studerat nya och billiga försäkringsmetoder. Han föreslår, att den eller den polisen öfverflyttas till ett annat, solidare och äldre bolag. Ni ser, mina herrar, att vår tids affärsman måste läsa, ja studera och gå till roten af en hel mängd saker, så att han kan undgå de falluckor, som på alla sidor omgifva en affär. Den arbetsgifvare, som icke insåg hvad en sådan ung man, ehuru i en kontorists anspråkslösa ställning, duger till, är icke värd att arbeta hos.

ANDRA STEGET UPPÅT

Antag att den unge mannen är elektriker eller ingeniör och kommer från Sibley, som är ett bra ställe att komma från. I det stora fabriksföretag, som är nog lyckligt att ha försäkrat sig om hans duglighet, har han kanske en mycket anspråkslös befattning; men han upptäcker att ett par ångpannor icke äro riktigt säkra, att maskinerna eller motorerna äro byggda på falska mekaniska principer och förbruka en mängd bränsle, och att användningen af maskinerna är förenad med risk. Han ser, att entreprenören fuskat med grunden under den; eller han kommer oförmodadt in i fabriken en natt för att se, om allt står bra till, och upptäcker att mannen, som har vakten, icke är att lita på och att en olycka lätt kunnat ske. Han känner det vara sin plikt att ingripa och rädda fabriken från undergång. Han gör upp en ritning öfver maskineriet och lägger fram den för sina principaler med förslag att afhjälpa bristerna, enligt de nyaste vetenskapliga principerna, som han lärt sig i Sibley. Arbetsgifvaren är naturligtvis icke hågad för utgifter och är förargad öfver att hans maskineri icke är sådant det skulle vara. Men äfven om hans vrede tar sig utlopp, låter han, när stormen väl är öfver, den unge mannen förklara hvad ett par tusen dollars nu kunde rädda, och resultatet är, att Sibleypojken får tillsägelse att sköta om saken och laga att allt blir ordentligt gjordt.

Denne unge mans lycka är så godt som redan gjord. Äfven om han ville, skulle han icke kunna dölja sitt ljus under skäppan, hvilket den blifvande affärsmannen just icke är vidare benägen att göra--han är bara och uteslutande »business». Han lider icke af tillgjordhet eller falsk blygsamhet. Han förstår sitt »business», och han är fullt medveten och stolt öfver den omständigheten att han förstår det--det är en af de många fördelar Sibley gifvit honom--och han är besluten, att hans principal icke skulle, åtminstone i denna sak, veta mindre än han. Ni får aldrig uraktlåta att upplysa er arbetsgifvare. Man kan icke hålla en sådan ung man som denne tillbaka; och låt mig tala om för er, att ingen arbetsgifvare vill hålla honom tillbaka. Det finns ännu en person, som är lika glad öfver att upptäcka den unge mannen, som den unge mannen är öfver att upptäcka sig själf, och denna är hans arbetsgifvare. Han är värd en million, hvarken mer eller mindre, men det vore naturligtvis icke till hans nytta att få den, medan han ännu är så ung.

Han har nu tagit två steg uppåt. Först, han har fått en god början och, för det andra, han har visat sin principal, att han är mer än vanligt duglig. »Han har kommit», som fransmännen säga, och han har kommit för att stanna. Hans fot är på stegen och det beror på honom själf, hur högt han klättrar. Han är en af de mycket få, som kommit öfver tröskeln till hela affären.

