# Anna-Clara och Hennes Bröder En Bok om Barn

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/anna-clara-och-hennes-broder-en-bok-om-barn-17904/index.md

Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.

Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont--hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:

--Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för dej--här jag rört dej, vad?!

Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon sakta ned mot hamnen.

* * * * *

Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet. Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal. Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga herrar som förakta dansens enkla nöje.

I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek, utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta. Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:

--Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och då svarade hon:

--_Jag dansar inte med småpojkar!_

--Ååååååå--och sen??

--Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon var mallig! Hon är bara 15 år!

--Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni det är rätt, ni andra?

Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.

Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.

Men i en dörr står Emanuel och flinar.

[Bild]

EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA.

Emanuels bror, som är 11 år och går i andra klassen, kom hem med anmärkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick på föräldramöte--fadern är för feg för sådant--och fick veta av klassföreståndaren, att gossen skulle behöva hjälp med sina läxor. Man funderade på att ta en informator, och gossens far, som är snål, föreslog, att moster Amalia skulle ägna sina eftermiddagar åt Karl-Olofs uppryckning.

Inför detta skräckinjagande perspektiv sade Emanuel:

--Jag skall läsa med honom! Jag kan mycket väl förhöra hans läxor, jag har så god tid!

Sålunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag började sin första lektion. Fadern, som satt i rummet utanför, har berättat händelsen på följande satt:

Emanuel sätter sig i soffan, lägger ena benet över det andra och säger med allvar och värdighet:

--Nå, vad har du för läxor tills i morgon?

Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt:

--Tyska och historia.

Läraren fortsätter:

--Har du fått varning i historia?

--Nej.

--Då ska vi se, vad du kan där. Vad har du i läxa?

--Erik den fjortonde.

Läraren lägger ned benet, som blivit trött, och säger:

--Har du någon tjång? (Tjång är namnet på en ny sorts karameller.)

--Nej.

--_Ta hit tjången!_

Lärjungen nödgas ta upp en tjång ur byxfickan. Magistern sätter i sig den, och så börjar lektionen:

--När levde Erik den fjortonde?

--Från 1560-1568.

--Vad menar du med det? Var han åtta år, när han dog?

--Det står i boken.

--Nej, det står, att han _regerade_ från 1560 till 1568. Säg om!

--Var inte mallig. Jag ska säja dej, att i går spelte Östermalms fyra mot Elementars femma och dom fick spö.

--Det var lögn!

--Fråga Nilsson!

--Vad var Erik för konung?

--Han var tokig.

--Han var en _svensk_ konung. Säg om!

--De ä väl klart, att han var svensk!

--Vad hade Erik?

--Vad han hade?

--Ja.

--Inte vet jag.

--Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i målet för östermalmarna?

--Det var Wallin.

--Det var lögn. Han ä sjuk!

--Fråga Nilsson!

--Nå vad gjorde Erik med sitt lynne?

--Han förvärvade det genom dryckenskap och andra laster.

--Det var rätt. Var förvärvade han det?

--På Stockholms slott.

--Nej, han gjorde det i sällskap med dåliga personer. Du kan ingenting. Ta hit en tjång till!

Tjången kommer, ehuru icke tvångsfritt.

--Nå, vad var det, som kom efter ruset?

--Göran Persson.

--Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ångest. Du kan inte ett dugg! Hur många mål gjorde östermalmarna i går?

--6 mot 4.

--Det var lögn!

--Fråga Nilsson!

--Vad var Göran Persson? Och vad underblåste han?

--Han var bördig från Västmanland och underblåste Eriks hat mot adeln och stormännen.

--Det var rätt. Vad var han mer?

--Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa.

--Jaha. Vad gjorde nu Erik?

--Han dödade Sturarna.

--Vilka Sturar?

--Samt den yngres sonsöner.

--Vad hände då?

--Han blev förgiftad och avsade sig därpå kronan samt ingick äktenskap för att reta adeln med Karin Månsdotter, som sålde nötter på Stortorget, för hon var dotter till en fångknekt och tjusade honom genom sin ovanliga skönhet. Hon var god och fick en gård i Finland.

--Det är rätt.

Läraren gör en paus och säger därpå för att få en sammanfattning av läxan:

--Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna?

--Vilke då?

--Han dödade ju Sturarna. Vad kallas det i historien?

--Halshuggning.

