# Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter ## Part 6 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/arbetarens-hustru-skadspel-i-fem-akter-48627/index.md RISTO. Inte? Nå, det är en annan sak. Men du ser så besynnerlig ut. Och -- hvad har du i handen? KERTTU. Min morbrors revolver. Ett ganska godt arbete. RISTO. Hvarför för du den med dig? KERTTU. En sådan tingest är ibland behöflig. RISTO. Du håller den så oförsigtigt. Är den laddad? KERTTU. Ja. RISTO. Lägg den ifrån dig. Med skjutvapen skall man inte leka. KERTTU. Hvarför inte? RISTO. Du kan råka att skjuta dig sjelf. KERTTU. Eller dig. RISTO. Ja eller mig. KERTTU. Eller oss båda. Hvart går du? RISTO. Jag går bara ut som hastigast. Jag kommer strax igen. KERTTU. Om du rör dig ur fläcken, så skjuter jag genast. RISTO. Du har ondt i sinnet, Kerttu? KERTTU. När hade jag annat? RISTO. Jag fruktade det just. Zigenarblodet sjuder och jäser beständigt i dig. Försök en gång att beherska dig, kära Kerttu. Försök för himlens skull. KERTTU. Onödigt besvär. Himlen är ändå inte gjord för min skull. RISTO. Jag lofvar dig hvad som helst, bara du styr ditt sinne. KERTTU. Jag litar inte på löften. RISTO. Du trodde kanske att jag ämnade lemna dig, därför att jag gaf mig i väg så hastigt, men det är inte min mening, Kerttu. Så fort jag fått Johanna i grafven, så förenar jag mig med dig igen. Det är dagsens sanning. KERTTU. I jordens sköte förenas vi, när vi begge ä' mull. Inte förr. RISTO. Men tänk dock litet på saken, älskade Kerttu. Om jag nu låter viga mig vid dig och du blir en hederlig mans äkta hustru? Då skall du inte längre vara förkastad af hela verlden som hitintills. KERTTU. Du har bedragit mig två gånger. Du skall inte göra det den tredje. RISTO. Men hör då hvad jag säger dig. Skjut inte, för Guds skull. Vänta åtminstone ett litet ögonblick. Du ser ju att jag inte kan komma härifrån, om jag också skulle vilja. KERTTU. Så tala fort. RISTO. Om jag bara visste hvad du egentligen vill. Vid min själ, nu vore jag färdig till hvad som helst. Säg, önskar du någonting? KERTTU. Ja. RISTO. Hvad? Kerttu, säg: Hvad önskar du? KERTTU. Hämd. RISTO torkar sin panna. Afsides: Hvar dröjer Toppo så länge? KERTTU. Har du något annat att säga? RISTO. Ja. Ja, mycket, mycket. Men du skrämmer mig så, att jag inte kan säga någonting. Lägg revolvern ifrån dig. Bara en sekund. Sötaste Kerttu, gör det. KERTTU. Nej. RISTO. På den där stolen och stå sjelf bredvid. KERTTU. Hvarken där eller annanstans. Och låt oss sluta det här. Tiden går till spillo. RISTO. Nej, vänta. Toppo kommer in. Gudskelof. Ändtligen kom du dock. TOPPO. Du skulle ha sagt mig att liket stod i lidret. Jag skulle sannerligen inte ha gått dit för att söka en bytta, om jag hade vetat det. RISTO. Stod det der? Ja, hvart skulle de eljest ha fört det? TOPPO. Gud bevare mig, så ohyggligt det var. Jag går in, går bort till en mörk vrå -- och plötsligt ser jag liket framför mig. Hjertat hoppade riktigt till i bröstet på mig, fastän jag just inte är någon kruka. Hon hade ju ögonen öppna. Det var det hemskaste af alltihop. Ja, stirra inte på mig så där. Jag har inte en droppe vatten. Skulle jag kanske hemta det i näfven, då jag inte fann något kärl? Hu-uh, det ryser ännu i mig. Man säger det betyder ondt, när ett lik ligger med öppna ögon. Det väntar andra efter sig, sägs det. KERTTU. Just så. Hon