Men det är mycket som återstår att göra. Denne unge man har nit och duglighet, och han har visat att han har den oundgängliga egenskapen --omdöme. Och han har visat ännu en oundgänglig egenskap--att hela hans intresse är i affären. Han visar ifrån sig de lockande frestelserna, som omgifva unga män, och koncentrerar sin uppmärksamhet, sin tid och sina krafter på uppfyllandet af sin plikt mot sin arbetsgifvare. Alla andra studier, sysselsättningar och alla nöjen undanträngas af »business», som härskar oinskränkt. Hans aflöning stiger, naturligtvis. Om han händelsevis råkat få anställning hos en arbetsgifvare, som icke förstår att uppskatta hans förtjänster så finns det andra arbetsgifvare, som funnit, att här är den sällsynta företeelsen--undantagsynglingen--i deras konkurrents tjänst, och det är mycket antagligt att vår unge hjälte kommer att byta om principal. Det händer icke ofta, men ibland tvingas en ung man att göra det. Som regel är arbetsgifvaren endast alltför tacksam, att en sådan ung man kommit till honom, och han är angelägen att få behålla honom. Men förtroende är något, som behöfver lång tid att gro, och det är en lång väg från högt aflönadt biträde till jämnlikhet som delägare.

DEN AFGÖRANDE FRÅGAN

Låt oss följa honom litet längre. Den unge mannens arbete i firmans tjänst har en dag framkallat nödvändigheten för honom att göra ett besök hos arbetsgifvaren i hans hem. Sådana tillfällen yppa sig allt oftare, den unge mannen blir känd och värderad i familjen; till slut spörjer principalen sig själf, om han icke någon dag kunde taga honom till kompanjon, och då kommer frågornas fråga: »Är han redbar och duglig?»--Låt mig dröja här ett ögonblick. Mina herrar, detta är den afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i sinnet:

»Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg, lyste klart af tro och heder».

Intet fördöljande, ingen beräkning, ingen spekulation på att vinna en oförtjänt förmån, aldrig en handling, hvars upptäckt skulle bringa er skam. Affärsmannen söker allra först hos sin kompanjon »ett redbart sinne», den, som, äfven för att tjäna honom, vek en hårsmån från den smala vägen, skulle genast förlora hans förtroende. Är han intelligent? Är han i stånd att bilda sig ett korrekt omdöme, grundadt på insikt och klarsynt förutseende? Unga män--ja, gamla män också-- gifta sig förhastadt, hvilket är mycket oförståndigt af både de unga och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man säga, att det sällan ingås i förhastande. Det är icke en eller två egenskaper, som afgöra det, utan karaktären i sin helhet--tilltalande i många afseenden, icke frånstötande i något och med särskild duglighet i ett eller två.

Vi höra ofta talas om huru omöjligt det i våra dagar är för unga män att starta nya företag, därför att affärer ske i så stor skala, att det erforderliga kapitalet närmar sig millionen, och sålunda är den unge mannen dömd till en löntagares lif. Detta är sant endast i fråga om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delägare utan kapital. Ni kan köpa så och så många aktier för så och så många dollars, och som de unga män jag nu talar till äro fast beslutna att förr eller senare blifva sina egna herrar, så tror jag icke att anställning i en stor korporation--där hög aflöning är allt hvad de kunna vänta--är lika fördelaktig för dem som hos privata ägare.

Äfven presidenterna för dessa korporationer äro endast aflönade och således icke, i ordets strängaste mening, affärsmän. Huru skulle då en ung man, som arbetar under dem, vara annat än en löntagare hela sin lifstid?

HVAR FINNAS TILLFÄLLENA?

Mången affär, som länge arbetat med framgång under kompaniskap, förändras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och lärda herrar, menlöst okunniga i affärer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor samt--jag är ledsen att tala om det--ofta präster och artister äro förledda att köpa. Allmänheten köper affären, men de skulle hafva köpt mannen eller männen, som skötte affären.

Kommer ni ihåg historien om Travers? En vän bad Travers komma in och titta på en hund, som han tänkte köpa för att ränsa sitt konservatorium från råttor. Just som hundsäljaren skulle visa honom, hur utmärkt hunden gjorde slut på odjuren, kom en stor, väldig gammal råtta jagande hunden framför sig. Travers vän frågade honom:

--Hvad skulle du göra?

