# Anna-Clara och Hennes Bröder En Bok om Barn

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/anna-clara-och-hennes-broder-en-bok-om-barn-17904/index.md

Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket, och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:

--_Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt något, men med mig, en #gammal# människa._

Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte, med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.

ANNA-CLARAS ÖNSKNINGAR.

En dag då Anna-Clara var åtta år, sade hon:

--I min klass finns en flicka som har en ring.

--En ring på fingret?

--Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har den på ringfingret.

--Då är hon väl förlovad?

--Inte--hon har fått den av sin farbror.

Här inställde sig en paus, varpå jag sade:

--Så tråkigt, att du inte har någon farbror.

--Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara.

Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:

--Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.

Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som nya då de bli lagade.

Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och en dag i början av julveckan sade Anna-Clara:

--Det finns bara _en_ sak i hela världen ...

--Vilken sak, sade jag.

--Bara _en_ sak ...

--Det finns många saker i världen.

--Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.

--Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med jul.

--Jag vet inte, vad den kostar, men om--så har jag ju pengar på min sparbanksbok.

Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på. Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor, som kunde ligga i dockskåpet.

Anna-Clara fick vävstolen till jul. Och den räddade den julen. Hon vävde band och mattor på den, blå och vita, men en dag på nyåret tog det slut alltsammans. Det gick inte längre. Det måste läggas upp en ny väv och det kunde endast göras i affären, där vävstolen var köpt. Det blev ingen ny väv, men Anna-Claras dotter är en vävstol rikare.

På våren, då solen började värma, hoppade Anna-Clara hage på en gata, där hon aldrig varit förr. Och där blev hon bekant med en alldeles ny flicka, som hon aldrig sett förut. På middagen kom hon hem varm och röd och sade:

--Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon kallas för Beth och så har hon en kamera.

Jag smög mig sakta ut ur rummet, ty jag förstod vad det gällde.

Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och bländare och sökare. Och det blev filmrullar i oändlighet, ty alla måste fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, spårvagnar, hus och träd och små hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades och köptes album och klistrades upp och så med ett slag tog det slut alltsammans.

Det var i de dagarna, då de stora pojkarna och flickorna togo studentexamen. Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris i konståkning på skridskor.

Anna-Clara kände en studentska och flera av hennes kamrater hade sett då hon talat med studentskan. Anna-Clara skall också ta studenten. Hon skall bli advokat, då hon blir stor. Hon tänkte först bli tandläkare, men sedan hon fått en oxeltand plomberad, har hon absolut övergivit det yrket. Advokaterna pina inte sina medmänniskor, på det sättet.

I de ljusa vackra vårdagarna inträffade två händelser i Anna-Claras liv. Greta som går klassen _under_ Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel. Anna-Clara berättade nyheten så där i förbigående, dock så att en person med fin hörsel kunde ana en hel del.

Efter några dagar sade Anna-Clara:

--Två hundra kronor är mycket pengar.

--Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd nyttiga saker.

--Gretas cykel kostar två hundra kronor.

--Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det.

--Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en cykel!

Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med honom, tills han hade förstånd att gå.

--Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom.

Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade:

--Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom!

--Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig.

--Jag hälsar _inte_ på honom! Jag tar honom _inte_ i hand!

I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon, sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt. Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen haft det förståndet att gå.

--Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag avskyr honom!

Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta sig med en annan.

--Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för _jag_ har ju tagit honom i hand och då måste ju _jag_ bli gift med honom.

--Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle.

--Det är båg![1] sade Anna-Clara. Och så grät hon igen.

[Fotnot 1: Skoj.]

--Tror du, sade jag, att du skulle kunna glömma Per-Olof, om du fick en cykel?

Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara levde i en himmel av lycka och glädje och något litet oro att någon förfärligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och stjäla cykeln. Visserligen hade hon den låst och visserligen låg nyckeln var natt på ett särskilt ställe, men vad hjälpte det, om tjuven hade dyrkar som tjuvar bruka ha.

Anna-Clara åkte mycket på sin cykel, både inom och utom staden. Och då hon flyttade till landet, tog hon cykeln med på båten och såg mycket noga efter att den kom i land. Och då hon sedan stod på bryggan med cykeln vid sidan och kameran i handen, fanns det ingen av de små flickorna på ön, som inte tyckte, att hon var det underbaraste och märkvärdigaste i flickväg de någonsin sett.