--Nej! Tänk efter ... Sture ... Nå?! _Sture_ ...

--Stureplan.

Här hördes en bok smattra mot något hårt, kanske ett huvud. Därpå ett tjut. Så en ny smäll och en dunk. Därpå lät det som möbler fallit ikull. Ett nytt tjut. Så tyst.

Och dagen därpå fick Karl-Olof varning även i historia.

[Bild]

MITT ÄKTENSKAPS VÄL.

Karl-Edvard är 5 år. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart reda på. Frågan om döden har han redan lämnat. Han funderade länge på hur det kom sig att människor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen. Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare.

Han har börjat tänka på något annat.

Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken och tänker. Han stannar i dörren och säger:

--Pappa, jag ville fråga om en sak.

Då slutar jag upp att tänka och frågar:

--Vilken sak?

--Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken kom?

Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är för ung. Och så säger jag:

--Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du.

--Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof?

--Ja, då kom Karl-Olof.

Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan och från Gärdet hör jag en automobil surra.

Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig och säger kort och allvarligt:

--Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig och jag har så tråkigt--kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till?

På den punkten står saken.

[Bild]

PROLOG TILL SKOLUNGDOMENS TÄVLINGAR.

EN INTERIÖR FRÅN EN FAMILJ MED MODERNA BARN.

De börja i dag. I min familj ha de börjat för längesedan. En dag säger Emanuel:

--Nu ska vi börja träna på Östermalms idrottsplats. Landsorten ska ha smörj!

Emanuels moder fick sitta uppe om kvällarna och sy löparebyxor, och om middagarna låter samtalet så här:

--Vad har ni för läxor till i morgon?

--Historiageografibiologidetkanjag alltihop, men i går var Dahlérus fin.

--Vem är Dahlérus?

--Han blir säkert tvåa på hundra meter.

--Haha, skrattar Emanuels bror, aktare när Östermalmarna komma!

--Ät hårt bröd! säger Emanuels moder.

--Det är ingenting med Östermalmarna!

--Ha vi inte Andersson på 60 meter, va? Och Hedly? Va?

--Vi ä bäst av seniorer--bröderna Zätterström ha sprungit under rekordet!

--Ät hårt bröd! säger Emanuels fader.

En dag kommer Emanuels broder:

--Jag måste ha 25 öre!

--Du fick 30 öre i går till ett ritblock, du fick 60 öre i förrgår till skrivböcker, du ruinerar mig! Varför ska du ha 25 öre?

--Jag ska anmäla mig till stafettlöpning på 300 meter. Nilsson är för tung.

Han får 25 öre. Dagen därpå rusar han runt i alla rummen och letar efter något. Ingen vet vad. Jag stannar honom i serveringsrummet och frågar:

--Vad söker du?

--Emanuel har gömt mina löparebyxor! Han har gjort det för att vårt lag inte ska vinna över deras! Jag _måste_ ha tag i dom!

Emanuel svär på att han inte sett byxorna.

Emanuels moder får sy ett par nya byxor.

När de äro färdiga, säger han som skall ha dem:

--Jag måste ha 55 öre!

--Du fick 25 öre i går och 60 öre i förrgår, varför ska du ha 55 öre i dag?

--_Jag ska väga Nilsson!_

--??????

--Han vill vara med i vårt stafettlag, men jag vet att han väger mer än 35 kilo. Nu ska vi väga honom i simhallen! Jag är säker på att han väger 2 hekto för mycket.

--Kan inte Nilsson vägas på vågen på Valhallavägen?

--Man kan väl inte klä av honom naken på Valhallavägen! Han ska vägas i simhallen!

Hela huset går nu i en oerhörd spänning hur det hela skall avlöpa. Ska stockholmarna vinna över landsorten? Ska Nya Elementar klå Östermalm och ska Wahlberg från Jakob klå Andersson från Östermalm.

Jag har funderat på att skänka ett pris till den gosse som icke springer, icke hoppar, icke kastar spjut eller diskus, som aldrig talar om idrott, som sitter hemma vid sina läxor och går till sängs klockan halv 8. Jag vill inte ge honom pris för hans dygders skull, men för hans originalitet. Jag skulle vilja se hur han ser ut.

Emanuels syster, som bara är 5 år, är dock rätt oberörd av det hela. Men en dag frågar jag henne:

--Ska du inte också vara med och tävla?

--Nej, jag får inte för en som heter Låftman--

Till och med hon!