--Kö-kö-köpa råttan, svarade Travers.

Allmänheten köper ofta den oriktiga saken.

Det skulle vara ett förträffligt studium för er att ofta läsa de olika bolagsaffärernas fondnoteringar. Ni skall finna förteckningen i några tidningar. Lägg nu märke till aktiernas parivärde och det pris, för hvilket ni kan köpa dem. Det kan invändas att detta parivärde är fingeradt kapital, det är endast i ganska få fall det är så; i fabriksaffärer i synnerhet, tror jag, att motsatsen är regel. Kapitalet representerar icke helt och hållet egendomens värde.

Men det finns många bolag, hvilka icke äro bolag, och många exempel på kompaniskap, förändrade till bolag, där affären i själfva verket fortfar som kompaniskap. Om vi jämföra sådana institutioner med de stora bolagen, hvilkas ägare äro här och där och öfverallt, så finna vi en anmärkningsvärd olikhet. Tag till exempel världens stora ångbåtslinjer. De ibland er, som läsa, känna nog till att de flesta af dessa lämna ingen utdelning åt aktieägarna. Några af de största bolagens aktier ha sålts för halfva, till och med för tredjedelen af värdet. Dessa äro bolag helt enkelt, men om vi se på andra linjer på samma haf, som skötas af ägare, och för hvilka vanligen en stor affärsman, som är djupt intresserad, står i spetsen, så skola vi finna, att de hvarje år lämna stor utdelning och öka reservfonden med betydliga summor. Det är skillnaden mellan individualism och kommunism, tilllämpad på business, och mellan ägarna, hvilka sköta sin egen affär som kompanjoner, och ett bolag med tusen olika ägare, okunniga om affärer.

Denna motsats kan man finna inom hvarje affärsgren, i handel, yrkesutöfning, i finanslifvet och i kommunikationen till lands och vatten. Det är på samma sätt med banker. Många bankinrättningar ägas verkligen af några få affärsmän. Dessa blifva snart de ledande, och deras aktier stå alltid högt, i synnerhet om bankens direktör är den störste ägaren, såsom fallet är i de mest framstående bankaffärerna. I sådana delägarskapsbolag finnas alla tillfällen för den blifvande affärsmannen att blifva ägare, det vill säga delägare, ty de som leda sådana företag söka ständigt efter duglighet.

Var icke alltför kinkiga--tag emot hvad goda makter erbjuda. Börja, om ni nödvändigt vill, i ett bolag, men håll alltid blicken fästad på utsikten till en egen affär. Kom ihåg att hvarje företag kan lyckas, därför att det fyller ett särskildt behof hos allmänheten; det utför en nödvändig syssla, antingen det producerar en artikel, säljer den, eller vårdar och förvaltar kapitalet.

Det finns intet slag af »business», där icke framgång kan ernås.

EN AF FRAMGÅNGENS HEMLIGHETER

Framgång beror helt enkelt på ärligt arbete, duglighet och koncentration. Det finns alltid plats i toppen för undantagsmännen inom hvarje yrke. De behöfva icke sträfva efter gunst; det är snarare fråga om, hvem som skall lyckas erhålla deras värdefulla hjälp. Och som det är i hvarje yrke, så är det i alla affärsgrenar--godt om plats i toppen. Er sak är bara att komma dit. Sättet är ganska enkelt: Sköt ert »business» en liten smula skickligare än genomsnittsmannen på ert område. Om ni är aldrig så litet öfver genomsnittet, så är er framgång betryggad, om denna står i proportion till den grad af förmåga och intresse, som ni ådagalägger. I en affär finnas alltid några, som stå nära toppen, men det finns alltid ett oändligt mycket större antal nere vid bottnen. Och skulle ni misslyckas i att nå upp, så skyll icke på stjärnorna, utan på er själfva. De som misslyckas kunna säga, att den eller den personen hade stora fördelar, ödet var honom bevåget, omständigheterna gynnsamma. Det där pratet är icke mycket värdt. En man faller i midten af en ström, som han försöker hoppa öfver, och föres bort af vattnet; en annan försöker detsamma och landar säkert på andra sidan.