Så gick sommaren precis så fort som den brukar gå. Och då hösten kom, flyttade Anna-Clara till staden. Som då hade hunnit bli alldeles ny och lockande igen. Gator äro i alla fall gator och tänk så många butiker det finns i alla hus. Och så mycket det finns i alla butiker.

En dag då Anna-Clara äter middag med sin fader och moder och sina bröder, säger hon plötsligt utan någon som helst föregående varning:

--I dag såg jag och Alice en liten bil på trettio hästkrafter--den var smaskens!

Då lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog på mig hatt och rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa.

--Förlåt, sade jag, om jag stör, men skulle min herre vilja göra mig en verkligt stor tjänst?

--Gärna det, sade Alices pappa. Vad är det?

--Det finns här i staden en liten bil på trettio hästkrafter som är smaskens. Var snäll och köp inte den bilen till er dotter, ty då blir jag ruinerad!

--Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestämt!

Och så togo vi varandra i hand på det löftet. Så nu kan jag åtminstone vara säker för den utgiften.

BÖRA BARN AGAS?

Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för författarinnans räkning.

* * * * *

Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga då de stifta lagar--de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna, men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld, så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra äldre personerna.

Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.

Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste något avseende vid min närvaro. Det lät så här:

--I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.

--Vad hade han då gjort?

--Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.

Det blev tyst och så sade den andre herrn:

--Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)

Den andre svarade:

--Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att man måste ställa honom i skamvrån.

Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.

Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga strafflagen, men för barnen finns det kvar--i vissa fall. Jag skall berätta en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en försyn.

Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna hörde det och tänkte:

Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är det inte nog? Så osäkert allting är.

Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg--även äldre personer ta ibland sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns det ju en försyn.

Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard Shaw som en gång skrev:

--Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.

[Bild]

MIN MODERS HUS

--Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då du var liten. Vad lekte du med?

--Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst.

--Hur stor? som en riktig levande häst?

--Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.--

--Hur många?

--Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.--

--En sparkboll?

--Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.

--I vilken skog?

--I min moders skog--eller det var ingen skog, det var en park, en stor, stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så vackra.

--Fick du plocka hur många du ville?

--Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.--

--Stora äpplen?

--Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten båt, en riktig båt.

--Var bodde du?

--Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus.

--Lika fint som slottet?

--Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och fint. Och över det lyste alltid solen.

Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.

Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på hatets berg i ondskans dal.

HENNES BRÖDER

[Bild]

EMANUEL.

Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt:

--Tjocka farbror!

Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte:

--_Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!_

Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp Emanuel i benet och sade:

--Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt.

Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin näsa, sade han:

--_Gamla tant inte peta näsan!_

Nu skrattade hela vagnen--konduktören mest--och Emanuels moder sade:

--Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst!

Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan, varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade:

--Emanuel också peta näsan!

--Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får peta näsan. _Inte gamla människor heller!_

Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder.

Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade:

--_Ävla väder i da!_

Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög grad förlägna och allas blickar sade:

--Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är synnerligen dålig.

Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i benet och sade:

--Så får Emanuel _aldrig_ säga! Det är mycket fult!

Passagerarnas blickar sade:

--Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma!

Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt:

--Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom att säga så.

--_Det är hans fader som lärt honom!_ sade alla blickarna.

Fadern vände sig till barnet och sade:

--Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig så.

Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt:

--Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder!

Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men den gamla tanten sade:

--Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt!

[Bild]

S.S.U.H.

Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet.

Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger:

--Kan jag få 75 öre?

--Till vad?

--Till inträdesavgiften i S.S.U.H.

--Är det någon ny idrottsförening?

--Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

Jag sjönk ned i en soffa.

--Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

--Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.

Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.

* * * * *

Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.

Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:

--Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?

De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.

Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.

--Skall du inte ha?

--Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch.

Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade:

--Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte medlem av S.S.U.H.

I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand, tryckte den och sade:

--Tack--tack!

En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor, som äro de överlägsna.

[Bild]

KVINNAN.

Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande förklaring av det hela.

Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de två bröderna och sade:

--Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju inte! Ha ni verkligen blivit vänner?

Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila.

Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett. Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider, påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad.

I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta, framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och finaste flickorna på ön.

Emanuel står i en dörr och flinar.

Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev, små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen och för alla andra som vilja höra på.

Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade.

Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer och han undviker att dansa med henne på Societen.

Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton som illa döljer mycken list och ondska:

--Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.

Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.

Emanuel går vidare:

--Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig--för resten spelade hon tennis med Tage i går.