[Bild]

BREV FRÅN EMANUEL.

Det är nu förfärlit lenge sen jag skrev någe i tidningarna så när pappa bröt påsten i dag och sa att nu vill julstemning ha en historia för snart ä de jul (få se vad man får i år) så tenkte jag att jag skulle skriva en sak såm inte _föräldrarna_ (ett bussigt ord hahaha) behövde veta av fast historien är alldeles sann utom vad betreffar sjelva romantiseringen såm man mycket vel har lov att jöra när man författar för till exempäl inte är det sant vad som står i Nils Holgersån som vi läser i skolan för inte kan en grabb sitta på en gås och flyga över Sverige så det har författarinnan Selma Lagerlöv smäckt.

(Nytt stycke) (Och så ska de vara stor vacker stil och små prickar här och där så publiken kan tänka någe själv också säger pappa.)

Det var i höstas och vi hadde nyss flyttat in från landet, där vi hade bott på sommaren på Utö i en stor villa med 6 rum fast de bodde en fru och hennes dotter ovanpå så att vi va ändå som alldeles ensamma och kunde gå och bada när vi ville men jag gick i badhuset för det är kul och tji bång att hoppa från bron och när vi kom till stan skulle det bli flygvecka på gärdet och då sa pappa nu får Ni roligt pojkar och se på Cederström och dom andra som flyger och alla grabbarna i vårt kvarter som Karl-Olof springer runt på 2 minuter och 26 sekunder för jag tog tid när vi hade våra olympiska spel fast han blev hindrad av Gösta i hörnet då började alla grabbarna att jöra flygmaskiner av papper som gick _ganska_ högt fast min som är en modell av Bleriå om man satte en motor i den nog skulle gå högt fast den nog skulle falla för motorn blir för tung säger farbror Carl som är mallig för att han har en motorbåt som går _med_ ro säger pappa hahaha (Sätt streck mellan hana) Och så en dag kom det stora lårar och i dom var flygmaskinerna som dom skulle flyga med under flygveckan och där började en polis att gå på gärdet och alla grabbarna var nere och tittade och så satte dom opp en _hanngar_ alldeles utanför oss fast det var nedanför för vi bor tre trappor opp och i den satte dom in en flygmaskin som var _monoplan_ för den såg ut som en fågel och inte såm en galåschhylla såm dom andra gör jag minns Cossik när han var här för han hade en apa på hyllan (det här kan tas bort för _publiken_ kanske inte minns Cossik fast han var väldigt lugn när han flög och låg och såv strax före så dåm fick väckan först.)

Och så stog alla människer hela dagarna och tittade på hanngaren och talade om flygveckan och om vinden och det där såm dom alltid skall tala om för att vara _malliga_ och så en mårron så hörde vi någe som snurra och då hoppa vi opp ur sängarna allihop fast Karl-Olof vakna inte och så sprang vi till fönstre och då var dom ute med maskin och prova motorn för att se om den gick och propellern snurra med femton hundra slag för det gör den på en minut och den går så fort att det var en ryss som var dum och försökte stanna den _med handen_ och hans arm kom bort.

(Nytt stycke)

Och när dom hade provat motorn så satte de in maskinen i hanngaren ijen och då gick alla grabbarna men jag stanna kvar och så kröp jag in i hanngaren i en springa på baksidan och då stod _mekanikern_ där och han talade med en löjtnant och så sa han det är mycket enkelt man sätter igång motorn så här och så för man ratten åt sig när han vill åpp och sen för man den från sig när man ska ner fast inte för hastigt! för då slår man i och går sönder. Jaså sa löjtnanten det var intressant men jag kröp ut och när jag kåm opp på gatan så kåm Gösta och Anders och så kom vi överens om

SAKEN

och så gick vi in på våran gård in i velesipedstallet och där tummade vi på att inte säga

_ett ord_

till någon levande varelse och så bestämde vi _signalen_ eller _tecknet_ så att vi visste var vi skulle mötas och sen gingo vi hem och jag sade inte ett ord till Karl Olof eller någon fast dom nog gärna skulle velat veta det.

Kap. 2.