Pröfva noga dessa båda män.

Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdömesförmåga; han hade icke beräknat medlen att nå sitt mål; han var en oförståndig karl; han hade icke tränat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det på en slump. Han var lik den där unga damen, som på frågan om hon kunde spela fiol svarade: »Jag vet inte; jag har aldrig försökt.»-- Den andre, som hoppade öfver strömmen, hade flitigt tränat sig; han visste ungefär hur pass långt han kunde hoppa. Och han visste fullkomligt säkert, att han kunde hoppa långt nog för att nå en punkt, hvarifrån han kunde vada till stranden eller taga ett nytt hopp. Han visade omdömesförmåga.

En ung man, som gjort sig känd för att utföra hvad han föresatt sig, skall finna huru hans arbetsfält växer år efter år och huru uppgifterna blifva större och större. Å andra sidan, den man, som måste erkänna sitt nederlag och be sina vänner om hjälp för att få börja på nytt, är verkligen illa däran.

Studerande vid våra skolor och universitet voro förr färdiga med examen redan i ton-åren. Detta ha vi ändrat, och de studerande äro i allmänhet äldre, när de börja kampen för tillvaron, men de ha naturligtvis lärt en hel del mer. Såvida den unge universitetsmannen icke hufvudsakligast använder sin tid för att inhämta kunskap i det ämne, som han tänker ägna sitt lif åt, så blir han, om han går in i en affär, undanträngd af yngre män, som börja i ton-åren, ehuru de sakna universitetsbildning. Detta säger sig själft. Nu är frågan: Skall den studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som har ett par års försprång på praktikens hårda och strängt uppfostrande fält.

Att detta är möjligt för den studerande är ju tydligt och att han i sitt senare lif kommer att äga bredare vyer, än den vanlige affärsmannen, som saknar akademisk bildning, är också tydligt, och det är naturligtvis slutet, som blir det afgörande; början är glömd och har ingen betydelse. Men om den studerande någonsin skall hinna fatt den, som först startade i täflingen, så måste det vara genom att äga starkare uthållighet; hans öfverlägsna kunskap och därpå grundade sundare omdöme måste slutligen förhjälpa honom till seger i täflingen. Det är tre brister, som vanligen känneteckna mannen, som startar, innan karaktären vunnit manlig fasthet, nämligen: bristen på sträng själfdisciplin, på allvarlig koncentration och på en allt behärskande ärelystnad. Den unge universitetsmannens vanor och den i en affär anställde ynglingens äro himmelsvidt skillda.

Det är en annan svårighet, som i de flesta stora affärsföretag möter den äldre mannen. Där råder nämligen en sträng civilförvaltning och befordran utan favoritsystem. Det ställer sig därför mycket svårt att få någon annan anställning än i de lägsta graderna. Man måste börja vid foten, och det är bäst för alla parter, synnerligast för den unge studeranden.

Undantagsstudenten borde naturligtvis öfverträffa undantags-icke-studenten. Han har större bildning, och bildning gör sig alltid gällande, om de andra egenskaperna äro desamma. Tag två män med lika naturlig begåfning och energi, samma ärelystnad och personliga egendomligheter, och den af de två, som erhållit den bästa, mest omfattande och mest lämpliga bildningen, har utan gensägelse en ofantlig fördel öfver den andre.

