Part 5

Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela tilldragelsen.

FRU VÖRSKY.

Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det, efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.

JOHANNA.

Om ni inte vore så häftig -- --

FRU VÖRSKY.

Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.

Öppnar dörren. I farstun syns _Yrjö_, som viker åt sidan för _fru Vörsky_ och kommer in efter att hon har gått ut.

JOHANNA.

Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.

Springer ut i farstun.

Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.

FRU VÖRSKY.

Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.

JOHANNA kommer tillbaka.

Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en menniska snart alldeles galen.

YRJÖ.

Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf, ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.

JOHANNA.

Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.

YRJÖ.

Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.

JOHANNA.

De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera. Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.

YRJÖ.

Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på det sättet. Det skadar helsan.

JOHANNA.

Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?

YRJÖ.

Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om saken. -- Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta er, Johanna.

Lägger sina händer på hennes axlar.

Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga. Hör ni?

JOHANNA.

Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i fängelse.

YRJÖ.

I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för. Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de pengarna igen.

Böjer sig öfver Johanna.

Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä' femtio mark, och mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?

KERTTU kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående.

Åhå. Risto hade således rätt, då han sa' att här skulle man inte sakna honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?

JOHANNA.

Hvem där?

YRJÖ.

Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för ärende?

KERTTU.

Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg om honom. Adjö.

JOHANNA.

Ämnar hon göra Risto något ondt?

YRJÖ.

Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer man ingenstans.

JOHANNA.

Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss qvinnor. Hvad förmår vi?

YRJÖ.

Försök, försök i alla fall. Ni ä' ju också menniskor. Glöm inte det. -- Nu körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång. Lofvar ni mig det?

JOHANNA.

Jag skall försöka.

YRJÖ.

Nå, bra. Så går jag min väg.

JOHANNA fattar ännu en gång hans hand.

Yrjö, Gud välsigne er.

YRJÖ.

Tack.

Går.

_Herr_ och _fru Vörsky_ jemte _fru Hanhinen_ komma in.

FRU HANHINEN.

Var det där hennes man?

FRU VÖRSKY.

Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.

HERR VÖRSKY.

Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det många gånger?

FRU VÖRSKY.

Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?

HERR VÖRSKY.

Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.

FRU HANHINEN.

Hvad säger Vappu om det här nu?

FRU VÖRSKY.

Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.

HERR VÖRSKY.

Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.

FRU HANHINEN.

Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.

HERR VÖRSKY.

Är det hon som står där?

FRU VÖRSKY.

Ja.

FRU HANHINEN.

Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick är alltid kännetecken på ett ondt samvete.

_Herr Vörsky_ betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg.

FRU VÖRSKY afsides till fru Hanhinen:

Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.

FRU HANHINEN.

Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars vore man förlorad.

HERR VÖRSKY.

Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?

JOHANNA förskräckt och ängslig:

Jag har inte -- den -- inte jag -- den där -- --

HERR VÖRSKY bultar med käppen i golfvet.

Redigt svar. Hvar är väfven?

JOHANNA stammande:

Jag -- vet inte -- hvar den är.

HERR VÖRSKY.

Vet du inte? Inte?

JOHANNA.

Nej.

HERR VÖRSKY.

Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se'n skulle veta.

FRU VÖRSKY.

Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.

HERR VÖRSKY.

Nog borde hon få smaka käppen.

FRU VÖRSKY.

Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.

HERR VÖRSKY.

Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.

FRU HANHINEN.

Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så svårt för oss att se på det.

HERR VÖRSKY.

Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att bedra bättre folk en gång till.

JOHANNA.

I fängelse? -- Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa sorger?

HERR VÖRSKY.

Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.

JOHANNA.

Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt genom redligt arbete. Det kan de bevittna.

FRU HANHINEN.

Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig oskyldig.

HERR VÖRSKY.

Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.

JOHANNA.

Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde säga till mitt försvar.

HERR VÖRSKY.

Hör opp att sladdra, eller jag -- --

JOHANNA.

Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?

FRU VÖRSKY.

Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring sig?

FRU HANHINEN.

Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.

JOHANNA.

Mitt barn skulle ta's ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej, inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä' grymma vilddjur. -- Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger. Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. -- O, ja, jag har ju inte kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull, låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt mer än väfvens värde.

HERR VÖRSKY.

En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?

FRU VÖRSKY.

Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.

JOHANNA.

Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer ingen att ta dem ifrån er.

FRU HANHINEN.

Jag anar någonting.

FRU VÖRSKY.

Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.

HERR VÖRSKY.

Huru? Att --?

FRU HANHINEN.