På kvällen gick jag och lade mig som vanligt och mamma var inne och sa gonatt och jag kröp under täcket och låssades sova fast jag inte gjorde det för att Karl-Olof inte skulle märka något och sen låg jag vaken fast det var rysligt svårt men Karl-Olof jälpte mej för han talade i sömnen och skrek till var femte minut för han drömde väl om Texas Jack som han läser om kvällarna och när klockan blev ett så steg jag opp och kledde mej sakta och smet mej ut i mörkret och när jag kom i farstun så stod fabrikörens Beda och flörtade med en gadist men då hosta jag till och då sprang hon in i köke och gadisten smet opp i vind och då kom jag ner i andra trappan och där stod direktörens Agusta och flörtade med en gadist till och så hosta jag igen _med samma resultat_ fast gadisten höll på att springa ikull mej i trappan och så kom jag ner på gården där jag stellde mej bakom källardörrn som alltid är öppen och började _jama_ för det var tecknet och då kom Gösta och Anders fram ur velisipedstallet där dom hade setat och ventat en hel kvart för deras klåckor gick inte rätt. Och så kom vi ut på gatan. Där var alldeles mörkt. Då det är spennande skall man skriva korta meningar. Inte ett jud hördes. Annat än stormens tjut i vederflöjlarna. Vi kommo ned på Gärdet och smögo oss sakta fram till hanngaren. Mörka moln foro på himlen.

Det var bitande kallt. Marken knastrade under våra fötter.

En ensam lykta lyste i fjerran.

En hund skellde vemodigt.

Jag gick in i hanngaren och kom ut och sade:

--Vakten sover som en stock.

Så lyfte vi opp skynkena försiktigt och så drogo vi ut maskinen på marken, den var mycket lett att dra ut alldeles som en velisiped och vakten sov hela tiden. Och så stellde vi maskinen på landsvägen och vände propellen mot vind _för det är bäst att gå upp mot vind_ och så gick jag opp och satte mig i apparaten och Gösta och Anders höllo i där bak och så sade jag när jag lyfter handen så slepper ni! alldeles som Cederström gör. Och så satte jag i gång motorn så den började snurra som mekanikern sagt och den bullrade alldeles förfärligt och innan jag visste ordet av hade Gösta och Anders släppt av där bak #och jag flög i väg#.

Jag drog åt mig ratten och så steg jag opp i luften jag var alldeles lugn fast jag inte gjort det förut och jag tenkte det här är ju ingenting det var som att sitta i en stol alldeles säker och jag flög fram mot skogen.

* * * * *

Solen steg upp i öster och förgyllde med sina milda strålar den omgivande trakten. Jag steg högre och högre i den eterblåa luften (det här har jag knyckt ur en 25-öresbok) och snart hade jag jorden jupt under mig. Jag hörde bruset av det analkande havet och då beslöt jag mig för att venda. Sakta förde jag ratten åt venster och vende inåt Gärdet. Jag flög mot staden igen och då förde jag fram ratten och sjönk sakta mot jorden alldeles bredvid hanngaren där Anders och Gösta tog emot mig och hurrade när jag steg ur och vakten sov fortfarande jupt fast maskinen hade bullrat så förfärligt. Då stellde vi in maskinen igen och gick hem och så skilldes vi vid porten och tummade på att inte säga ett ord till någon och när jag kom i första trappan så stod grosshandlare Hansson där och öppnade sin dörr och hade kängerna i hand och sade _tysst! tysst!_ och så gick han in för att inte frun skulle vakna. Men jag gick opp och då var Karl-Olof vaken och frågade:

--Vem var det som flög?

--Det var jag sa jag men då skratta han och somna igen och inte förrän nu har jag talt om historien och den är sann från början till slut.

_Emanuel._

Tillägg:

De ä lögn alltihop för jag har läst det. Och fast Emanuel säger att pappa har sagt att en historia inte behöver vara sann bara _låta_ som den voro sann. Men jag har läst om Georg Wassington han _kunde_ inte ljuga och det kan inte jag heller.

Högaktningsfullt

_Erik_ Emanuels bror.

KONFEKTPÅSEN.

Jag hade nyss gått till sängs och skulle just släcka ljuset, då jag hörde det knarra i trappan från övre våningen. Så knackade det på dörren och jag ropade: stig in.

Emanuel stod på tröskeln i sin långa vita nattskjorta.

--Hur är det, sade jag.

--Jag har legat och tänkt på en sak, som jag vill fråga om.

