Part 2

Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta förut, att inte Hopptossan kan vara folk.

RISTO.

Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med annat än bränvin.

Fyller i glasen.

Hvad är det du letar efter, Toppo?

TOPPO.

Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade på golfvet.

RISTO.

Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan, bar den på bröstet. -- Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go' vänner.

Tre starka slag höras i väggen. Alla spritta till, isynnerhet qvinnorna.

QVINNORNA.

Hvad i Herrans namn var det?

LENA-KAJSA.

Det var döden som bultade.

ANNA-MAJA.

Eller kanske verldens sista stund är kommen.

TOPPO ser ut genom fönstret.

Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.

RISTO.

Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.

JOHANNA.

Nej, låt henne vara i fred.

RISTO.

Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.

TOPPO.

För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen, som fladdrar i blåsten.

RISTO.

Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer inom mitt område.

LISA.

En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen efter det här.

LAURA.

Knappast, när bruden ser så dyster ut.

LOTTA.

Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa blommor till bröstet för det här.

KATRI.

Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte ville ge mig lof annars.

VAPPU.

Känner du dig bättre nu, Johanna?

YRJÖ.

Vill ni kanske ha litet mera vatten?

JOHANNA.

Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag kunde komma bort härifrån.

RISTO.

Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så'nt där. Hör du inte? Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.

VAPPU.

Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin brudgum.

RISTO.

Hvilka saker?

VAPPU.

Bedrägerier.

RISTO.

Bedrägerier. Allt måste man höra. Så-å, bedrägerier. Ä' ni alldeles tokiga? Är det bedrägeri, om man gycklar en smula med flickorna? Det händer ju jemt.

TOPPO.

Ja, fördenskull ä' ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha stort annan befattning.

RISTO.

Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta sig med alla.

VAPPU.

Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod. Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?

RISTO.

Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller hur, he, he, he?

JOHANNA stiger upp.

Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af med de här grannlåterna.

RISTO.

Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.

JOHANNA.

Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.

RISTO.

Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.

KATRI.

Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla menniskor.

LAURA.

Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något sådant har man aldrig i verlden hört talas om.

LOTTA.

Och af en så'n orsak se'n. För en galen flickas skull. Ja, galen -- för ingen menniska anser Hopptossan för klok.

JOHANNA.

Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.

Hon sliter kronan och slöjan af hufvudet. -- _Leena-Kajsa_ och _Anna-Maja_ komma fram och ställa sig på båda sidor om _Johanna_.

LEENA-KAJSA.

Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått henne i sina garn.

JOHANNA.

Den onde anden? Mig?

RISTO.

Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.

VAPPU.

Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma sätt.

LAURA.

Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.

KATRI.

Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda om alla möjliga ting.

LEENA-KAJSA.

Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.

VAPPU.

Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.

JOHANNA.

Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan låt mig gå.

ANNA-MAJA.

Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?

JOHANNA.

Min vigseled.

Sänker sitt hufvud.

LEENA-KAJSA.

Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som din herre och man?

ANNA-MAJA.

Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att vara bunden till honom all din lefnads tid?

LEENA-KAJSA.

Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.

RISTO.

"Att du måtte täckas din man." Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.

ANNA-MAJA.

Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad --

RISTO.

-- "ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans". Det läste också presten i psalmboken.

ANNA-MAJA.

-- är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve, detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.

JOHANNA.

Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag göra?

LEENA-KAJSA.

Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet, kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större visdom.

RISTO.

Ja -- det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka Johanna min förlåtelse.

LAURA.

Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.

KATRI.

Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin lycka.

VAPPU.

Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.

JOHANNA.

Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.

VAPPU.

Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker sig ha begått. Jag gitter inte höra.

JOHANNA.

Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.

VAPPU.

Nå, än se'n, hvad hör det hit?

LAURA.

Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.

Rop utifrån: "Bruden. Fram med bruden."

KATRI.

Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så'n oordning.

LOTTA.

Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.

KATRI.

Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu, bara det är något så när. Kom nu.

De gå fram till fönstret. Lefverop höras. _Risto_ dricker och bjuder männen.

VAPPU.

Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?

LEENA-KAJSA.

Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?

VAPPU.

För ro skull bara.

LEENA-KAJSA.

Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande för en bröllopsgäst.