Den där menniskan har säkert också andra laster.

HERR VÖRSKY.

Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade härifrån så hastigt, då vi kom?

FRU HANHINEN.

Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä' från honom.

FRU VÖRSKY.

Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan ju sedan genom rätten få ut vår fordran.

FRU HANHINEN.

Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.

HERR VÖRSKY.

Ja, låt oss gå.

Fruarna gå.

Du skall få höra ifrån oss.

JOHANNA på knä.

Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna, allt hvad jag har --

HERR VÖRSKY i dörren.

Håll munnen -- sköka.

JOHANNA.

Å-åh, å-åh.

Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp.

Sköka, sa' han.

Betraktar börsen i sin hand.

Sköka och tjuf.

Kastar börsen långt ut på golfvet.

Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej -- vid himmel och jord, det ska de inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja. Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest -- denna -- St -- tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer -- han kommer.

TOPPO. sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:

"Min älskade gaf mig på båten Och gjorde förbund med en ann'. Farväl då med hela ståten. Inte sörjer jag minsta grand."

Kommer in.

God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi ha druckit afskedsskålar, ser ni.

LEENA-KAJSA kommer in efter Toppo.

Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?

TOPPO.

Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från Risto. Ja. --

"Min älskade gaf mig på båten Och gjorde förbund med en ann'."

LEENA-KAJSA.

Åh, tig med era eviga slagdängor. -- Ditt mått var ännu inte fullt, stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?

JOHANNA.

Hvad? Säg fort.

TOPPO.

Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med Hopptossan.

LEENA-KAJSA.

Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.

JOHANNA.

Hvilken flicka? Hvad talar ni om?

TOPPO.

Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:

"Min älskade gaf mig på båten Och gjorde förbund med en ann'. Farväl då med hela ståten. Inte sörjer jag minsta grand."

JOHANNA.

Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?

LEENA-KAJSA.

Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga tider. -- Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.

JOHANNA sjunker ned på pallen vid vaggan.

Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.

LEENA-KAJSA.

Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan -- ja, det är inte bara mina ord -- hade enkom gått till krogen för att locka honom. Nog förstår så'na där att lägga ut sina snaror. Är det se'n underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?

_Johanna_ ligger på golfvet, jemrande sig.

Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?

JOHANNA.

Ingenting, ingenting.

TOPPO ser på väfstolen.

Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste dyft.

"Min älskade gaf mig på båten Och gjorde förbund med en ann' --"

LEENA-KAJSA.

Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför skall du så där -- Stig upp.

JOHANNA.

Jag kan inte. Golfvet gungar så.

LEENA-KAJSA.

Där ha vi det. Hon är sjuk.

JOHANNA.

Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande. Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.

LEENA-KAJSA.

Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.

JOHANNA.

Fruarna -- Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. -- Åh, slå inte, herre. -- Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof käpp.

TOPPO.

Åhå, det här är allt bedröfligt.

JOHANNA.

Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar sig ingen? -- Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp, barmhertiga menniskor, hjelp.

TOPPO torkar sina ögon.

Stackars qvinna.

LEENA-KAJSA.

Kom och hjelp mig att få henne i sängen.

TOPPO.

Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä' vi karlar ändå ena uslingar. Det måste man erkänna.

LEENA-KAJSA.

Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte ensam få henne någon hvart.

TOPPO.

Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.

JOHANNA.

Bort, bort. Gör mig inte illa.

TOPPO.

Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så. Stackare. Månne det är hjernfeber?

LEENA-KAJSA.

Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.

TOPPO.

Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet -- och den tycks minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till pass, om hon får hjernfeber.

LEENA-KAJSA.

Ja, minsann. Den kom som från himlen.

JOHANNA.

Det bränner -- bränner --

LEENA-KAJSA

Spring och sök en läkare, Toppo.

TOPPO.

Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så bedröfligt.

Går.

JOHANNA.

Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner -- bränner -- bränner.

Ridån faller.

FEMTE AKTEN.

Samma bostad. _Leena-Kajsa_ håller på att städa rummet. _Risto_ kommer utifrån.

LEENA-KAJSA.

Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt här under tiden?

RISTO.

Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.

LEENA-KAJSA.

Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. "I dag röd, i morgon död." Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta nådens dagar, utan noga betänka att: "som en ström vår tid förrinner; som en dröm vårt lif försvinner".

RISTO.

Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är visst och sant.

LEENA-KAJSA.

Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort lemna henne så där.

RISTO.

Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. -- Johanna tog väl mycket illa vid sig öfver det?

LEENA-KAJSA.

Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon fattade det visst knappast riktigt.

RISTO.

Det var åtminstone väl, det.