väntar andra efter sig. TOPPO. Hvad, är den där här? Nåå, Risto, hvad sa' jag? RISTO. Du kom i grefvens tid. Hon ämnade just döda mig här. KERTTU. Ämnar ännu och gör det också. Höjer revolvern. RISTO. Toppo, Toppo, hjelp. KERTTU. Om du kommer emellan, så skjuter jag dig först. TOPPO. Gud sig förbarme. Här är man såld. Skyndar till dörren. RISTO. Gå inte, Toppo; gå inte. Hon skjuter inte dig. TOPPO. Det vet icke fan. KERTTU. Packar du dig i väg, eller -- --? _Toppo_ hastigt ut. KERTTU. Är du färdig, Risto? RISTO på knä. Förbarma dig, Kerttu. Hvad gagnar det dig, om du dödar mig? Haf förbarmande. KERTTU. Hade du förbarmande med mig, skurk? Du bedrog mig illistigt på nytt. Du lockade och förförde värre än förut. Du tänkte: Hon är en förkastad varelse. Man får inte något straff om man skändar och tillintetgör henne. Men du misstog dig. Den förkastade, som ingen bryr sig om, hämnar sig sjelf. RISTO. Hämna dig på annat sätt. Skona endast mitt lif. KERTTU. Nej, du måste dö. Och jag också. RISTO. Nåd, nåd. KERTTU. Ingen nåd hvarken åt dig eller mig. RISTO. Vänta. Låt mig åtminstone bedja först. KERTTU. Det tjenar till ingenting. Du kommer ändock lika litet som jag till himmelen. RISTO. Jo, jag är inte sämre än andra. Det fordras inte mer af menniskorna än att de ska tro. Och jag tror, tror. Jo, det gör jag. Jag kommer säkert dit, om du bara ger mig tid att göra bön. KERTTU. Så bed. RISTO. Skjuter du inte förr än jag har sagt "amen"? KERTTU. Börja. Eljest skjuter jag strax. RISTO. Jag börjar; jag börjar. Om jag bara komme ihåg någonting utantill. Nej -- jag mins ingenting. Jag olycklige -- Vänta, nu vet jag: "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand." Tänderna skallra i munnen på mig af rädsla. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande --" Nog är du ändå förfärligt hårdhjertad. -- Nej, nej, jag fortfar. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland." -- Hur var det se'n? -- "Hädan till ditt -- -- Ute i farstun hörs buller. _Kerttu_ spritter till och blickar mot dörren, hvarifrån _två polisbetjenter_ jemte _Toppo_ komma in. Hon skjuter. _Risto_ skriker till och faller. Den ene polisbetjenten slår revolvern ur Kerttus hand och griper tag i henne. _Kerttu_ sjunker ned på golfvet. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Aha, din vargunge, nu råkade du i fällan. TOPPO. Vi kom för sent. Det var sjelfvaste hin. ANDRE POLISBETJENTEN böjer sig öfver Risto för att undersöka honom. Ingen fara. Han lefver ännu. Hvar träffade skottet? RISTO. Jag vet inte riktigt. ANDRE POLISBETJENTEN. Försök om ni kan resa er. RISTO stiger upp med polisbetjentens hjelp. Kanske det inte alls träffade. Jag blef kanske bara skrämd. TOPPO. Träffade det dig inte? Nå, det var tusan så lyckligt. RISTO. Tack, Toppo. Det här skall du inte ha gjort för intet. TOPPO. Ingenting att tacka för. Så pass mycket skall väl alltid den ena karlen hjelpa den andra. Men nu är väl flickan ändtligen tämd. Hon ser ju ut som ett lik. Månne det fins något lif qvar i henne mer? FÖRSTE POLISBETJENTEN. Åh, hon qvicknar nog till igen. RISTO. Låt henne bara inte rymma ifrån er. Tag er i akt. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Ingen fara. Det är inte svårt att få bugt med en så'n där flickslinka. RISTO. Men hon har niomanna styrka, när hon börjar rasa. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Det hjelper inte att rasa, när man kastas i fängelse. Då kommer man bara i tyngre bojor. RISTO. Men om de släpper lös henne? Då är mitt lif återigen i fara. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Hon slipper inte lös. Var inte rädd. Så mycket känner jag lagen. Först dömmes hon för mordförsök till flera års fästning, och se'n dömmes hon till tvångsarbete. För ingen menniska tar ett så'nt där kräk i beskydd. ANDRE POLISBETJENTEN. Nej, det är säkert. Kronan får nog hädanefter dra försorg om henne. RISTO. Bra. Det är i alla fall en välsignad sak, att det fins lag och rätt i landet, som värnar om menniskornas säkerhet. Hvilken karl skulle kunna reda sig om sådana där skulle få gå lösa? Men när de genast tagas i förvar -- När lag och rätt -- TOPPO. Hvad säger hon? Tst, låt oss höra. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Flickan? Hon säger visst ingenting. TOPPO. Hon sa' något, för hon rörde läpparna. Ser ni, nu igen. FÖRSTE POLISBETJENTEN. Hon rör läpparna, men det kommer inte något ljud ifrån dem. Res på dig, flicka, ty jag tänker inte bära dig. Du är minsann duktigt tung. Nå, försök nu om du kan stå på benen. ANDRE POLISBETJENTEN. Och tala tydligare, om du har någonting att säga. TOPPO. Ja, tala rent ut så att vi också får höra. Mumla inte bara för dig sjelf. RISTO. Och skynda dig se'n. KERTTU. Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha. TOPPO. "Era lagar och er rättvisa." Hvad menar hon? KERTTU. Dem hade jag bort skjuta. TOPPO. Hon är rubbad. Usch, det här börjar att kännas kusligt. Ser ni, hur ögonen rullar i hufvudet på henne? FÖRSTE POLISBETJENTEN. Kanske hon nu är fullständigt galen. Men månne hon nånsin har varit riktigt klok? Fattar Kerttu i armen. KERTTU. Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha -- ANDRE POLISBETJENTEN fattar i den andra armen. Ska vi gå nu? KERTTU. Dem hade jag bort skjuta. RISTO. Galen, hon? En illistig kätterska är hon. Det är bara af ilska som hon smädar till och med den höga rättvisan. Hon är inte för ro skull zigenerska. Det passar för öfrigt bra att sätta i protokollet att hon har hotat lagen och rättvisan. KERTTU. Era lagar och er rättvisa -- -- TOPPO. Det är väl inte nödvändigt. RISTO. Jo, visserligen. TOPPO. Hon gör ju det i sitt vanvett, stackare. KERTTU. Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha -- FÖRSTE POLISBETJENTEN. Låt oss gå nu. KERTTU. Dem hade jag bort skjuta. RISTO. Får jag lof att bjuda herrarna till utskänkningsstället, sedan ni fört flickan i förvar. Jag skulle gerna vilja dricka några glas med er till tack för hjelpen här. POLISBETJENTERNA. Tackar ödmjukast. Vi ska komma. KERTTU i dörren och i farstun: Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha -- -- RISTO. Gud ske lof. Nu är man fri ifrån den. TOPPO. Stackars flicka. Det gick illa för henne. RISTO. Hvems fel är det? Hon kunde ha lefvat som en menniska. -- Men hör, hur ser jag egentligen ut nu? TOPPO. Åhjo, så där. RISTO. Jag är väl smutsig i syna? TOPPO. Nå, kantänka, hvad gör det? RISTO. Hvad det gör? Då tycker inte Vappu om mig, kan du förstå. Vänta litet. Jag går ut och tvättar mig vid brunnen. Öppnar dörren till farstun, men drar sig i detsamma tillbaka, då _Vappu_ kommer in. Se bara, här kommer ju Vappu sjelf. VAPPU. God dag. RISTO. God dag, god dag. Jag ämnade mig just till er. Var så god och stig fram