VAPPU.

Därför går jag också min väg. -- Adjö, Johanna.

JOHANNA.

Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.

VAPPU.

Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med er allesammans.

Går.

RISTO.

Det var tusan till brådska hon hade. "Fått nog af bröllopsglädje." Hå, nu är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så att vi får dansa.

KATRI.

Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder igen. Ser ni, så blek hon är nu.

JOHANNA.

Låt dansen vara för i afton. Den går inte nu mera.

RISTO.

Och hvad skulle hindra? Nu först skall den just riktigt gå, se'n vi ha smuttat litet på glasen. Tag, du Johanna, Toppo, så skall jag dansa med den trefliga Lisa.

Gnolar:

"Och flickan hon är fager, och gossen ståtlig är, Han trampar takt, och flickan så prydligt dansar här." Inte sant, Lisa?

TOPPO bockar sig för Johanna.

Får jag lof?

JOHANNA.

Jag sitter hellre här och ser på.

RISTO.

Hvad är det nu igen?

JOHANNA.

Jag förmår inte, Risto. Jag är så trött och alldeles som om jag hade feber. Jag faller bestämdt omkull, om jag försöker att dansa.

RISTO.

Åh pytt. Kom nu bara. Visst måste du dansa. Hur skulle det eljest se ut?

TOPPO.

Nå, Johanna? Låt nu alla sorger och bekymmer fara till skogs och kom och ta en svängom med oss.

RISTO.

Raska på nu, Johanna. Så där ja. Och ni andra också. Söla inte så, för då kommer vi ju aldrig i evighet att få börja.

_Janne_ spelar. Alla ställa sig på sina platser.

ANNA-MAJA.

Till all lycka fick vi ändå Johanna att ta reson.

LEENA-KAJSA.

Ja, Gud ske lof att allt slutades så väl. Jag började redan bli orolig för hur det skulle gå.

Polskan begynner.

Ridån faller.

ANDRA AKTEN.

Ett salutorg. Öfre delen af venstra sidan upptages af stånd och bord, fulla af alla slags varor. Handeln är liflig. Till höger äro pojkar med väskor under armarna sysselsatta att kasta boll. I fonden sjunger en _Vismånglare_ under det han säljer visor till de omkringstående, bland hvilka äfven _Lisa_ märkes. _Katri_ och _Laura_ köpa grönsaker vid ett af borden till venster. I det främsta ståndet håller _Vappu_ på att sälja.

VISMÅNGLAREN sjunger:

"På blommande kulle satt Hjalmar så tyst, Ty afskedets timma var när. Han skulle nu fara till främmande land Att strida mot fiendens här. Hans hjerta det suckar, men vinden den leker Med blomman, som doftar och nickar och smeker De älskande båda, som bröst emot bröst I kärleken hafva sin endaste tröst."

JOHANNA kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:

En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall kunna få en annan.

Ser en stund tyst på pengarna.

Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller bröd åt oss alla?

_Katri_ och _Laura_ komma emot henne. _Lisa_ blir dem varse och skyndar till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen.

KATRI.

Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se'n jag sist såg dig.

LAURA.

Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se'n vi firade ditt bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.

JOHANNA.

Jag har legat sjuk en lång tid, och se'n har min lilla gosse varit dålig. När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och mager.

LISA.

Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen? Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en gosse.

JOHANNA.

Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar honom.

KATRI.

Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara, när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt är en fröjd att se på dem.

LAURA.

Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.

JOHANNA småleende:

Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper inte sådant med våra medel.

LAURA.

Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna, det är hela saken.

LISA.

Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.

KATRI.

Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?

LISA.

Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?

JOHANNA.

Nej -- jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.

KATRI.

Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du faller väl inte?

JOHANNA.

Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor. Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.

LISA.

Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt i alla fall?

JOHANNA.

Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.

Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:

Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem under tio års tjenst. Men gode Gud, va' de väl för den skull mina egna?

Går till Vappu.

KATRI ser efter Johanna.

Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.

LAURA.

Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se'n hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag måste i alla fall gå.

KATRI.

Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.

LISA ser i sin korg.

Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.

Går för att göra ytterligare uppköp. -- _Laura_ och _Katri_ gå ut till höger.