Emanuel såg mycket allvarlig ut. Han lutade sig mot dörrposten och sade med långsam och litet högtidlig röst:

--Om en pojke går med en flicka på en teater eller en biograf och han har en konfektpåse, ska han då ge henne hela konfektpåsen eller ska han bara bjuda henne ur den? Astrid säger, att han inte är korrekt, om han inte ger henne hela påsen.

Jag log och tänkte: Nu äro vi där. Sjutton år och det börjar, gentlemannens plikter. Ögonblicket är inne, det ögonblick i en mans liv, då han förlorar sig själv och blir en kvinnas tjänare och slav.

Jag sade:

--Du vill helst ge henne en bit i taget, vilket ju är det riktiga, men naturligtvis skall du ge henne hela påsen. Du måste göra det och du bör vara glad, att det bara är en konfektpåse.

Det föll mig något in och jag tillade:

--Har du frågat din mor om saken?

--Ja, sade Emanuel och såg rätt ut i luften, hon säger, att jag bör ge henne hela påsen och att en gång kommer jag att ropa på konfektpojken, köpa en påse till och sen smita ut i kaféet och lämna henne ensam med konfekten hela mellanakten.

Det blev tyst, och så sade jag:

--Naturligtvis har din mor rätt. Hon har alltid rätt, ty hon är kvinna--liksom Astrid.

Vi sågo på varandra och i den blicken låg allt det goda och vackra samförstånd, som rått mellan världens alla män från urminnes tider.

--God natt då, sade Emanuel och så försvann hans långa smala fötter genom dörröppningen.

Jag släckte ljuset och beredde mig att somna, då det knackade i den tunna brädväggen och jag hörde Anna-Claras gälla flickröst:

--Jag har hört alltihop vad ni har sagt! Varför ska den där Astrid ha en hel påse konfekt, när jag bara får en sån liten, liten bit?

Livet är fullt av underbara frågor. Man reder sig bäst genom att icke försöka besvara de värsta. Och därför ropade jag tillbaka:

--En flicka, som är så liten som du skall sova så här dags på natten. Tyst nu.

Och så blev det tyst.

Men när Anna-Clara en gång blir sexton år, får hon alldeles säkert en hel påse konfekt och inte bara en liten bit. Men den påsen får hon _aldrig_ av Emanuel.

ANDRAS BARN

[Bild]

HERR STEN.

Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, ropa alla barnen i bostadshuset:

Fästmö och man kysste varann högt upp i skorsten med viskan i hand!

Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa, och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer--precis så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första väninna. Och det är så många år sedan.

Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst, som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke sämre--men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över min första kärlek bodde icke i Bostadshus--de voro lika grymma ändå. Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären.

Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta _på det sjunde_ är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore 6 år.

Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden. Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills Anna-Clara kommer från skolan.

Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan och frågar:

--Ä Anna-Clara hemma?

--Nej, säger jag, hon är i skolan.

--Jaså, säger Sten, och så stå vi där.

--Stig in ändå, säger jag, och se hur vi ha det!

Så har det gått till många gånger. Jag börjar bli litet högfärdig, ty jag tror, att det är mig han söker fast han säger, att det är Anna-Clara.

Han sätter sig i den gamla björksoffan och ser mycket allvarlig och tänkande ut. Det är som han letade efter ett samtalsämne. Inte kunna vi tala om vädret, det är för banalt, jag ser att han längtar hem, men så kommer det som gav uppslag till denna berättelse. Detta med lampan.

Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång tillhört dagens krönika. Man känner väl igen deras ansikten och figurer. Där är den radikale politikern, musikern med den kala hjässan, hovpredikanten, teaterdirektören och den en gång mäktige polischefen. Runt ringen löpa de, förföljda av det hemska vidundret med det öppna gapet.

Sten tittar rätt på lampan som om han aldrig sett den förut och så säger han:

--Får djuret inte tag i dom?

--Nej, säger jag, de springa undan.

--Ja, men när de stanna!

--De stanna inte, de bara springa.

--Ja, men bli de aldrig trötta?

Jag blir intresserad. Något försiggår.

--Vad menar du, säger jag.

Han blir ivrig och så svarar han:

--Han måste ju få tag i dom och äta opp dom, för inte orkar dom springa i evighet!

Nu börjar jag förstå honom. Nu gäller det att gå försiktigt fram så att vi inte falla.

--Tycker du att dom springer? säger jag.

--Ja visst springer dom.