AFFÄRSMAN OCH SPEKULANTER

Alla äkta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af »business» är spekulation. En affärsman ger valuta för sin inkomst och uppfyller en nyttig förpliktelse. Hans tjänster äro nödvändiga och komma samhället till godo; dessutom arbetar han ihärdigt för att utveckla landets tillgångar och bidrager sålunda till släktets framåtskridande. Detta är äkta mynt. Spekulation däremot är en parasit på affärsmännens arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. När spekulanten vinner, så tar han pengar utan att lämna vederlag eller betala därför, och då han förlorar, tar hans medspekulant pengarna från honom. Det är ett rent hasardspel mellan dem, förnedrande för båda. Ni kan icke vara en hederlig affärsman och en spekulant. Tillvägagångssättet och syftet på den ena banan äro olycksbringande för den andra. Ingen affärsman kan spekulera hederligt, ty de som visat sig ha förtroende för honom ha rätt att vänta strängt fasthållande vid affärsmetoder. Fordringsägaren tar den vanliga affärsrisken, men vill icke veta af någon spekulationsrisk. Det äkta och det förfalskade ha intet gemensamt.

Att nittiofem procent af dem, som för egen räkning börja ett affärsföretag, misslyckas, låter otroligt, och ändå säger statistiken, att det förhåller sig så. Med siffror kan man bevisa hvad som helst, heter det, men det är dock ett faktum, att proportionen är mycket stor. Tro inte att jag vill afskräcka er från att försöka bli era egna herrar och skaffa er en egen affär, långt därifrån. Dessutom låter den blifvande affärsmannen icke afskräcka sig af något, som någon kan säga. Han är en sann riddare och säger med Fitzjames:

Om full af faror vägen är, dess större lockelser den bär.

Den unge mannen, som föresatt sig att bli en affärsman, låter icke hindra sig, och icke heller låter han sig lockas in på en annan bana --han skall göra en start och få pröfva sina krafter. Han måste gå på. Tids nog att besluta sig för lifslång träldom som blott löntagare, sedan ni först pröfvat på »business» och upptäckt, om ni är, eller icke är, en af de lyckligt lottade, som äga de erforderliga egenskaperna.

Jag har försökt att teckna undantagsakademikerns väg från aflöning till kompaniskap. Det är ingen fantasibild; ingen enda dag går förbi utan förändringar inom firman, hvilka höja unga män till delägarskap; och i hvarenda stad går ingen förste Januari förbi utan att medföra befordringar. »Business» kräfver ungt, friskt blod för sin tillvaro. Om några af er äro missmodiga i denna sak, så låt mig berätta er två historier ur min egen erfarenhet, som bestämdt skola muntra upp er.

EN TECKNING UR LIFVET

Det finns en stor fabriksägare, den störste i världen i sitt yrke. Jag känner honom mycket väl, en präktig karl, som gör heder åt sitt »business». Då han började åldras, insåg han, liksom alla kloka män, att nytt blod behöfde införas i hans affär; att medan det ännu var jämförelsevis lätt för honom att leda det vidsträckta företaget, skulle det vara välbetänkt att sörja för dess öfverlämnande i goda händer, när han dragit sig tillbaka. Rika mäns söner ärfva sällan lust för affärer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta är bra eller illa. Men då jag ser på människosläktet i dess helhet, tror jag det är bra.

Om rika mäns söner hade fattiga mäns söners tvingande behof och däraf framkallade ärelystnad och förmåga, skulle det finnas färre utsikter för universitetsstnderande än nu. Det var icke till någon af sin familjs medlemmar denne man vände sig för att finna den nya kraften. En ung man anställd i ett bolag hade ådragit sig hans uppmärksamhet vid utförandet af några uppdrag för sin firma. Den unge mannen hade ofta ärenden till den äldre affärsmannen. Denne var klok och gick icke hastigt till väga. Hans duglighet var han snart på det klara med, men det var endast en punkt bland många andra. I hvilka förhållanden lefde den unge mannen, hurudana voro hans vanor, böjelser och kunskaper? Hurudan var hans natur, utom hvad som rörde hans verksamhet? Han fann alla svaren på sina frågor tillfredsställande. Den unge mannen, hvars far var död, underhöll sin mor och en syster; hans vänner voro präktiga unga män, ett par af dem något äldre än han; han studerade; han var road af läsning; han hade ädla böjelser. Jag behöfver knappast säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få ord, ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig--det säger sig själft.

Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att göra ett försök. Millionären uttalade öppet sin afsikt att finna en ung affärsman, som kunde sätta sig in i företaget och med tiden befria honom från omsorg. Det uppgjordes att han skulle under två år ha plats som bokhållare, underkastad en bokhållares villkor, som i detta fall voro mycket stränga, därför att han måste vara på fabriken några minuter före sju på morgonen. Han skulle få något högre lön, än han hade förut, och om efter två års förlopp ingenting blifvit sagdt å någondera sidan, var öfverenskommelsen slut, och hvar och en af dem fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen på försök. Den unge mannen förklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.

Allt gick som förut. Innan de två åren voro förflutna, var principalen säker på att han funnit den ytterst sällsynta artikeln: en ung »businessman». Huru många egenskaper innefattas icke i detta ord-- först och främst omdömesförmåga; ty utan omdömesförmåga kommer en affärsman icke långt. Principalen förklarade för den unge mannen, att han var belåten med honom, nöjd med hans arbete och uttryckte sin glädje öfver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar för att upptaga honom i firman. Men till hans häpnad svarade den unge mannen:

-- Jag är mycket, mycket tacksam, men det är mig omöjligt att emottaga anbudet.

-- Hvad står på? Ni passar mig. Passar jag inte er?

-- Ursäkta, sir, men af skäl, som jag icke kan förklara, vill jag lämna min plats om sex månader, då mina två år äro ute, och jag ämnade just säga upp den, så att ni kan få den fylld.

-- Hvart ämnar ni er?

-- Jag reser utomlands.

-- Har ni tagit någon anställning?

-- Nej, sir.

-- Vet ni icke hvart ni kommer att resa?

-- Nej sir.

-- Icke heller hvad ni skall göra?

-- Nej sir.

-- Jag har behandlat er väl, och jag tror mig ha rättighet att få veta det verkliga skälet. Jag anser att det är er plikt att säga mig det.

Skälet tvingades ur den unge mannen.

-- Ni har varit alltför god mot mig. Jag skulle vilja ge mycket för att kunna få stanna hos er. Ni till och med bjöd mig till ert hem-- ni har varit borta på resor--ni uppmanade mig att ofta hälsa på och att ledsaga er fru och er dotter till sådana underhållningar, som de önskade besöka--och jag--jag kan inte uthärda längre.

Nåväl, millionären upptäckte naturligtvis hvad ni alla redan förstått, att det händt den unge mannen precis detsamma, som skulle händt er under liknande förhållande--han hade blifvit kär i dottern. I vårt land skulle detta icke ansetts som en förbrytelse, och jag tillråder ingen af er att strida mycket emot känslan. Om ni hyser verklig kärlek till någon, så bry er icke om att föremålet är dotter till er principal och att ni får bära rikedomens börda. Men i det land, hvarom jag talar, skulle det hafva ansetts ohederligt af en ung bokhållare att fria till en ung dam utan föräldrarnas tillåtelse.

-- Har ni talat med min dotter om edra känslor för henne? lydde frågan. Den unge mannen värdigades knappt svara.

-- Naturligtvis icke.

-- Aldrig sagt ett ord, som kunnat tydas däråt?

-- Naturligtvis icke.

-- Nå, sade han, jag ser ingen anledning hvarför ni icke skulle göra det. Ni är just den son jag skulle önska mig, ifall ni kan vinna min dotters hjärta.

Mycket egendomligt, men det var dock så, hade den unga damen samma åsikt som pappa--han var en sådan äkta man, som hon ville ha. Denne unge man är nu en lycklig affärsman.

ROMANTIK I »BUSINESS»