och sitt. TOPPO. Var så schangtil. Här är en stol. VAPPU. Jag orkar nog stå den stund jag dröjer här. RISTO. Nej, för ingen del. Var så god och stig fram. Er plats är inte vid dörren. VAPPU. Det är likgiltigt hvar den är. Jag skulle vilja tala ett par ord om ert barn. RISTO. Om barnet, ja. Ja, det ville jag också. VAPPU. Får jag vårda och uppfostra det som om det vore mitt eget? RISTO. Du gode Gud, och det frågar hon. Skulle jag kunna begära något bättre. VAPPU. Ja, jag menar, att ni inte sjelf skall ha det minsta att säga i det hänseendet. RISTO. Jag skall inte befatta mig ett grand med hela ungen. Det lofvar jag. VAPPU. Bra. I det fallet tar jag er son och skall med Guds hjelp försöka att göra folk af honom. RISTO. Men jag hade också ett litet annat ärende. Kom nu ändå och sätt er. Inte? Nå, gör som ni vill. Ja, jag hade också ett litet annat ärende. Ni kan väl nästan gissa det? Ser ni, jag är ju enkling nu, och det är icke godt för mannen att vara allena, som det står skrifvet. Skulle det inte passa sig -- men ni tycker väl att det är allt för tidigt? Enligt min mening skulle vi i alla fall kunna språka litet om det. VAPPU. Prata inga dumheter. Det lyckas er ändå inte att förleda mig. Var nöjd med att ni redan har förstört två qvinnors lif. Det borde vara tillräckligt för en man. RISTO. Förstört två qvinnors lif? Hvad är det för tal? VAPPU. Er hustru dog af sorg och bekymmer för er skull. RISTO. Hvem har sagt det? VAPPU. Inte nog med det. I dubbelt rysligare läge har ni bragt den olyckliga flickstackarn, som polisen nyss förde förbi mig härifrån. RISTO. Jaså, Hopptossan? Var obekymrad. Med henne förfares det enligt lag och rätt. VAPPU. Och enligt hvad förfares det med _er_? RISTO. Med mig? Hvad skulle jag kunna dras till ansvar för? VAPPU. För ingenting, det är klart. För ingenting. Verlden har fått af er hvad den har velat. Den straffar inte er, ty den anser ju inte era fel vara några fel. Till och med presterna och domarena står på er sida, ty synden förblindar deras ögon. I mörkrets tjenst använda ljusets tjenare sin makt. Men allt är inte slut med det. Det sista ordet är ännu inte sagdt. Och så sant som att äfven den mäktige har en herre öfver sig och den eländige en Gud, så sant är det också att ni och alla era likar en gång ska stå inför den thron, hvarest menniskorna inte efter eget behag kan förfalska rätt och sanning. Då först skall er dom fällas. RISTO. Hvar är den thronen? TOPPO. Ja, hvar? Det frågar jag också. VAPPU. Där, hvarest _rättfärdigheten_ lefver och herskar nu och i evigheters evighet. Går. RISTO. Hvad menade hon? TOPPO. Månne hon inte menade Gud? Så fattade jag det. RISTO. Ja, det var väl något så'nt där. Nå, men månne det verkligen också skulle --? Åh fan. Inte är jag rädd ännu. Hvad vet Vappu om den saken? Hon har väl inte haft något samtal med Gud. En qvinsperson. TOPPO. Men jag kan inte heller låta bli att ha litet medlidande med det där flickkräket. RISTO. Åh, hvad är det för prat, bror lilla? Du vill väl inte beklaga ett sånt där stycke. Hvem bad henne komma och försöka döda en? Beklaga en sådan? Allt annat. TOPPO. Ja, säg hvad du vill, men, men -- -- RISTO. Men hvad? TOPPO. Om du har stält så till att hon --? Det påstås att somliga qvinnor råka alldeles ur jemnvigten när de bli på det viset. RISTO. Pytt. Slidder sladder. Nu går vi till krogen. De gå. Ridån faller.