VAPPU.

Som jag sa', snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.

_Risto_ och _Toppo_ synas i fonden.

JOHANNA.

Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den också köpa litet mjölk åt barnet.

VAPPU.

Der kommer din man. Kanske du får mer af honom --

_Johanna_ spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig litet åt sidan.

RISTO.

Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i morgonrusket, och inga pengar ha vi.

Vänder ut och in på sina fickor.

Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror lilla, hvad ska vi nu ta oss till.

TOPPO.

Ser du din hustru?

RISTO.

Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.

TOPPO gnolar:

"Hej trillerilleri, Det går nog din näsa förbi."

Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa' dig på ditt bröllop? "Pengarna ä' mina. Du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller." Slog det in?

RISTO.

Nej, var viss på det. Så-å, "pengarna ä' mina". Åhå, minsann. Tro inte, du kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och förordning.

TOPPO.

Men är inte gumman din af en annan mening?

RISTO.

Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. "Lef i landet enligt landets skick eller bort ifrån det." Ser du, så rädd hon är för mig? Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.

Skyndar till Johanna.

TOPPO.

Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe -- --

RISTO.

Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?

JOHANNA.

Hur så?

RISTO.

Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon att du har.

JOHANNA.

Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty barnet gråter därhemma af hunger.

RISTO.

Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk. Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.

JOHANNA.

Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.

RISTO.

Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle säkerligen inte neka dig någonting.

JOHANNA.

Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller hjelpa mig ändå.

RISTO.

Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag måste stå här och tigga dig så länge.

JOHANNA.

Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se'n på hvad det skall bli af oss. Vi ä' redan så godt som på bar backe, fast det inte är mer än ett år se'n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.

RISTO.

Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på ett vidunder.

JOHANNA gråtande:

Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i hunger.

RISTO.

Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man skulle kunna tro dig vara i lifsfara.

JOHANNA.

För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade samlat före mitt giftermål.

RISTO.

Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift -- en så storartad summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du är ett elakt stycke, det är hela saken.

JOHANNA.

Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista. Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.

RISTO.

Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po --

JOHANNA.

Nej, ropa inte. Här ä' de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe jag ifrån det här eländet.

RISTO.

"Det här eländet." Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa, så att du inte blir till åtlöje för hela sta'n.

Går till Toppo.

TOPPO.

Nåå? Fick du pengarna?

RISTO.

Naturligtvis. Ser den du här?

TOPPO.

Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.

RISTO.

Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be Gud bevara sig.

TOPPO.

Jag tänkte just det. Men "var en man; fördrag allt". Det står ju i psalmboken att "mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet". De ä' ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.

RISTO.

Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?

TOPPO.

Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som herrar.

Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:

"Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra. Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats -- -- --"

Ut till höger.

VAPPU.

Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.

JOHANNA.

En annan gång, kära Vappu. Inte nu.

VAPPU.

Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?

JOHANNA.

Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.

VAPPU.

Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars redlighet jag skulle kunna gå i borgen.

JOHANNA.

Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete. Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?

VAPPU.

Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill, skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du betalar sedermera, när du kan.

JOHANNA.

Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.

VAPPU.

Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.

JOHANNA.

Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för allt så, som jag borde.

Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster.

_Kerttu_ kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna.

POJKARNA.

Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och stulit de där?

KERTTU jagar pojkarna ifrån sig.

Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.

EN POLISBETJENT.

Hvar har du odlat de där?

KERTTU.

Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det dig?

FÖRSTE POJKEN.

Tossa, du, hvar har du din fästman?

ANDRE POJKEN.

Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.

TREDJE POJKEN.

Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan ifrån korpen?

FÖRSTE POJKEN.

Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur skorsten och matat dig med kol?

_Risto_ och _Toppo_ komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram till Kerttu.

ANDRE POJKEN.

Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.

TREDJE POJKEN.

Sophög, tjärtunna, slarfsylta -- --

RISTO. sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna.

Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller --? Sådana slynglar. Försök bara att komma hit igen.

Tillbaka till Kerttu.

God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?

_Kerttu_ sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften. Låtsar inte märka Risto.

RISTO.

Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.

KERTTU.

Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.

TOPPO.

Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss några partier och dricker ut buteljen.

RISTO.