LEENA-KAJSA.

Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt rädd för fru Vörsky.

RISTO.

Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den? -- Hon var rädd för frun, sa' ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp. -- Hon var väl mycket ond på mig öfver det?

LEENA-KAJSA.

Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa' att du ingen enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med sin hustru.

RISTO.

Sa' hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.

LEENA-KAJSA.

Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä' stora. Du behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här tyvärr så ofta får se och höra.

RISTO.

Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger inte gerna hand på någon. -- Jaså, Johanna talade också om det innan hon sjuknade?

LEENA-KAJSA.

Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.

RISTO.

Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?

LEENA-KAJSA.

Det har jag också funderat på.

RISTO.

Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så'nt där litet kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. -- Månne de skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?

LEENA-KAJSA.

Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?

RISTO.

Nej, säg.

LEENA-KAJSA.

Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.

RISTO.

Ja, tänk om hon skulle göra det.

LEENA-KAJSA.

Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.

RISTO.

Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.

LEENA-KAJSA.

Ja, så går jag.

RISTO.

Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.

LEENA-KAJSA.

Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med mig tillbaka igen.

Tar upp barnet från vaggan.

Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.

RISTO.

Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till på köpet, om allt går väl.

LEENA-KAJSA.

Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten stund.

RISTO.

Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där -- det -- Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller sig så -- så nämn åt Vappu -- så där i förbigående, hur snäll jag var emot min förra hustru. -- Om det faller sig så, menar jag.

LEENA-KAJSA.

Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är kall?

RISTO.

Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa'. Jag kommer efter strax på stund.

LEENA-KAJSA.

Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.

Går.

RISTO.

Bra, bra.

Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna sin klädsel.

Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.

Ser sig i spegeln.

Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.

Det bultar på fönstret.

Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.

TOPPO kommer in.

Du kom snart igen.

RISTO.

Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var rysligt ruskigt.

TOPPO.

Det var underligt att Hopptossan släppte dig.

RISTO.

Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo, pytt också. Sådan som hon är.

TOPPO.

Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.

RISTO.

Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det vet hon nog.

TOPPO.

Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.

RISTO.

Pytt.

TOPPO.

Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.

RISTO.

Ja, hon gjorde det.

TOPPO.

Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig nog en ann, så fort du bara kan.

RISTO.

Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller dröja länge, innan jag har mig en igen.

TOPPO.

Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några underverk.

RISTO.

Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.

TOPPO.

Hvad? Är det henne du har i kikarn?

RISTO.

Leena-Kajsa? Är du galen?

TOPPO.

Nå, jag tänkte väl också. -- Det syns ingen alls på hela gatan.

RISTO.

Bra. Godt tecken.

TOPPO.

Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?

RISTO.

Jag tänkte gå på "visit" till Vappu.

TOPPO hvisslar.

Hö -- hö -- hö -- hö -- hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så. "Fint skall det vara", sa' käringen. Men "den, som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket." Kom ihåg det.

RISTO.

Lugna dig, du. Lyckan står den djerfve bi. Ingen vet hur det kan gå. Ska vi byta rockar? Din ser i alla fall snyggare ut.

TOPPO.

Tag den.

De byta.

Men jag vill vara skapt som en nors, om Vappu bryr sig om dig. Det tror jag aldrig i evighet.

RISTO.

Låt bli att tro. Det är ingen som tvingar dig. -- Så, för hin. Här fins inte en vattendroppe, och jag borde ha tvättat mig i syna.

TOPPO.

Jag skall hemta åt dig från brunnen. Har du någon bytta?

RISTO.

Det tycks inte heller finnas. Se efter där ute på gården eller i lidret, bara du kan få fatt i ett kärl.

_Toppo_ går.

_Risto_ står med ryggen till dörren och speglar sig.

Leena-Kajsa hörs inte af. Således behåller Vappu barnet. Nå, det vore väl underligt, om hon inte då skulle samtycka att ta fadern också.

Dörren öppnas. Risto spritter till och vänder sig om.

Hvad, kommer hon nu? Nej -- Hopptossan -- Fan anamma.

_Kerttu_ står orörlig.

Hvad gör du här?

_Kerttu_ tiger och pressar en revolver i sin hand.

Hvad gör du här, frågade jag.

KERTTU.

Jag kommer för att ta farväl af dig, Risto.

RISTO.

Farväl? Jaså. Nå, får gå, då du inte vill något annat. Du har bara kommit litet olägligt.

KERTTU.

Hur så?

RISTO.

Jag ämnade just gå ut.

KERTTU.

Jag skall inte uppehålla dig länge.